Om

tisdag 19 november 2013

Att vilja sitt öde - trots allt av Sigrid Kahle

Att vilja sitt öde - trots allt är andra delen i Sigrid Kahles memoarer. Att vilja sitt öde -trots allt är en tegelsten, precis som första boken Jag valde mitt liv. Min läsning av boken har pågått hela hösten. Det är en utmärkt bok att läsa lite då och då i. 

Sigrid Kahles öde är att vara västtysk diplomathustru. I denna andra del är Sigrids man John Kahle stationerad i New Delhi, Washington, Munchen och Khartoum.

Sigrid slits ständigt mellan sina egna ambitioner och de obetalda plikterna som diplomathustru. Hennes liv ter sig omodernt idag och Sigrid var en föregångare att inse det redan på 50-talet. Hon väljer sitt liv. Hon väljer bort sina egna ambitioner. Hon får ett spännande liv i världen med stationeringsorter allt från Sudan till USA. Men är det värt priset? Sigrid vacklar och utvärderar detta kontinuerligt. Ibland förlikar sig hon med sitt öde, ibland försöker hon revoltera. Hon skulle så gärna velat bli någon form av erkänd politisk kulturskribent men når aldrig riktigt dit, även om hon då och då blir publicerad, framförallt i Svenska Dagbladet. Sigrid får aldrig tillräckligt tid över i rollen som s.k "lyxhustru". Hon har också insikten om att hon saknar förmågan att fullfölja sina goda idéer, vilket också gör det svårare att uppnå sina ambitioner i det splittrade pliktfyllda livet som diplomathustru.

Ovanstående är det genomgripande temat i dessa två första delar av memoarerna och det accentueras mer i del två när barnen blir äldre och Sigrid går in i medelåldern. Parallellt med dessa våndor skildras livet på de olika stationeringsorterna och resorna i länderna som hon gör. Dessa skildringarna finner jag väldigt intressanta. Det som egentligen inte intresserar mig är det ständiga namedroppandet. Men jag samtidigt förstår jag att det är viktigt. Alla dessa fantastiska möten och samtal med intresssanta människor är ju det som håller Sigrids intellektuella liv igång och som hon får på köpet med plikterna.

Boken är skriven i många kortare stycken, som dagboksanteckningar, eller...blogginlägg. Sigrid Kahle hade haft en blogg om hon varit diplomathustru idag. Det vill jag tro iallafall! Och hon hade då fått hålla i sig för att inte skriva alltför kontroversiellt, så att det inte skulle verka störande i de västtyska diplomatkretsarna....

Sigrid Kahles memoarer är inget man läser bara sådär i förbigående. Jag tror man måste vara genuint intresserad och leva sig in i Sigrids utmaningar. Detta då det är otroligt tjocka böcker med väldigt mycket text, detaljerade och ingående. Jag är helt och hållet med. Jag skulle varit en följare på Sigrid Kahles blogg. Nu får jag istället genom memoarerna del av Sigrids alla dagböcker. Och jag väntar nu på den avslutande del tre.

Läs en fin intervju med Sigrid Kahle i SvD här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar