Om

måndag 31 oktober 2011

Niceville av Kathryn Stockett

Den här boken har jag velat läsa ett tag. Det har dock har varit kö på den på biblioteket. Jag vill alltid hellre försöka att låna än köpa böcker. Men nu valde min bokklubb denna bok, så då fick jag allt ta och köpa den i pocket... Två på topplistan på Pocketshop konstaterade jag då.

Och jag förstår att den ligger tvåa. Den är lättläst, trevlig och allvarlig på samma gång. Läsaren förflyttas till 60-talets Missisppi. Det är svårt att förstå att 60-talets amerikanska söder skiljer sig så lite från 80-talets Sydafrika.

Boken handlar om Skeeter, Aibileen och Minny. Den unga vita överklassflickan Skeeters ambitioner som journalist får henne att i hemlighet skriva en bok om livet som svart hembiträde i den lilla staden Jackson i Missisippi. Hon lyckas få de svarta lite äldre kvinnorna Aibileen och Minny att hjälpa till med boken. Ingens liv blir detsamma efteråt.

tisdag 25 oktober 2011

Törst av Richelle Mead

Törst är del ett i Vampire Acadamy serien som jag fick tips om i somras. Vad jag hörde av min tipsare var att "Innan jag läste Vampire Academy böckerna här tyckte jag Twilightböckerna var bra...men dessa är så mycket bättre!" Jag har inte läst Twihlightböckerna så jag kan inte göra någon jämförelse...

Törst handlar om Rose som är dhampir - halv vampyr och hennes bästa vän Lissa som är moroi - levande vampyr. Dessutom finns stringoi - döda vampyrer. Stringoi är vad jag förstår "klassiska onda vampyrer". Rose och Lissa går på en internatskola för moroi och dhampirer i norra Montana. Skolan, St Vladimirs, är naturligtvis byggd i gotisk stil med tinnar och torn, men det finns trådlöst nätverk på området! Dhampirerna lärs upp att bli beskyddare av moroi. Moroi lärs upp att behärska sina magiska krafter. Stringoi hålls på avstånd från skolan med hjälp av beskyddare och magi.

Inom skolan är tonårsintrigerna ifull gång. Dessutom sker saker på andra högre nivåer. Rose beskyddarförmåga ställs på prov eftersom Lissa är kunglig, den sista i sin släkt och har magiska krafter utöver det vanliga. Kärlek och dramatik.

måndag 24 oktober 2011

Maise Dobbs av Jaqueline Winspear

Maise Dobbs är en ung privatdetektiv i mellankrigstidens London. Hon växte upp under enkla förhållanden men fick en chans som ung att studera. Under första världskriget arbetade hon som sjuksköterska i Frankrike.

Maise har precis öppnat sin egen detektivbyrå när boken ta sin början. En äkta mans misstanke om otrohet leder henne vidare till ett mysterium med ett konvalenshem för svårt krigsskadade fd soldater och officerare från kriget.

Boken är lättläst och trevlig. Jag tycker själva mysteriet är lite krystat, men jag gillar läsa skildringen av hennes uppväxt och tiden som sjuksköterska vid fronten.

Böckerna fortsätter i en serie varav åtminstone två till kommit ut på svenska.

söndag 16 oktober 2011

Sista natten i Twisted River av John Irving


Äntligen en John Irving bok som sällar sig till mina tre tidigare favoriter; Garp och hans värld, Ciderhusreglerna och En bön för Owen Meany.

Jag kom av mig i mitt John Irving läsande för 15 år sen när jag gav mig i kast med Cirkusens son. Cirkusens son blev den första bok i mitt liv som jag medvetet valde att inte läsa ut. Efter det beslutet har detta skett åtskilliga gånger. Äldre och klokare har jag insett att livet är för kort för att man måste läsa ut böcker som är dåliga alternativt böcker som man inte tycker om.

Sista natten i Twisted River handlar om författaren Dannys liv, vars första 12 år levs i den lilla skogsindustristaden - eller kanske snarare byhålan- Twisted River. Twisted River ligger förstås i New Hampshire. I Dannys liv finns framförallt fadern Kockis och den beskyddande skoghuggarvännen Ketchum. Men en rad andra karaktärer utrustade med allehanda egenskaper som bara finns i John Irvings värld, kretsar också runt Danny. Historien vindlar sig fram och tillbaka, bla till sista natten i Twisted River.

Sista natten i Twisted River håller och det finns numer fyra böcker av John Irving jag gillar.

lördag 15 oktober 2011

Blodets Meridian av Cormac McCarthy

Vilken fruktansvärd bok. Och ändå så bra. Det som är bra är språket. Och hur Cormac McCarthy skildrar dessa människospillror i en karg, röd och overklig ökenmiljö i gränslandet mellan Mexico och USA. Vad är det som gör denna domedagspoesi så vacker, trots de fruktansvärda blodiga brott mot mänskligheten som skildras?

Handlingen kan sammanfattas som så. Ett kompani amerikanska "soldater" drar i mitten av 1800-talet runt i blodiga paltor och slaktar indianer, mexicaner, män, kvinnor, barn och gamla i en allt mer eskalerande takt. I början tycktes de ha något slags uppdrag i form av beskyddare och skalpjägare i kriget mot indianer, men ganska snart mördar de allt och alla som kommer i deras väg.

