söndag 28 augusti 2011

Pirater av Celia Rees

Då och då läser jag ungdomsböcker. De är då väl valda och med stora förhoppningar av att vara bra. Och det ska handla om något ämne eller utspela sig i en miljö jag verkligen vill läsa om. Pirater är en sådan bok. Det är en bra ungdomsbok. Jag gillar miljöerna, jag gillar storyn. Jag önskar jag kunde läst den när jag var 14. Den hade säkerligen varit en riktig favorit då.

Nancy och Minerva är två unga kvinnor som blir pirater i Karibien och utanför Afrikas kuster. Nancy är en rik handelsmans dotter uppvuxen England och Minerva är en förrymd slav från Nancys familjs plantage på Jamaica. Äventyr och sjörröveri, kärlek och vänskap.

Framställningen av sjörövarna, sjörövarskeppen och sjörövarlivet känns trovärdig, även om det känns mindre trovärdigt att Nancy och Minerva skulle behandlats så väl...

Ett boktips för den som vill läsa en faktabok om pirater är Pirater - Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Stilla Havet av Marcus Rediker. Lite rörig minns jag den som, men väldigt intressant och jag lärde mig mycket om sjöröveriets historia.

lördag 27 augusti 2011

Kipling Sahib av Charles Allen

Kipling Sahib - India and the making of Rudyard Kipling är en biografi om Rudyard Kipling som framförallt koncentrerar sig på Kiplings liv i Indien och de influenser därifrån som ledde fram till hans stora och mest kända verk Kim. För mig som är fascinerad av "British India" är det en riktigt intressant bok. Jag läser gärna både böcker från och om Indien och böcker som utspelar sig i 1800-talets England - med Jane Austen i spetsen... I biografin om Kipling fås båda dessa världar.

Jag hittade först Charles Allens bok Plain Tales from the Raj - en titel som anspelar på ett av Kiplings första verk Plain tales from the Hills. Kiplings novellsamling utspelar sig, vad jag förstått, i Simla, Brittiska Indiens allra främsta "Queen of hillstations". Plain Tales of Raj bygger på ett radioprogram från 70-talet där engelsmän och kvinnor som levt delar av sina liv i det koloniala Indien intervjuas. De intervjuade kom från alla samhällsklasser; soldater, tjänstemän, handelsmän. Högst i rang stod tjänstemännen, lägst i rang de meniga soldaterna. De olika samhällsklasserna beblandade sig inte med varandra. Handelsmännen levde t ex i en helt parallell värld bredvid tjänstemännen. Allt var oerhört hierarkiskt, inte helt olikt Indiens eget kastsystem. Mycket facscinerande läsning.

Kipling levde i Indien en generation tidigare. Han tillbringade sina första lyckliga barndomsår i Bombay. Därefter levde han hela skoltiden olycklig och skild från sina föräldrar i England. Alla barn i kolonierna skickades hem till England för att gå i skolan. Det var viktigt att barnen blev Engelska. I ung vuxen ålder fick han jobb som journalist i Lahore, där även hans föräldrar och syster verkade och familjen återförenades. Just innan han slog igenom som författare återvände han till England. Men det är Indien som inspirerade honom till hans stora verk, även om han skrev dem då han bodde långt från Indien. Djungelboken, som inspirerats av folksagor och sägner från Indien, skrev han efter hans äldsta dotters födelse. Kim skrev han några år därefter.

Många biografier har skrivits om Kipling, men om man ska tro Charles Allens förord är det här den bok som beskriver hans indiska liv och influenser på djupet. Charles Allen själv har en koppling till Kipling då hans farfars far var den tidningsutgivare som gav den unge oerfarne 17 år gamle Kipling hans första jobb som journalist.

Jag har bara läst Kim av Kiplings böcker. Och det var väldigt länge sen. Dags för en omläsning. Och efter den här biografin har jag allt blivit lite nyfiken på Plain tales of the Hills också.

