Om

onsdag 30 april 2014

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning fick jag låna av en vän för ett bra tag sedan och jag har gått och tänkt att den är nog rätt så tung, Jag tar den sen, någon gång när inspirationen lyfter fram den ur högen. Och denna påsk kom inspirationen. Och jag förvånas över hur lättläst och intressant jag finner Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Vilken bra idé att skriva en sådan bok och kontrasten att det just är Haruki Murakami som skriver den är häftig.  

Vad jag pratar om när jag pratarom löpning handlar om löpning och skrivande samt åldrandet i relation till dessa båda. Humoristisk och insiktsfull. Personlig och intressant. Imponerad är jag. Av löpningen och skrivandet.

tisdag 29 april 2014

Tematrio: Arbetarlitteratur

En trio på temat Aretarlitteratur föreslår Lyran när 1:a maj närmar sig. Javisst.

Jag tänker genast på Maria Hambergs fantastiska nutida skildringar från en mekanisk verkstad Greklandssommaren och en bilfabrik Drömfabriken. Särskilt Greklandsommaren för den svenska heta sommaren och stoltheten över arbetet på verkstaden. En ensamstående medelålders kvinnas liv förlagt någonstans i en medelstor stad i Mellansverige.

Sen tänker jag förstås på Vibeke Olssons skildringar om Bricken, Sveriges arbetare i industrisamhället i sin linda, förlagt till Sundsvall. Åter den där stoltheten. Om de tre första i serien skrev jag här.

Slutligen tänker jag ofrånkomligt på Sven Wernströms serie Trälarna som jag läste i min ungdom. Jag tyckte olika mycket om berättelserna men jag minns jag läste en del av dem flera gånger. Sveriges arbetarklasshistoria, från 1000-talet till 1900-talet, i novellformat, förlagt till Norrköping.

måndag 28 april 2014

Stolthet och fördom av Jane Austen


Omläst.


P. D James Döden på Pemberly tidigare i våras väckte mitt intresse för att läsa om Stolthet och fördom. Märklig bok det där. Varför tröttnar man inte på den. Jag vet ju precis vad som ska hända. Och jag är inte ensam. Det är så många som älskar Jane Austens böcker. Hon är helt enkelt mycket bra.

söndag 27 april 2014

Vattenbäraren av Gabriella Ekström

Så har jag då läst Vattenbäraren den tredje och avslutande delen i Gabriella Ekströms cykeltrilogi om elitcyklisten Mathieu Talabardon. 
Överlag tycker jag bättre om Vattenbäraren än Lejontämjaren men De som inte vann är ändå den som jag tycker är bäst av de tre. I De som inte vann ger Tour de France en komplett ram runt berättelsen, medans både Lejontämjaren och Vattenbäraren spretar lite åt olika håll och med i mitt tycke något för många hopp i tid och rum och perspektiv. Samtidigt ger alla dessa hopp i tid och rum och andra cyklisters perspektiv fina ögonblicksbilder i cykelsportens verklighet.

Om ettan står ut i trilogin och om tvåan var seg och lite frusen så är trean dramatisk och varm.

Det har gått åtta år sedan vi lämnade Mathieu i en kraschlandning i ett lerigt och gråkallt Belgien. Nu cyklar han åter i medelhavsmiljö, denna gång Vuelta a Espana. Fruktansvärt hett med brutala klättringar i Pyreneerna.

Mathieu har gift sig och köpt en vingård i södra Frankrike, han har rutin och erfarenhet och till skillnad från vad bokens titel antyder så har han klarat sig riktigt bra. Han är inte bara vattenbärare utan snarare stjärnan i ett hyfsat bra lag. Han har skött sin karriär smart och ständigt bytt upp sig till bättre kontrakt. Men de stora segrarna har uteblivit, en total tredjeplats i Touren ett år, etappsegrar här och där etc. Mathieu är frispråkig med integritet och hans antidopingprofil ger honom – om än inga segrar – så möjligheter till bra kontrakt i de lag som värdesätter det.

Det handlar mer om doping i denna bok än de två tidigare. Det är klart intressant och man får en känsla av att få inside info om hur det fungerar och hur det hanteras av cyklister, ledare, media…

Jag gillar att Mathieu
utvecklats som personfrån de två första delarna till den avslutande trean. Han är samme man, beter sig i mångt och mycket lika, men han är klokare och han har andra perspektiv på cyklingen. Han funderar på livet efter karriären trots att han är ganska nöjd med att cykla vidare i tio år till.

Jag tycker om att boken bildar ett lite spännande och trovärdigt om än överraskande avslut. Trilogin i sig bildar en helhet, som inte bara handlar om  cykelrelaterade tävlingstekniska detaljer. Vad händer efter karriären som elitcyklist, eller elitidrottsman i allmänhet för den delen. De är många de där idrottshjältarna vi följer i TV. Men någon gång tar det slut. Tomhet. Eller möjligheter.

