Om

lördag 15 oktober 2011

Blodets Meridian av Cormac McCarthy

Vilken fruktansvärd bok. Och ändå så bra. Det som är bra är språket. Och hur Cormac McCarthy skildrar dessa människospillror i en karg, röd och overklig ökenmiljö i gränslandet mellan Mexico och USA. Vad är det som gör denna domedagspoesi så vacker, trots de fruktansvärda blodiga brott mot mänskligheten som skildras?

Handlingen kan sammanfattas som så. Ett kompani amerikanska "soldater" drar i mitten av 1800-talet runt i blodiga paltor och slaktar indianer, mexicaner, män, kvinnor, barn och gamla i en allt mer eskalerande takt. I början tycktes de ha något slags uppdrag i form av beskyddare och skalpjägare i kriget mot indianer, men ganska snart mördar de allt och alla som kommer i deras väg.

En sammanfattning inleder varje kapitel, vad sägs om den här :

De korsar gränsen-Stormar-Is och åska-De dräpta guldgrävarna-Asimut-Möte-Krigsråd-Slakten på gilenos-Juan Miguels död-De döda i sjön-Hövdingen-Ett apachebarn-I öknen-Nattliga eldar-El virote-En operation-Domaren tar en skalp-Un hacendado-Gallego-Ciudad de Chihuahua

Det hela är vidrigt och väldigt otäckt. Därför är det mycket märkligt att jag trots det njuter av så läsningen, för att språket är så korthugget och vackert. Och för att de ogästvänliga ökenmiljöerna och vildmarken skildras så lysande bra. Jag stänger av. Och jag kan stänga av, för allt blod och våld skildras liksom utifrån, på långt avstånd och med de vackra språket som barriär. Det värsta är att boken bygger på verkliga händelser.

Boken har flera djup och flera viktiga karaktärer som driver handligen framåt, men för mig överskuggar miljöskildringarna handlingen och de idéer boken presenterar.

Denna bok hoppas jag aldrig blir film. Tyvärr är det väl inte helt osannolikt. Av Cormac McCarthys No country for old men och Vägen har det ju blivit två riktigt bra filmer. Blir Blodets Meridian film så kommer jag aldrig att se den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar