Om

lördag 14 juli 2012

Brobyggarna av Jan Guillo

Jan Guillos Brobyggarna blev jag nyfiken på när jag hörde kollegorna på jobbet tala om den. Kollegor som inte är stora bokläsare. Jag är inget stort fan av Jan Guillo. Men har ändå läst en hel del av honom genom åren. Men i den här boken är det tre ingenjörer, tre norska bröder, som får vara huvudpersoner i denna storsäljares nya bokprojekt. Det gjorde mig nyfiken.

Brobyggarna är del ett i en ny romanserie om 1900-talet. Hm, känns inte detta igen? Även Ken Follet, lite liknande typ av storsäljare som Jan Guillo, har just påbörjat en romanserie om 1900-talet. Första delen, Giganternas fall, skrev jag om här. (Märkligt eller eventuellt pinsamt nog ett av mina populäraste inlägg på Böcker Emellan förövrigt.)

I Brobyggarna får vi får följa de tre faderlösa bröderna Lauritz, Oscar och Sverre från en liten fiskeby utanför Bergen. Brödernas naturbegåvning som ingenjörer upptäcks av en slump och de får sin ingenjörsutbildning bekostad av rika Bergensbor i Dresden i Tyskland. Tanken är att de efteråt ska arbeta med bygget av järnvägen över fjällen mellan Kristiania och Bergen. En teknisk utmaning som heter duga.

Men jag blir direkt besviken vilket förtar nästan hela läsglädjen i denna bok, som ändå är en storslagen och ambitiös berättelse om  starten på 1900-talets utveckling.

Brodern Oscar som hamnar i Tyska Östafrika för att bygga järnväg och järnvägsbroar drabbas av sin första utmaning i form av två människoätande lejon. Det är en spännande berättelse. Men hela berättelsen är lånad från verkligheten. Och det må så vara att Jan Guillo också får grunda sina berättelser på verklighetsbaserade händelser, men om just dessa två lejon finns flera filmer och böcker. I verkligheten var det engelsmännen som byggde järnväg i Kenya och ingenjören i fråga skrev efteråt om sina upplevelser boken The Man Eaters of Tsavo. En Hollywoodfilmatisering gjordes så sent som 1996 The Ghost and the Darkness med Val Kilmer och Michael Douglas i huvudrollerna (Klart sevärd). Men när Jan Guillo använder historien som sin egen känns det för mig liksom lite B. Ett litet ord om verkligheten i efterordet och min känsla hade varit en helt annan.

Två vinklingar i boken är dock intressanta och något helt nytt  för mig i skönlitteraturen. Det är första världskriget samt kolonialismen i Södra Afrika skildrat ur tysk vinkel. Och därmed skildringen av engelsmännens brutalitet som rasisitiska kolonialherrar och oskicklighet som militärer. Dock är varken engelsmän, tyskar, portugiser eller boer i nivå med belgarna i Kongo. (Den som vågar måste läsa Kung Leopolds Vålnad av Adam Hochschild. Grym.)

Som helhet är jag inte särskilt imponerad av boken. Den innehåller en hel del upprepningar. Författaren verkar  tex ha svårt att variera sig kring temat om varför järnvägsbygget över Hardangervidda tar så lång tid och är så komplicerat. Det hade gått att stryka en hel del i den här boken utan att berättelsen förlorat något. Men det som stör läsningen mest är att jag hela tiden befinner mig utanpå personerna som skildras. Jag kommer inte åt dem.

Jag är inte övertygad om att jag kommer läsa de fortsatta delarna i romanserien. Men det visar sig. I Jan Guillos andra bokprojekt har jag i romansviterna bara läst någon bok här och där. Vapenporrsidorna i Hamiltonböckerna lärde jag mig t ex tidigt att det bara är att bläddra förbi.

Det här är inte Jan Guillos bästa bok. Tyvärr, jag var ju hoppfullt nyfiken. Men det är helt enkelt när han häcklar politiker och makthavare som Jan Guillo är som bäst. Men en eloge ska han ha som allmänbildare, i och med att han har så många läsare...

2 kommentarer:

  1. De skäl du anger är ungefär desamma som gjort att jag avstått från Brobyggarna. Den lockar mig inte alls.

    SvaraRadera
  2. Jag började men läste inte klart. Jag tyckte nog att iden var bättre än utförandet.

    SvaraRadera