Kan inte låta bli att tipsa om två Bollywoodfilmer relevanta i sammanhanget. Aamir Khan - min och ett par hundra miljoner Indiers favvoskådis - spelar huvudrollen och är hjälten i båda. I dessa filmer får man lättillgängligt Bollywoods version av brittisk kolonialtid. Den bästa är Lagaan: Once upon a time in India. Ren fiction om en cricket match mellan några bybor och ett gäng brittiska sahibs. Så skön. En helt underbar feelgood film. The rising: The ballad of Mangal Pandey bygger på historiska händelser och skildrar Sepoy upproret mot Ostindiska kompaniet 1854. Ett uppror som skakade britterna i grunden.

fredag 26 augusti 2011

Allt utom regn av Lars Lerin

För några år sedan åkte konstnären Lars Lerin till Iran tillsammans med några författarkolleger. Den här boken handlar om den resan. Jag är väldigt förtjust i reseskildringar som den här, sådana där turistandet och monumenten kommer i andra hand. Lerin låter mig som läsare ta del av några av hans intryck, av människor och platser och även av resandets avigsidor: osäkerhet, väntan, värme, hunger, trötthet. Han iakttar också sig själv, bland annat det drogberoende han nyligen tagit sig ur. Här och där citerar han tidigare Mellanösternresenärer - Sven Hedin, Sven Delblanc, Willy Kyrklund. Jag blir sugen på att läsa fler reseskildringar. Jag blir sugen på att resa.

Lerin är en otroligt skicklig akvarellkonstnär och har gett ut en mängd böcker med bild och text. Bilderna i den här boken är ofta grafiskt enkla, inte insmickrande alls. Mycket svärta som möter ljus på Lerinskt sätt. Det är vackert och tillsammans skapar bilderna en seren och stark känsla som harmonierar med berättelsen om Iran, ett fascinerande land som ännu hålls i diktaturens grepp.

torsdag 25 augusti 2011

Utrensning av Sofi Oksanen

Jag sällar mig till hyllningskören. En riktigt bra bok. Och jag tackar min bokklubb för att jag kom att läsa Sofi Oksanen och då specifikt Utrensning. (Just det som en bokklubb ska göra; att inspirera att läsa någon annan bok än den som ligger närmast till hands att plocka upp.)

För jag har kännt ett litet motstånd mot den här boken. Det är jobbigt med svek. Men språket flyter fram och jag tycker de små sammanfattningar av vad som ska hända i varje kapitel är så bra. Tufft! Som om det var en saga. Men det är ett av våra närmsta grannländers mörka historia som skildras i en riktigt bra roman. Och vi vet så lite. Vi bara anar att det hänt en massa tunga saker där genom alla år av ockupation.

Jag tycker synd om Aliide, även om hon är en tämligen osympatisk person, som inte utvecklas till det bättre under de hemska levnadsförhållandena hon möter. Och det där varma köket med sin plastduk, sina flugor och sina konservburkar. Det är Aliides rike och det är fantastiskt väl skildrat. Så fort någon rör sig utanför köket blir allt suddigt. T o m gårdsplanen är overklig.

Jag lider med Zara, men hennes trafficking historia är - tyvärr - välkänd och intet nytt. Den lilla strimma hopp Sofi Oksanen ger Zaras liv på slutet tackar jag för.

Mer bra lättillgänglig litteratur från våra baltiska grannländer vill jag läsa nu. Lettland och Litauen är än mer okända för mig.

onsdag 24 augusti 2011

Min hatkärlek till bokklubbar

Idag hämtade jag ut paketet med introduktionsböcker från Böckernas klubb. Det är säkert tredje gången jag går med. Jag vet inte hur många gånger jag studerat deras lockande reklamblad (som djävulskt nog tycks finnas med inuti var och varannan tidskrift med kulturanstrykning), kryssat för böcker och sedan insett att jag inte behöver det här. Men nu har jag alltså ändå trillat dit. Kunde inte motstå den nya Palmebiografin, Jenny Diski, Språkens historia och Virkskolan.

Egentligen tycker jag ju inte om bokklubbar. Jag glömmer att säga nej till böckerna, jag som så många andra - och det är väl den ofullkomligheten hos människor som bokklubbarna bygger sin affärsidé på. Men det är snaskigt att läsa medlemstidningen förstås. Även om just Böckernas klubbs tidning suger. Den känns så trött, som om de som gör den jobbat där för länge.

Min nioåriga dotter är med i Barnens bokklubb. Den klubben är riktigt bra. Motsatsen till Böckernas klubb: det märks att de som driver den är engagerade. Ett minus dock för att leksaker och plastgrejer tar sig in i tidningen alltmer. Antagligen säljer det.

Och så var det det här med att komma ihåg att avbeställa... I år har vi fått hem tre oväntade bokpaket från Barnens bokklubb. Senast det hände fick jag nog och skrev över klubben på min man! Lite, lite grann hoppas jag att också han kommer att glömma nån gång emellanåt, så att jag får reta honom tillbaka.

tisdag 23 augusti 2011

Ich bin ein Bibliothekar!

Nej, jag menar inte mig själv! Det finns faktiskt en bok som heter så. En liten satirisk pärla om dagens "marknadsanpassade" bibliotek och bibliotekarier, skriven av Christer Hermansson som är bibliotekschef och en debattglad sådan (för övrigt känd för att gå omkring i läderbyxor).

För mig (som alltså också knegar på bibliotek) blev det mycket igenkänningshumor, men säkert är boken lätt skrattframkallande även om man som läsare inte har den kopplingen. Corporate bullshit och omorganisationsiver känner vi alla till. Och är inte fördomar om dammiga nördbibliotekarier härliga att frossa i? Bibliotekarien Oliver C. Johansson är i alla fall en fantastisk bekantskap - med DN:s Jonas Thentes ord, "en tragikomisk figur som i sin entusiastiska undergivenhet är svaret på den samtida, korporativa kick off-kulturens våtaste drömmar".

Kazuo Ishiguro omläst

Egentligen är det säkraste bokvalet alltid att läsa om en favorit. Inte bara för att man då vet på förhand att boken man läser kommer att ge en något, utan också - och framför allt - kanske för återupptäcktens ljuva lycka. Just ja, den där scenen, det här meningsskiftet, den här stämningen! Och ännu bättre, nya ting tonar fram och fördjupar läsupplevelsen.

Trots detta vinner oftast lusten att kasta sig över oplöjda böcker. Varför? Är okänt land helt enkelt så oemotståndligt för mig? Eller är det samlarmanin som överväger? Den lite obehagliga driften jag har att tillägna mig en titel till.

I varje fall. Nu har jag läst om Kazuo Ishiguros novellsamling Nocturnes från 2009 (på svenska: Nocturner). Fem berättelser på temat musik, framgång och lycka. Särskilt den sista, "Cellists", har fastnat hos mig. Brittisk-japanske Ishiguro är en av ytterligt få författare som jag har läst så gott som allt av. Exakt vad är det som fascinerar mig så med Kazuo Ishiguros böcker? Det eleganta språket? De absurda situationerna? De tragikomiska karaktärerna som tycks fångade i ett nät av konventioner? Jag vet inte riktigt, och jag skulle nog behöva längre utrymme än en blogg medger för att reda ut den saken. Att beskriva en favoritförfattare är svårt, man har inte den distans som krävs.

Har man inte läst något av Ishiguro tidigare rekommenderar jag romanen The remains of the day (Återstoden av dagen), eller den mer skruvade The unconsoled (Den otröstade). Never let me go, som han kanske är mest känd för idag, tycker jag också är fantastisk. Men läs för guds skull böckerna istället för att se filmatiseringarna. Jag tycker inte att hans berättelser kommer till sin rätt i filmens form.

lördag 20 augusti 2011

Oväntade barnboksfavoriter

Genom åren har det blivit några lass barnböcker som burits från och till biblioteket. Här tänkte jag försöka lyfta fram åtminstone några av mina absoluta favoriter som oväntad dykt upp. Antingen väl placerade på någon hylla för nya böcker eller boktips, eller så har jag bara slumpmässigt nosat mig fram till dem i lådorna. Det är helt underbart att hitta de här riktiga pärlorna som varken den som läser eller den som lyssnar tröttnar på...


