Ekens dotter av Annah Nozlin

Ekens dotter är en ny ungdomsfantasy som utspelar sig i en klassisk sagovärld, med mycket av allt det som just en klassisk sagovärld ska ha. Kungariken på randen till krig. Okända, opålitliga ryttare - i gula kappor. Oväntade egenskaper hos oväntade varelser. Helande örter. Myllrande städer innanför tjocka murar. Sköna prinsessor i vackra klänningar. Trygga borgar på öar i havet. Och dessutom systerskap, broderskap, vänskap och kärlek.

Kel är vår hjältinna och det är hennes berättarröst som leder oss genom berättelsen. Genom barnet Kel upptäcker vi den sagovärld som böckerna utspelar sig i. Inte heller Kel vet särskilt mycket om denna värld när första boken tar sin början.

När Kel är 10 år gammal rycks hon plötsligt bort från sin älskade bror och sin familj. Kel är inte den hon alltid trott hon är. Hon är en av de sista och äventyret tar sin början.

Ekens dotter består av två böcker; En av de sista och Splittrade skärvor. Böckerna är indelade i korta kapitel, språket är lättillgängligt och miljöbeskrivningarna rika. Läsningen flyter fram.

Kanske fastnar jag allra mest för skapelsen trädälvor. De är vackra, magiska och självständiga amazoner. Och det är deras gemenskap med varandra som är deras styrka.

Ekens dotter har skrivits av en vän till mig. Till skillnad från min vän, var jag väldigt nervös inför att jag skulle läsa böckerna. Jag ville ju så gärna tycka om dem... Efter att ha läst ett par av de första kapitlen i En av de sista infinner sig en stor lättnad. Jag tycker om det jag läser. Jag slutar utvärdera och fundera på meningsbyggnad, jag låter mig istället följa med in i sagoberättelsen.

Annah Nozlin lovar en fristående fortsättning som utspelar sig 100 år efter Ekens dotter, då vi även får återse de de långlivade karaktärerna. Det är ett upplägg som tilltalar mig. Mer av Annah Nozlins sagovärld och mer av trädälvorna, lite 'hur gick det sen' för dem vi lärt känna men framförallt ett helt nytt äventyr med nya huvudpersoner.

Läs mer om böckerna på Annah Nozlins hemsida här. Inom kort kommer även en intervju med Annah Nozlin på Böcker Emellan.

Djävulsön av Einar Kárason

Djävulsön av Einar Karason utspelar sig på ett helt annat Island än sagornas och de vackra vyernas ö. Efter 2:a världskriget stannade amerikanska och brittiska ockupationsarmeer kvar på Island. När de lämnade Island på 50-talet flyttade fattiga isländska familjer in i de övergivna barackerna i utkanten av Reykjavik. Det är bland dessa familjer som denna kollektivroman utspelar sig. I centrum finns Tommi den gamle och hans storfamilj. Jag gillar boken som framförallt är dråplig och rolig. Karolina sierskan.Bråkstakarna Baddi och Gronji. Kulstötaren Hreggvidur. Och allt slödder i största allmänhet. Alla skildrade med värme och mycket humor. En lång skröna. Det känns som jag får glimtar av ett annat Island men också av en svunnen tid. Och boken hade kanske lika gärna kunnat utspela sig i någon annan avkrok än just i Reykjaviks utkanter.

Americanos - ett reportage om Latinamerikas rebeller av Magnus Linton

Americanos - ett reportage om Latinamerikas rebeller är en förnämlig reportagebok, som i sex kapitel i Argentina, Bolivia, Brasilien, Colombia, Venezuela & Los Angeles, benar ut trender & tradtioner i folkliga & politiska rörelser i dagens Latinamerika. Ett politiskt resereportage som blev augustnominerad 2005 och med rätta kritikerhyllat. Ett måste för alla Latinamerikaintresserade.

Läs även Magnus Lintons Cocaina - en bok om dom som gör det. Om Colombias och kokainets blodiga nutidshistoria.

Resa med lätt bagage

Packar inför en resa med lätt bagage. En del lästid kommer det att bli. Tar chansen att försöka beta av två tjocka pocketböcker som funnits i min ägo länge. Det har inte blivit av att jag läst dem tidigare. En anledning till det skulle kunna vara att jag ständigt hittar nya böcker på biblioteket som jag tycker jag borde läsa före.
 

Spinnsidan av Marianne Cederwall

Tredje boken om häxorna Mirjam och Hervor tuffar på och gör nog ingen besviken. Nu är väninnorna åter på Gotland där de njuter av livet och lägger sig i sina med- och motmänniskors liv.

Inga stora överraskningar, förväntningarna uppfylls och det är lika trivsam läsning som i de tidigare två böckerna, Svinhugg och Svartvintern.

På Marianne Cederwalls hemsida går förresten att läsa att fjärde boken kommer att utspela sig i New York. Det glädjer mig.

Du glömde säga hej då och Mitt perfekta liv av Sarah Dessen

Jag gillar verkligen Sarah Dessens böcker. Jag vet att jag borde vara 17 år för att verkligen få lov till det, men jag gillar dem ändå. Tidigare har jag skrivit en snutt om Mycket mer än så här. Under våren och försommaren har jag även läst de andra två Sarah Dessen som kommit i svensk översättning Mitt perfekta liv och Du glömde säga hej då.

Alla tre böckerna är ganska lika till sin uppbyggnad och så även karaktärerna. Den första kärleken i tiden mellan high school och college. Alltid med mer eller mindre anknytning till östkust-sommar-och-strand-staden Colby. Huvudpersonen, en självständig tjej som varken är mest eller minst poppis, lite lagom trassliga familjerelationer och alltid med stor potential. Föremålet för förälskelsen, en lite lagom outsider kille, som har något i bagaget men som är att lita på och alltid med stor potential.

Jag blir kär i alla tre killarna i böckerna. Men allra mest i cykelkillen Eli i Mycket mer än så. Mycket mer än så var förvisso min första Sarah Dessen kärlek, men jag tror helt enkelt jag gillar den berättelsen mest. Jag kommer dock fortsätta läsa alla Sarah Dessen jag kommer åt. Vi får väl helt enkelt se om någon kommer bräda Eli framöver.

Jag gillar dessutom skarpt att utöver miljöerna så dyker en del karaktärer upp i flera böcker.

Eftersom översättningarna till svenska verkar ta sin tid överväger jag att läsa några av dem på engelska, å andra sidan känns det rätt trevligt att ha en hel rad Sarah Dessen böcker som väntar i flera år framöver. Jag förutsätter att de alla kommer att översättas. De tycks ju vara väldigt populära i bokbloggosfären.

Inköpsförslag på bibliotek

Jag har under våren kommit på något nytt. Att det går att göra inköpsförslag på biblioteket. Jag kan nöjt konstatera att jag har fått god utdelning, dvs full pott på alla mina förslag. Utöver nyare versioner av några av Lonely Planets guideböcker har bla följande böcker rasslat in:

Yvon Chouinard - Let my people go surfing
Laura Restrepo - För många hjältar

Sarah Dessen - Du glömde säga hej då

De två sista hade tagits hem även utan mig. Det är jag övertygad om. Jag såg väl helt enkelt bara till att ställa mig först i kön ... Frågan är dock om biografin av klädmärket Patagonias grundare hade gjort det.

Sommarljus av Jon Kalman Stefansson

Det här var en av de författare jag fick tips om av min numer sporadiska medbloggerska när jag drog igång min isländska litterära odyssé.

Sommarljus ... och sen kommer natten är en kollektivroman om människorna i en by någonstans på västra Island.

Jag läser i en guidebok om Island att:

"Varje land har en region som är långt bort från allt annat... Människorna är självständiga och lite misstänksamma mot stadsborna ... Alla barn drömmer om att åka därifrån, men väl där drömmer de om att åka tillbaka hem... På Island är denna plats Västfjordarna."

Om detta stämmer, så kanske det är därför Sommarljus utspelar sig här.

Men så långt bort är det ändå inte. Fyra timmars bilväg till Reykjavik, får jag veta när jag tex lär känna lastbilschauffören, en av alla de många udda bybor och människoöden som romanen skildrar. Och det är många mäniskor man får följa i Sommarljus. Det är underbart hur berättelsen böljar fram genom kapitlen, man får nosa på en person i förbigående i ett kapitel och sen får plöstligt den personen flera sidor tillägnat sig lite längre fram. När man väl lärt känna någon så känns det tryggt och bekant när de dyker upp igen lite senare. Hela tiden är man som läsare tryggt förankrad i det återkommande berättar-vi-et. Även om det dröjer lite mellan återkomsterna så vet man att berättar-vi-et kommer tillbaka för att ge perspektiv på händelserna och byns tillvaro. Vem vi är får man aldrig veta, de andra i byn som aldrig omnäms kanske?

Boken är lika vacker som Island och det är en skön bok, med många visdomsord i all sin stillsamhet, som jag tar till mig i sin helhet.