En sammanfattning inleder varje kapitel, vad sägs om den här :

De korsar gränsen-Stormar-Is och åska-De dräpta guldgrävarna-Asimut-Möte-Krigsråd-Slakten på gilenos-Juan Miguels död-De döda i sjön-Hövdingen-Ett apachebarn-I öknen-Nattliga eldar-El virote-En operation-Domaren tar en skalp-Un hacendado-Gallego-Ciudad de Chihuahua

Det hela är vidrigt och väldigt otäckt. Därför är det mycket märkligt att jag trots det njuter av så läsningen, för att språket är så korthugget och vackert. Och för att de ogästvänliga ökenmiljöerna och vildmarken skildras så lysande bra. Jag stänger av. Och jag kan stänga av, för allt blod och våld skildras liksom utifrån, på långt avstånd och med de vackra språket som barriär. Det värsta är att boken bygger på verkliga händelser.

Boken har flera djup och flera viktiga karaktärer som driver handligen framåt, men för mig överskuggar miljöskildringarna handlingen och de idéer boken presenterar.

Denna bok hoppas jag aldrig blir film. Tyvärr är det väl inte helt osannolikt. Av Cormac McCarthys No country for old men och Vägen har det ju blivit två riktigt bra filmer. Blir Blodets Meridian film så kommer jag aldrig att se den.

Boktips till en vän

En vän ville ha boktips utan alltför mycket hjärta & smärta. Jag gick igenom min lista på lästa böcker de senaste åren och fick ihop följande boktips.

Lättlästa läsvärda serier:
Colin Coterils deckare om den motvillige kommunisten i Laos under 70-talet
Eva Swedenmark & Annika Wennstams Östersundsböcker
Deon Meyers Sydafrikadeckare
Marianne Cederwalls böcker om norrländska Hervor och gotländska Mirjam

Fascinerande böcker (dessa har alla fått inlägg på Böcker emellan):
Aino Trosell - En gränslös kärlekshistoria
Ingrid Betancourt-Även tystnaden har ett slut
Diana Janse - En del av mitt hjärta lämnar jag kvar

Riktiga, hela, bra romaner:
Trude Marstein-Göra gott
Maria Hamberg-Greklandssommaren
Abraham Vergese -Skära för sten
David Benioff - Tjuvarnas rike
Anna Jörgensdotter - Bergets döttrar

lördag 8 oktober 2011

Mycket mer än så av Sarah Dessen

Har just slukat en ungdomsbok och har fler i biblioteksbokhögen hemma. Kanske växte behovet av att sluka en bok sig stort, eftersom jag sitter fast i tre - av olika skäl långsamläsande - böcker.

Först ut av ungdomsböckerna var Sarah Dessens Mycket mer än så. Och jag tyckte om den. Jag önskar jag var 17 år igen så att jag bara kunde ägna mig åt att sluka böcker som denna. Eller varför inte hänga i Colby någonstans på USAs östkust och spana på cykelkillarna tillsammans med Auden och hennes vänner. Men boken är mycket mer än så. Rekommenderas.

fredag 7 oktober 2011

Nu har det hänt igen!

Jag kommer ut med en hel hög böcker från biblioteket, trots att jag har en hel hög olästa böcker från biblioteket hemma. Jag har dessutom just nu fastnat i tre böcker som tar lite längre tid att läsa, vilket gör att jag helt enkelt inte borde börja läsa fler böcker för tillfället.

Dessutom lånar jag böcker till hela familjen på mitt lånekort.

Bibliotikarien intygade att det är sådana låntagare som jag de vill ha. Men jag undrar om jag inte egentligen bara visar att jag saknar insikt om hur många böcker jag realistiskt klarar av att läsa den närmsta tiden. Tur för andra låntagare att det går att reservera böcker...dvs de som just nu och ett bra tag framåt ligger hemma hos mig och väntar på att bli lästa.

söndag 2 oktober 2011

I det sista regnet av Janesh Vaidya

För mig är det här en bok med tre berättelser eller kanske snarare tre beskrivningar. Det tre berättelserna/beskrivningarna vävs in i varandra och tillsammans bildar de en annorlunda roman.

En berättelse/beskrivning handlar om Kerala och särskilt Kerala under regnperioden. Det är frodiga, leriga, gröna miljöbeskrivningar av den indiska landsbygden i Keralas "backwaters". Fukten, ljuden och dofterna är mycket levande beskrivna. Jag sugs in i allt det gröna. Därtill kommer lite stentempel, gudabilder och uråldriga föremål som är inbakade i grönskan. Jag njuter av denna läsning och det är miljöbeskrivningarna av "God's own country" som ger mig störst behållning i den här boken.

Nästa berättelse är bokens själva handling som för mig tycks vara av underordnad betydelse. För författaren och förmodligen för många läsare. En man kommer hem till sin barndomsby från långa resor i världen utanför. Personer, platser och känslor från barndomen finns kvar och återupplevs. Tidens förändringar ger nya möten med välbekanta familjemedlemmar och vänner. En laddad stämning för huvudpersonen och hela byn byggs upp inför det sista regnet.

Den tredje berättelsen/beskrivningen är all den ayurvediska visdom, som sida upp och sida ner, bakas in så fort möjlighet ges. Framförallt genom farmoderns ständigt kloka insikter och ord till den lilla pojken.

Det här är inte riktigt en bok för mig. Det händer för lite och det blir för mycket av de visa ord som predikas på läsaren. Huvudsyftet med boken tycks vara att förmedla denna visdom. Om det är det man vill ha ut av sin läsning kan jag tänka mig att det är en riktigt bra bok. Då tror jag boken ska läsas långsamt med tid för eftertanke. Men för mig blir det för mycket och lite långrandigt. En roman är en sak, en ayurvedisk visdomsbok en annan.