tisdagen den 31:e januari 2012

The people's Act of Love av James Meek

En helt ny bekantskap som ramlade över mig på ett sådär skönt oväntat sätt. Varmt rekommenderad av två vänner som jag ibland, men väldigt sällan, pratar böcker med. Istället för att den andre lämnade tillbaks boken till den ene så hamnade den i min att läsa hög.

Språket är vackert. Jag misstänker att originalspråket bidrar till att allt känns så poetiskt. Hela berättelsen är märkligt otäck och storslagen på något vis. På samma vis som en sibirisk vinter förmodligen är.

Jag läser någonstans att James Meek i sin bok utgått från tre verkliga "situationer". Han insåg att han bara skulle skriva en bok i sitt liv som utspelar sig i Sibirien just efter revolutionen, så han måste få med alla tre situationerna i samma bok. Kannibalism bland fångar på rymmen från fängelser i Arktis, en kvarbliven tjeckisk legion med soldater i Sibirien efter inbördeskriget och en kristen religiös sekt med kastrater. Och han lyckas väva ihop de tre situationerna genom sina berättelser till något helt.

Det tog mig ett tag att komma in i boken. Det var som om kapitlen i början var skilda noveller. Men alla berättelser vävs sakta och målmedvetet in i varandra. Eller kanske snarare är det så att det klarnar för mig som läsare allteftersom att allt tydligare blir en del av samma väv .

Året är 1919. Samarin anländer från Arktis till den lilla sibiriska staden Yasyk. Mutz, den tjeckisk-judiske löjtnanten och legion borde kanske redan vänt åter till Europa? Anna Petrovna, den unga änkan efter en rysk husar bor av någon anledning i staden. Balashov, kastraterna andlige ledare är någon annan än vi först tror och så Matula, tjeckernas galne högsta befäl.

Boken finns översatt och kallas då Den yttersta kärlekens Gulag. Rekommenderar den engelska versionen endast för de mäktiga omslagsbilderna. Bilderna fångar stämningen, så som jag upplever den i boken. Jag sugs in i denna fascinerande och annorlunda berättelse, in i baksidans bild med ångloket som närmar sig i fjärran bland oändligt snötyngda granar.

lördagen den 28:e januari 2012

Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter

Vilket ambitiöst projekt, att skriva en kollektivroman från hemstaden Sandviken med omnejd. Att berätta om en hel drös människor inifrån och utifrån, följa dem över tid och låta dem utvecklas och förändras, att beskriva en bygd i en tid som är förgången men som vi alla har en relation till, och detta så att det blir trovärdigt, inte minst språkligt. Att ro i land den Stora Romanen. Det måste vara en enorm utmaning, och jag skulle vara imponerad även om författaren inte hade lyckats så väl som Anna Jörgensdotter har gjort.

Boken utspelar sig 1938-1958 i tre etapper och i centrum står syskonen Steen och deras öden. Horisonten sträcker sig från byn Norrby, vidare till Järbo med yllefabriken och in till Sandviken med järnverket. På avstånd den skrämmande och lockande stora världen, dit bara de djärva beger sig. På ett plan är detta förstås en berättelse om samhällets utveckling under den här tiden, med urbanisering, klasskamp, politiska spänningar, krig, konsumtionssamhällets födelse. En brytningstid, inte minst vad gäller kvinnornas villkor och möjligheter att bryta sig loss från den trånga rollen som maka och mor. Solskenshistorier lyser i boken med sin frånvaro, istället får personerna sin beskärda del av oönskade graviditeter, barnsbörd och dess risker, övergrepp, olyckliga äktenskap, underordning, social kontroll. Och borttappade drömmar, bitterhet och resignation.

Ändå är mörkret inte kompakt. Bergets döttrar är en rik och fascinerande roman med många berättelser sida vid sida. Som läsare kanske jag inte alltid förstår - eller sympatiserar med - de olika personerna. Men sättet som Jörgensdotter valt att visa fram dem, med olika nedslag i tiden där hon borrar sig in i deras verklighet för dagen och deras vardagstankar och fantasier, skapar hos mig en stark känsla för tiden och platsen, för människorna och de livsvillkor som de lever under, men också en känsla av allmängiltighet. Det blir trovärdigt, det blir realism. Och det är väl det som också gör att jag blir berörd. Människorna blir människor och inte exponenter för en historisk epok.

torsdagen den 26:e januari 2012

En dag av David Nicholls

Lite förvånande faktiskt men jag tyckte inte särskilt bra om denna bok. Förvånande då den ju är en sådan succe. Jag har lite svårt att definiera varför, men helt klart är att det inte är för att jag hade för höga förväntningar. Jag var nyfiken och trodde den skulle vara en ordinär men kanske något snäppet bättre feelgood, eftersom så många blivit frälsta. Men jag tyckte helt enkelt den var för lång och pladdrig. Och så onödigt detaljerad. Tex massor med långa samtal som inget tillförde. Det gäller dock inte de tidstypiska detaljerna, för de gillade jag. Jag vet inget om att skriva böcker men det känns som om någon borde hjälpt till och strukit en hel del. Sen blir jag alltid besviken på böcker med slut av denna typ. Det känns som en enkel utväg för att försöka göra en bok bättre. För med ett sådant slut kan man ju inte slå bort boken som en vanlig feelgoodbok.

Men mycket är bra. Det måste jag ändå erkänna. Framförallt känns huvudpersonerna väldigt trovärdiga. Jag tycker mig liksom känna igen dem någonstans ifrån. Och då som verkliga personer inte karaktärer ur någon annan bok. Dex kanske jag träffade på som dryg backpacker i Indien och Em på någon studentfest i Skottland. Dex och Em är helt enkelt mycket verkligare än alla andra feelgoodkaraktärer jag bekantat mig med.

onsdagen den 25:e januari 2012

Paketleverans

Snask i gottpåsen! Nu har jag varit lite busig. Köpt de böcker jag önskade mig i julklapp men inte fick! Och därmed belastat en redan enorm bokhög med följande titlar:

Skymningssång från Kalahari (Lasse Berg) - en bok i genren populärhistoria (eller snarare populärarkeologi) som jag sällan ger mig i kast med. Men den förra boken, Gryning över Kalahari, var fantastiskt intressant och tankeväckande, med hisnande perspektiv, om människans förhistoria.

Handlingen (Sara Mannheimer) - Eftersom Reglerna, Mannheimers första roman, totaldrabbade mig häromåret så måste jag givetvis läsa även denna bok.

Spelreglerna (Jonas Karlsson) - hans tredje novellsamling. Jag gillar noveller, jag gillar Jonas Karlsson, jag gillar Jonas Karlssons noveller.

Och så impulsköpet Jag ska egentligen inte jobba här (Sara Beischer) - en helt färsk roman om äldrevården sedd genom ung skådespelaraspirants ögon. Utgiven av det ytterst hedervärda förlaget Ordfront. Jag tillbringade min ungdoms somrar inom just äldrevården och förväntar mig en del igenkänning och (tyvärr) viss förskräckelse över sakernas tillstånd. Kanske lite mild humor också med tanke på att ordet feelgood förekommit i någon recension jag sett.

Fler rader om dessa godbitar kommer snart - hoppas jag!

söndagen den 22:e januari 2012

Bokklubbsböcker - rekonstruktion

Här kommer en rekonstruktion av ett inlägg från juni som jag imponerande nog lyckats radera. Inlägget bestod av en lista på de böcker som min bokklubb tagit sig igenom. Eftersom den dokumentationen känns bra att ha någonstans, bemödar jag mig med en rekonstruktion. Några av böckerna lästes efter att BÖCKER EMELLAN startades. De får nu förstås länkar till sina inlägg.

Bokklubben försöker träffas ungefär var 6:e vecka och då väljs mer eller mindre demokratiskt och/eller kaotisk en bok. Det enda krav som finns är att boken ska vara utgiven i pocket. Man får ta med sitt eller sina förslag max tre gånger.

Jag hoppar i denna rekonstruktion över att göra en analys kring vad vi tyckte om böckerna, vilket jag gjorde i det ursprungliga inlägget. Minns dock att Halv gul sol genomgående tycktes bäst om och De fattiga i Lodz sågades av samtliga.

Halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie
30 grader från varmvattnet - Karin Alfredsson
Boktjuven - Markus Zusak
Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Bergets döttrar - Anna Jörgensdotter
De fattiga i Lodz - Steve Sem Sandberg
Jorden de ärvde - Björn af Kleen
Lyckan, kärleken och meningen med livet - Elisabeth Gilbert
100-åringen som klev ut genom fönstret - Jonas Jonasson
Aino Trosell - En gränslös kärlekshistoria
Kortfattad kinesisk ordbok för älskande - Xiaolu Guo
Senor Peregrino - Cecilia Samartin
Sofi Oksanen - Utrensning
I det sista regnet - Janesh Vaidya
Kathryn Stockett - Niceville

fredagen den 20:e januari 2012

"Han har skrivit en bok, en deckare, den var bra faktiskt"

"Vad fick er grupp i julklapp då?"
"Magnus Montelius bok"
"Vadå?"
"Han har skrivit en bok, en deckare, den var bra faktiskt"

Ovanstående samtal utspelade sig mellan mig och en kollega strax före lunch idag på jobbet. Det blev dagens höjdpunkt ur ett bokperspektiv. För det är inte var dag man får veta att en kollega skrivit en bok och fått den utgiven dessutom. KUL!

Denna bok kommer jag givetvis att läsa. Men tills dess kan ni läsa mer om Magnus Montelius och hans bok Mannen från Albanien - en roman om ett förräderi tex här.

söndagen den 15:e januari 2012

Krönikan om Ismarken av Stuart Hill

Äntligen fick jag åter läsa några fantasyböcker jag tycker om. Och helt klart är att det är ungdomsfantasy som gäller för mig - förutom Tolkien då förstås. Jag undrar varför. Kanske det hela inte måste vara så pretentiöst och tillkrånglat då?

Ismarkens krona tycker jag är bättre än Klinga av eld. Men jag gillar ändå helheten. Och jag gillar att det gått 20 år mellan att sagorna utspelar sig. Man får veta hur det gick sen. Utan att det är en oändlig serie där alla detaljer tjatar ned och tröttar ut idén.

Vidare gillar jag blandningen av nordiska myter och asatro, romarrikets krigföring, grekiska dramer, upplysningstiden, Venedigs köpmän, arabiska ökenriken och afrikanska krigarfolk. Allt blandas i en härlig röra med sagans rättighet att skapa den helhet som ramar in Ismarkens verklighet.

måndagen den 9:e januari 2012

Bröllopsfixaren av Marita Conlon-McKenna

En trevlig men ack så förutsägbar feelgood roman har jag också hunnit med under julledigheterna. Dublin, tre ogifta döttrar, nära K-märkta hus kring en liten park, trivsamma och gästvänliga grannar. Det enda nya med den här boken är att feelgoodhistorien främst, men inte bara, skildras ur moderns perspektiv. Och hon bekymrar sig för att döttrarna ej hittar sina stora kärlekar. På sitt sätt är det mest intressanta att hon även äktenskapsmäklar åt sin polska städhjälp. Denna tussar hon ihop med en polsk snickare. Och genom dessa båda karaktärer fås en liten liten glimt av den Irländska Tiger som var ett tag.

söndagen den 8:e januari 2012

Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger

Tysk litteratur var ju ett tema på bokmässan 2011 och detta var en av de böcker som lyftes fram där. Jag kunde inte motstå ingångsbilden. Ett svartnat landskap med sedan länge övergivna kolgruvor. Nere i berget rasar ännu den eld som innebar slutet för bygden. I detta landskap befinner sig två systrar. De ägnar sig åt att utforska området och dess historia, och försöka hitta en försvunnen flod.

Det här är en tät text, en sångbar, poetisk, symboliskt laddad gestaltning. En dystopi om man så vill: det är omöjligt att inte tänka på en havererad civilisation och sökandet efter nytt liv, ett bättre liv, som ska resa sig ur askan. Det är inte så nattsvart som man kunde tro, för de där två systrarna, Margarete och Fritzi Stein, de är överlevare, de tuffar på orubbligt. Förtvivla icke, ty de kommer att fixa det här.

Kärlekens historia av Nicole Krauss

I bokcirkeln har vi läst Kärlekens historia av Nicole Krauss. Finurlig är ett ord som jag har märkt återkommer när man ska beskriva denna bok. Jag orkar inte dra handlingen, den är lite komplicerad, men jag kan säga så mycket som att här finns livslång kärlek på avstånd, minnen av nazismens judeförföljelser, en mystisk bok som försvunnit och kommer till rätta, en far som finner en son och tvärtom (?), plus några fiffiga syskon som får ordning på allt till slut, och lite till.

Det är som sagt en avancerad historia och tragisk dessutom, men befolkad av sådana där charmigt udda personer som man kan stöta på i en amerikansk independentfilm. Det blir ganska trivsamt. Och finurligt. Jag läser boken med intresse och till och med nöje. Men kanske är det lite för smart berättat, lite för konstruerat. För jag blir inte riktigt berörd och boken sjunker undan ganska fort sedan jag lämnat den.

Ingen tar skit i de lättkränktas land

Faktiskt har jag läst en riktigt usel bok i vinter: Ingen tar skit i de lättkränktas land av David Eberhard. Det är en debattbok där psykiatern Eberhard gnäller på allt möjligt i samhället, men framför allt på att vi svenskar tydligen blir alltmer lättkränkta och snart måste besöka psykakuten eller åtminstone skicka in en DO-anmälan så fort grannen inte hälsar på oss. Eberhard verkar hata välfärdsstaten. Folk måste skärpa till sig, sluta dalta och pjåska och spela offer, sluta förvänta sig att någon myndighet ska skydda dem. Det kan tänkas att Eberhard har något litet rätt i att det finns ett problem, men analysen är enligt min mening ganska vansinnig. Dessutom är boken spretig, dåligt skriven, dåligt redigerad och full av påståenden som aldrig underbyggs. Det bästa man kan säga om boken är att den är en fantastisk utgångspunkt för diskussion i bokcirkeln.

Bönbok för en vän av Joan Didion

Så till ett bottennapp. Joan Didions Bönbok för en vän var verkligen astråkig läsning. Jag bara genuint ogillar hela romanen (fel: den första halvan, för sedan orkade jag inte längre), och har jag någonsin tidigare intresserat mig för glädjelösa liv, kontaktlöshet och påstådd terrorism i 70-talets Latinamerika så har jag tyvärr tappat det intresset nu. Jag tvivlar inte på att Didion är en strålande reportageförfattare med gudabenådad språklig precision, och jag tog starkt intryck av hennes självbiografiska bok Ett år av magiskt tänkande - men det här, nej, det gick bara inte. Jag förstår ingenting och jag orkar inte ta reda på varför.

Börja läsa böcker

Äntligen har vi hittat dem. De där extra lätt att läsa böckerna som ändå ger läsaren en känsla av att det är en riktig bok, inte en bilderbok. Helena Bross och Kadri Ilves böcker om Axel och Omar.
Nu är just dessa böcker så extremt lätta att läsa att stadiet då de är lämpliga, snabbt passeras. Men böckerna ger lässjälvförtroende. Önskan om att alla böckerna ska lånas hem gick ej att misstolkas. Hela serien finns lockande presenterad på baksidan.

Det bästa var ändå hyllan jag hittade dem på. På mitt bibliotek var de och en hög andra Börja läsa böcker urplockade och satta för sig sjäva. Den hyllan kommer vi återvända till.

lördagen den 7:e januari 2012

Ja till Liv! Liv Strömquists ABC

Jag har inte haft tid att blogga på ett tag. Har istället valt att använda den lilla tid jag har till mitt alldeles egna förfogande till att... just det, läsa.