Barfotaänglar av Linnea Willén

Boken valdes i min bokklubb och det är förmodligen en bok jag inte skulle läst annars. Men det är en av anledningarna till att jag vill vara med i en bokklubb. Jag vill läsa böcker utanför mina egna självklara val.

Två unga svenska tjejer drar till Tokyo för att fly livet hemma och söka efter något bättre. Värdinnelivet, en avart till den tradionella Geischarollen, är en vandring på en smal knivsegg; att få gästerna att dricka mer men att inte prostituera sig. Linnea och Emma klarar inte hålla sig kvar uppe på knivseggen.

Som bok tycker jag inte Barfotaänglar är särskilt bra. Men jag respekterar och imponeras av Linnea Willens modiga utlämnande skildring av sin uppväxttid samt tiden i Asien. Linnea och Emma är två trasiga, destruktiva och sårbara svenska tjejer. Och den självbiografiska skildringen av de utsatta tjejerna i Tokyos nattliv och bland backpackers på Koh Samui är närgången och levande. Och så männen, alla dessa män, som  direkt ser att detta är tjejer som går att utnyttja. Jag förstår aldrig tjejerna, men uppenbarligen betedde de sig som Linnea skriver. Hur Linnea blivit den hon är, får vi veta lite om genom tillbakablickar. Och under uppväxtsåren sker det skrämmande saker.  Förövaren får dock väldigt lite plats i förhållande till Linneas relation till sina svikande föräldrar.

Jag hade hellre läst boken i kronologisk ordning, än i ständiga hopp till före, under och efter Japan. Gärna med mer av den eftertänksamhet som finns i efterordet. Men det är Linneas berättelse.Och det är så här hon ville berätta den.

Två hela sidor...

...i lokaltidningens lördagsmagasin var fyllt av boktips  - på receptböcker! Jag kan inte låta bli att tänka på glädjen om det varit ett helt uppslag med tips på bra romaner och andra sorters faktaböcker istället. Och jag försöker komma ihåg om det inte brukar tipsas om receptböcker i detta lördagsmagasin varje vecka?  Är intresset för nya receptböcker verkligen så mycket större än intresset för nya romaner? Är det vad lokaltidningen tror eller  är det var de vet?  Vid tillfälle måste jag nog gå till botten med det här och fråga bekanta som jobbar där...

I sista stund...

...anlände bokpaketet med  min bokklubbs bok. På onsdag ska vi träffas. Av fler skäl - däribland förhoppningen att bibliotekskön liksom skulle försvinna på något magiskt sätt  - beställlde jag boken lite väl sent. Men Linnea Willens Barfotaänglar är tunn, Det ska nog gå. Jag måste dock fokusera och de närmsta dagarna inte läsa i de andra tre-fyra böckerna jag läser parallellt.

Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins

Så var den utläst. Hela trilogin. Inför varje del fick jag snällt vänta i reservationskön på biblioteket. Men det var ok, annars hade jag väl bara sträckläst ut dem. Ty det är böcker som lockar till hetsläsning. Fascinerande, lättlästa och aktuella.

Jag brukar inte i mina blogginlägg fördjupa mig alltför mycket i handlingen i de böcker jag läser. För just dessa böcker känns det än mindre nödvändigt. De är tillräckligt omskrivna som de är, särkilt i och med vårens filmpremiär.

Jag gillar Hungerspelstrilogin, och då framförallt då ettan. I ettan är det väl också nyhetens behag som spelar in, en ny fascinernade idé och värld introduceras. Ettan bildar liksom en mer komplett helhet än de efterföljande delarna. Både tvåan och trean har en del upprepning i sig. De når inte upp till ettans nivå.

Det som gör Hungerspelstrilogin till något extra, något utöver en vanlig ungdomsfantasy, är den samhällskritik och omvärldsanalys som Susanne Collins låtit hela trilogin växa fram ur. Det imponerar.

Det jag dessutom kan konstatera är att 14-åringen med koll, som jag förra sommaren fick en lista fantasytips av, hade verkligen koll. Jag har kommit igång i genren ungdomsfantasy och nu har jag bara Kristin Cashores De Utvalda kvar från den listan. Men det finns fler som väntar.

Hjärtblad av Aino Trosell

Det här är på sätt och vi en fortsättning på Aino Trosells släktbiografi En gränslös kärlekshistoria som jag läste förra sommaren. Jag tyckte väldigt mycket om En gränslös kärlekshistoria så jag ville verkligen läsa Hjärtblad också,

I Hjärtblad som utspelar sig under andra hälften av1800-talet, får vi följa Hulda. Hjärtblad är en roman och Hulda en fiktiv person men jag tvivlar inte på Huldas upplevelser är på riktigt. Aino Trosell kan sin historia.