Helt outstanding är Var är tårtan ? av The Tjong-Khin. En bok som jag tyckt om att läsa lika många gånger som mina barn. Och det säger inte lite. Boken saknar text. Men vid varje läsning har jag hittat något nytt. Vi har bläddrat fram och tillbaks i boken om och om igen för att försöka följa de olika trådarna. Jag är helt enkelt grymt imponerad av den här boken!



När kommer bussen? av Ryoji Arai är en annan favorit. Om den ovanstående boken saknade text så har den här väldigt lite text. Det händer som inte mycket, men ändå gör det det. Att vänta på bussen. Och jag undrar förstås, var kom filuren ifrån som väntar på bussen? Och i vilket land är det meningen att det ska utspela sig? Många tankar väcks och fantasin får leva sitt eget liv utan att bli särskilt styrd, bara lite puffad i olika riktningar


Slutligen en bok som verkligen får en att tänka till. Mama Panyas Pannkakor av Mary och Richard Chamberlain. Jag bekymrar ju mig också med Mama Panya hur mjölet ska räcka till alla gästerna. Även om jag misstänker att det ska sluta bra... Och visst gör det. Bilderna är enkla och tydliga, varma och vänliga. Jag hade gärna suttit med där på sista sidan under trädet ...

söndag 14 augusti 2011

Fantasy

Jag läser inte särskilt mycket fantasy. Inte för att jag inte gillar genren. Men jag kan lite för lite och jag vill inte riskera börja läsa dåliga fantasyböcker. De är ju oftast så långa och så många... Nu har jag dock från en 14-årig tjej med koll fått nedanstående tips.

Hungerspelstrilogin - Suzanne Collins
Vampire Academy serien - Richelle Mead
Sagan om klanen Otori - Lian Hearn
De utvalda - Kristin Cashore
Krönikan om Ismark - Stuart Hill

Av dessa har jag redan läst Sagan om klanen Otori. Underbar! Få se när jag hinner ge mig i kast med övriga av ovanstående.

lördag 13 augusti 2011

Vem dödade ayatolla Kanuni? av Naïri Nahapétian

Bokförlaget Sekwa, en ny trevlig uppstickare på den svenska bokmarknaden, ger ut franskspråkig litteratur. Här har de fått tag i en thriller som utspelar sig i Teheran. Narek, en ung fransk journalist med iranska föräldrar, reser till Iran för att bevaka 2005 års presidentval och råkar hamna i hetluften när en högt uppsatt person blir mördad. Samtidigt som man söker efter mordgåtans lösning närmar sig Narek svaret på en annan fråga: Hur och varför dog hans mor, som var en aktiv regimkritiker, egentligen?

Det här är en thriller/deckare där mordet och intrigen är tydligt underordnad det egentliga syftet, nämligen att beskriva ett samhälle. Nahapétian riktar sig till västerländska läsare och tycks vilja visa upp och förklara så mycket som möjligt, såsom nutidshistoria, politiska schatteringar, minoriteter, sedvänjor och andra företeelser, maten och språket, allt för att ge en så bred bild som möjligt av livet i den islamiska republiken. Det är spännande att få den här rundmålningen och stifta bekantskap med allt från muslimska feminister till de välbärgade kretsarna i norra Teheran. Samtidigt blir det lite splittrat och ibland är det knivigt att följa med i handlingen. Och intrigen är väl mindre trovärdig. Men om man är nyfiken på Iran och vill ha något hyfsat lättillgängligt har man ändå behållning av den här boken.

torsdag 11 augusti 2011

Hitta Vilse av Carin Hjulström


Nja. Men ändå. Carin Hjulströms böcker Finns inte på kartan och Hitta Vilse är trots allt lite småtrevliga och de går fort att läsa. Det gäller att ta böckerna för vad de är.