Ska jag sammanfatta mina senaste läsinsikter så måste jag först nämna Liv Strömquists senaste seriealbum Ja till Liv! Liv Strömquists ABC. Det är en fenomenal uppvisning av hennes förmåga att roa, folkbilda, uppröra, slå huvudet på spiken och öppna ögonen på folk. Jag skulle tro att hon är en av vänsterns mest framgångsrika opinionsbildare just nu. Hennes metod liknar ofta den i Gerd Brantenbergs klassiska feministiska roman Egalias döttrar: genom att vända på perspektivet och kasta om givna roller synliggörs absurda maktrelationer. Jag kan tycka att personangreppen blir lite väl hårda. Men i övrigt är det bara att låta sig översköljas och övertygas.

onsdagen den 4:e januari 2012

Under lejonets blick av Maaza Mengiste

Under lejonets blick skildrar i romanform Haile Sellassies Fall, Revolutionen, Mengistes Terrror och Motståndskampen genom en läkarfamilj i Addis Abeba i Etiopien under 1974 och åren därefter.

Vi följer läkaren Hailu, hans döende hustru Selam, yngste sonen Dawit, äldste sonen Yonas, Yonas hustru Sara, deras dotter Tizita och många fler i familjens närhet som alla oundvikligen på olika vis drabbas av det som sker i deras land runt omkring dem.

Det är en bok som är spännande men otäck då våldet och ovissheten skildras så naket. Det handlar om frågan att följa med och/eller ta ställning. Det är en bok som känns viktig. Men jag kan inte säga att jag tycker om den. Men det kanske mest är för att det är en så otäck tid som skildras.

En annan bok som delvis utspelar sig under samma tid är Abraham Vergeses Skära för sten. Skära för sten tyckte jag bättre om. Men Skära för sten handlar inte om denna svåra tid i Etiopien, istället bildar Etiopien en bakgrund till romanen.

måndagen den 2:e januari 2012

Samtidigt på ett tak i Chinatown av Ingrid Rudefors

Den här boken gillade jag. Det mesta iallafall. Kanske inte slutet. Boken var liksom så häftigt skriven. Fragment här och där om de olika personerna i olika situationer på olika platser i mer eller mindre samma kvarter. I New York.

Handlingen utspelar sig under ett par dagar i början av 90-talet. Tvillingtornen är fortfarande kvar. Huvudpersonen är 48-åriga akademikern Alice som hastigt flyr till sin dotter. Men man får även följa dottern Babylonia och några andra personer. Dottern bor tillsammans med sin ungerska pojkvän i en sunkig lägenhet i Chinatown i New York. Att Alice flyr beror på den lilla lapp hon hittar i sin mans ficka. Jetlaggad, fortfarande chockad och väldigt svensk blir Alice utelåst på brandstegen. Och så drar Alice New York äventyr igång på riktigt. New Yorkborna gör det de brukar göra i staden som aldrig riktigt sover. Saker bara händer Alice. Hon möter en massa olika skumma eller inte skumma personer. Hon klarar sig, som någon av dem hon möter uttrycker det, genom sitt skyddsnät av oskuld. Och jag älskar det där att Alice bara är och på några timmar lär hon, utan avsikt, känna fler människor i dotterns kvarter än dottern lärt känna under hela den tid hon bott där.

Det sämsta i boken är slutet. För det är inget slut. Boken bara slutar. Så svårt kunde det väl inte vara att få till något slags slut...? Men jag förlåter icke-slutet.

Det bästa i boken, förutom hela upplägget, är den levande skildringen av New York. Jag känner igen mig och jag känner att jag är där. Och jag avslutar boken, utan behov av att åka tillbaks, men med känslan av att vara så glad att jag varit där. En gång, för numer länge sedan, då tvillingtornen fortfarande var kvar.