Den första och längsta delen i boken skildrar Huldas uppväxt i den lilla byn Fors i Västerdalarna. Som barn upplever Hulda Sveriges sista svåra missväxtår. Svältåren präglar Huldas liv och hennes syn på livet. När Hulda är gammal nog ger hon sig ut på vandring, som så många andra kvinnor från Dalarna. Att vara vandringskulla var ett nödvändigt ont, men samtidigt gav det frihet och självständighet. Skildringen av uppväxtåren och vandringarna som kulla är riktigt bra. Det känns som om jag är med, i det lilla fjöset som Huldas familj bor i tillsamans med djuren, på fäbodvallen hela den långa sommaren och den långa vägen till fots till Romboland.

Den andra delen i boken är kortare och det är åren då Hulda etablerar sig som tjänstekvinna i Stockholm. Här tycker jag inte berättelsen är lika stark, den tappar liksom intensitet och fart, trots att händelserna  sveper förbi fortare. Hela tiden sker det ur kullans perspektiv men berättelsen blir en i mängden av många jag läst om livet som fattig i den stora staden.

Det är skildringen av livet i 1800-talets Västerdalarna, detaljrik och med inlevelse, som är boken styrka. Det är nöd och fattigdom men även glädje och gemenskap. Även vandringskullornas gemenskap och  livsvillkor berör mig och kommer följa med mig.

En del av er gick till Hälsingland för att karda ull...En del av er gick till Mälardalen där ni tvättade och stärkte och hängde i det oändliga...Några tog sig till sluparna i Stockholms ström där ni i konkurrens med moderna ångmaskiner rodde folk och kreatur och varor...

...Ni var grovarbeterna som bar kjol.

Ni färdades på egen fot. 

Ni rörde er över hela Mellansverige och ni kom alla från Dalarna.

Ni var de fria kvinnorna som gick dit de ville. 

Sättet ni försörjde er på förutsatte er frihet...

...Ni gick

Och ni gick tillbaka.

Det var identiteten, att ni inte stannade kvar. 

Ni gick tillbaka, till Dalarna...

...Stoltheten.

Bar de också med sig tillbaka.

Vendela i Venedig av Christina Björk & Inga-Karin Eriksson

Vilken fin bok! Den här sortens bok är en perfekt bok inför en resa med barn. Jag önskar det fanns så här fina böcker om fler resmål i världen...

Vendela reser med sin pappa till Venedig en påsk. Både pappan och Vendela kan mycket om Venedig redan innan resan. I boken varvas fakta om Venedig med resedagbok från dagarna de tillbringar i staden. Bilderna är detaljerade och inspirerande. Vendela är i 10-årsåldern och kanske passar boken bäst just för den åldern. Men jag tycker den passar yngre barn också.

Den sista safarin av Deon Meyer

Jag läser väldigt gärna deckare när de ger mig ett mervärde utöver en spännande intrig. Jag undviker helst storstadsdeckare, läs uttjatade miljöer med poliser i svenska eller amerikanska storstäder. En bra deckare/thriller för mig ska, förutom det grundläggande med en riktigt bra och välskriven intrig, helst utspela sig i intressanta och/eller för mig nya miljöer. Dessa miljöer ska dessutom skildras så bra att man vill åka dit alternativt ha fått sin nyfikenhet tillräckligt tillfredställd bara genom att läsa boken. När boken dessutom ger mig en insikt om eller ett fördjupat perspektiv på det land den utspelar sig i, då börjar det bli riktigt intressant. Då är deckar/thriller genren som bäst. Deon Meyers böcker uppfyller alla dessa kriterier och hans sydafrikanska deckare håller helt enkelt världsklass.

Deon Meyers deckare, så även Den sista safarin utspelar sig i dagens Sydafrika. Ett Sydafrika präglat av sin historia, orättvisor, våld, olika folkgruppers motsättningar. Och av en vild vacker hotad natur. I Den sista safarin behöver den unga vackra framgångsrika Emma Le Roux skydd av en livvakt Lemmer när hon i Krugerparken och andra viltreservat i norra Sydafrika söker efter den man hon tror är sin sedan 20 år försvunne bror.  Lemmer är bokens jag. Han har hamnat snett pa grund av sitt häftiga humör och han innehar alla de egenskaper en klassisk enstörig hårdkokt deckarhjälte ofta har.