Landsortsjournalistiken i Finns inte på kartan var intressantare än jobbet på den stora kvällstidningen i Hitta Vilse. Att lyckas på den stora kvällstidningen har man läst om förrut...

Nu handlar inte Hitta Vilse bara om den stora kvällstidningen utan Frida Forss söker sig vidare. Och det är befriande att Frida inte är ett försök till glammig chiclit hjältinna. Hon är mer som vanligt, även om händelserna och personerna hon möter är lite skruvade och forcerade. Men det är ju på låtsas... och så det där med att ta böckerna för vad de är...

tisdag 9 augusti 2011

En kamp för frihet av Jesper Bengtsson


En kamp för frihet är en kort och lättläst biografi, av journalisten Jesper Bengtsson, om Burmas demokratiska hopp; Aung San Suu Kyi.

Aung San Suu Kyi är Burmas samlande kraft bara genom att vara den hon är. Hon är dotter till landets nationalhjälte Aung San, mördad 1947 då Burma just erhållit sin självständighet från Britterna. Burma lider inte bara av sin militärjunta. Landet är splittrat. Flera väpnade etniska minoriteter i de östra delarna vill ha ökat eller helt självstyre. Aung San Suu Kyi är den enda politikern som alla grupper i demokratirörelsen står bakom. Det är därför hon är så viktig.

Det är särskilt intressant att läsa om personen bakom myten och symbolen, även om bilden som skildras är relativt ytlig. Och det ger en förklaring till varför hon är där hon är idag. Boken ger även en bra sammanfattning av Burmas 1900-tals historia.

Jesper Bengtsson har även skrivit Granatklockorna i Myitkyina, om det svensk-amerikanska missionärsparet Ola och Minnie Hansson, som verkade i Burma kring sekelskiftet. Klart läsvärd även den. Tyckte nog den var bättre, som bok, än En kamp för frihet. Även där ges en bra bakgrund till Burmas moderna historia.

måndag 8 augusti 2011

En gränslös kärlekshistoria av Aino Trosell

Den uppmärksamme bloggläsaren noterar att den här boken har hon väl redan läst? Den var en av bokklubbsböckerna och den skulle ha lästs i vintras. Jag hann aldrig när det begav sig och sedan sparade jag på den tills nu i sommar, då jag skulle röra mig just i gränslandet mellan Sverige och Norge.

Aino Trosell har sina rötter på kvinnosidan i Norge. Och det är kvinnolinjen den här boken handlar om. Att rötterna finns i Norge spelar egentligen mindre roll för mig som läsare, livet var hårt på båda sidor gränsen, men det ger onekligen upphov till en fantastiskt vacker och underfundig titel.

För bara några generationer sedan var de allra flesta av oss fattiga. Vi levde slitsamma liv med nöd och näppe. Och för kvinnorna, barnadödligheten var hög och mödradödligheten likaså. Det är så lätt att glömma bort, i all vår nyrikedom i både Sverige och Norge.

Det är berättelserna om Eli och Stina, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som intresserar och griper mig mest. Jag har läst så många fakta-, barn-, ungdoms- och vuxenböcker om fattiga strävsamma liv i Sverige. Men när Aino skriver i sin roman om sin mormors mors och mormors liv blir det liksom verkligt. Det handlar på nått vis lika mycket om villkoren för mina egna förfäder och mödrar.

Klart intressant, tänkvärd och läsvärd!

Avvägar av Tawni O'Dell

Avvägar är Tawni O'Dells debutroman. Boken utspelar sig på avvägar i Pennsylvanias bergstrakter. Miljön är bekant. Som i andra Country Noir böcker. Alkoholism, misshandel, vapen, arbetslöshet, tonårsgraviditeter.

Jag blir inte besviken. Stilen är så där avskalad, som jag vill ha det. Och landskapet är mörkt, fuktigt, tröstlöst och vackert. Berättelsen är tung och laddad. Redan på första sidan vet man att något kommer att gå illa.

Harley är 19 år och försörjer sig och sina tre yngre systrar genom två heltidsjobb. Modern sitter i fängelse efter att ha dödat deras fader.

Vad gäller hoppet. Jag måste alltid ha ett litet hopp för att tycka om en Country Noir bok. I denna bok är det Harley själv. Harley kämpar och han tar ansvar, trots de hårda villkor som tvingats på honom. Vem skulle inte bryta ihop för mindre.

White Trash och Country Noir

För flera år sedan läste jag en novellsamling av Annie Proulx; Heart Songs (Finns den verkligen inte översatt? Märkligt med tanke på hennes filmade succéer Sjöfartsnytt och novellen Brokeback Mountain). I vilket fall blev Heart Songs min första kärlek i genren.

För några år sedan upptäckte jag nämligen att det fanns ett namn på denna typ av böcker, som jag fängslats så av; Country Noir. White Trash, Landsbygds-USA helt utanför den amerikanska drömmen. Jag snappade upp att Daniel Woodrell och Tawni O'Dell skrev om dessa miljöer och att de gjorde det bra. För det är just det, kombinationen av det hårda, tröstlösa, trassliga, trasiga livet och det avskalade, karga, poetiska språket. Skildringen av misären är svart och vacker. Men jag vill helst ha något litet hopp i berättelserna, att klänga mig fast vid annars blir det bara för jobbigt och ledsamt att läsa.

Jag läste En helvetes vinter av Daniel Woodrell (som jag dessutom förstått var den som gav genren namnet Country Noir) och det blev för mig en av det årets stora läsupplevelser. Jag har, trots att Winter's Bone blivit både publik- och kritiker succé, inte velat se filmen. Jag är glad att filmen förmodligen lyckades göra boken rättvisa.

Jag har sen dess fått portionera ut böckerna lite lagom. Spara på dem. I sommar var det dags för en Tawni O'Dell. Fler tips på Country Noir författare och böcker tar jag tacksamt emot.

lördag 6 augusti 2011

En dag till skänks av Anna Gavalda


Fransk feelgood full av sprudlande påhitt. Det här är en liten berättelse om att kasta loss från plikter och tråkig vardag och drömma sig tillbaka till en svunnen ungdomstid. Några syskon i 30-årsåldern är på väg till ett bröllop, men bestämmer sig impulsivt för att rymma och söka upp brorsan istället. Det blir en "galen" kväll då de bland annat hamnar på ett helt annat bröllop (betydligt mer uppsluppet och mindre förnämt).

Jag känner att jag inte riktigt är rätt läsare för den här boken. Men varför söka efter ett djup som kanske inte finns, bättre att istället se berättelsen som något i stil med en glad jazzlåt eller en träffsäker tidningskrönika. Varning dock för klichéer om romer och andra "färgstarka" människor. Och... snacka om att överanvända tre prickar... mamma mia!

onsdag 3 augusti 2011

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Jag fick Murakamis senaste bok på svenska i födelsedagspresent och glufsade i mig den. Det var högst otippat att jag skulle idas läsa en bok om löpning! Ännu märkligare att jag efter läsningen på allvar känner mig inspirerad att börja springa. Jag har nämligen ända sedan skoltiden betraktat mig som en person som hatar allt vad löpning heter. Det kanske säger en del om den här författarens formuleringsförmåga. Okej, bitvis blev det lite väl mycket detaljer kring inför-loppet-träning och annat som jag saknar erfarenhet av. Men som helhet är det en personlig bok med vida horisonter, och det är intressant att tillsammans med M reflektera över mänsklig kapacitet, åldrande, förhållningssätt till uppgifter man gett sig själv, etc. Lättläst var den också och det är ju aldrig fel. Nu återstår att se om impulsen att gräva fram de gamla gympaskorna ur klädkammaren står sig tills vi kommer hem från semestern.