Precis som i de andra två delarna är det väldigt mycket jag inte uppfattar. Men jag tycker det är bra så. Jag är ingen cyklist. Gabriella Ekström är det och jag tycker det är en del av charmen med de här böckerna. De är på riktigt, cykelmänniskorna känner igen sig och får en del detaljer och antydningar som de oinsatta inte uppfattar. En del av dem tycker säkert mycket är onödigt förklarat, men det är för oss andra. Vi behöver det och det väcker vårt  intresse för cykelsporten.

När jag läser Gabriella Ekströms böcker, cykeltrilogin om den franske proffscyklisten Mathieu och Kära Sacha om den ryske längdskidåkaren Sacha, så funderar jag mycket över det där med romaner som utspelar sig i idrottens värld. Barn- och ungdomsböcker finnsdet, men nästan inga vuxenromaner. Varför är de så få? Varför skriver inte fler författare böcker som utspelar sig i denna värld? Det finns så mycket dramatik att hämta där. Och med det stora möjligheter. Intresset för idrott är ju enormt. Är  det för att få författare är sport- och idrottsintresserade? Eller handlar det om någon slags fin och ful kultur? Vad jag förstått är biografin om Zlatan en av de mest lästa och mest utlånade böckerna på våra bibliotek de senaste åren. Det vittnar om  att det definitivt finns många som vill läsa om den här världen. En läsekrets som dessutom kanske inte skulle läsa andra, i många fall, tyngre böcker. Och tänker man ungdomar i den läsekretsen blir det plötsligt väldigt viktigt att välskrivna böcker som dessa finns och att de dessutom i förlängningen kan locka till än mer läsning.

Om De som inte vann skrev jag här. Om Lejontämjaren skrev jag här. Om Kära Sacha skrev jag här och om Gabriella Ekström skrev jag här. Alla är de böcker som jag aldrig skulle upptäckt om jag inte, som bokbloggare, blivit tillfrågad av det lilla förlaget
SE Förlag om att läsa recensions ex.

måndag 21 april 2014

Prodigy av Marie Lu

Prodigy är del två i Marie Lu's hypade Legendserie. Legend slutar med att Day och June hoppat på ett tåg österut mot Las Vegas. Prodigy tar vid direkt och de anländer till Las Vegas med syftet att hitta Patrioterna. Väl insyltade med dessa får de genast varsin uppgifter. Patrioterna har nytta av dem. Båda är kändisar. June ska tillbaka in i Republiken för att infiltrera. Day ska synas. Det ska märkas att han jobbar för Patrioterna så att de får folket med sig.

Men inget är svart eller vitt i Legendserien. Vem är vem och vem är ond och vem är god. Och hur mycket bättre är det i de lysande i Kolonierna?

I Prodigy får vi det där jag efterlyste i Legend. Förklaringen. Översvämningar och en förändrad solstrålning. Men detta får vi först när Day och June når Patrioterna och Kolonierna. I första boken i Rebubliken levde de i ovisshet, liksom läsaren. 

Men jag förstår inte vart Anderna tog vägen. Av Sydamerika återstod Brasilien typ. Lågland i sammanhanget. Något mer än översvämning har uppenbarligen hänt med jordskorpan. Jag kan omöjligt låta bli att bry mig och ifrågasätta detta naturvetenskapliga mysterium...

Jag gillar Prodigy. Kanske t.o.m lite mer än Legend. Det finns något delikat och raffinerat i tvivlen kring vem som är ond och god. Prodigy håller måttet som tvåa.

Både Legend och Prodigy är väldigt snabb- och lättlästa. Växelverkan mellan Day och June fungerar  bra som berättarteknik. Men någon sidvändare är det inte, åtminstone inte för mig, men målgruppen är å andra sidan betydligt yngre...

Till hösten kommer trean; Champion. Om Legend skrev jag här.

Boken är ett recensions ex från Modernista.

torsdag 17 april 2014

Mörkrets brud av Laura Restrepo

De tre av Laura Restrepos böcker jag läst är verkligen alla väldigt olika. Leoparden i solen, För många hjältar och Mörkrets brud. Jag tycker om dem alla, För många hjältar är min favorit och Mörkrets brud är den tyngsta av dem. Ändå är Mörkrets brud en kärlekshistoria. Ett triangeldrama. Vemodigt. Någonstans i Colombias djungel. Norrut tror jag.

I Mörkrets brud följer vi framförallt de prostituerade i La Catunga och då särskilt den nästan magiska Sayonara. Och vi följer några av oljearbetarna som vid arbetsveckans slut tar sig in från djungeln till La Catungas horkvarter. De fattiga människornas utsatthet och då framförallt kvinnornas är budskapet i denna bok. Och Laura Restrepos horor är så mäktigt stolta över sitt yrke, men samtidigt så sårbara och helatiden så nära avgrunden.

Laura Restrepos språk verkligen  böljar fram. Det för tankarna till Garcia Marques flöde. Det vackra språket är också det som gör boken tung. Det tar tid och är omständigt. Händelserna rabblas inte upp, utan historien nystas upp, vindlar fram.Det är också en bok jag låtit tagit tid, en bok jag tillåtit mig njuta av språket hos. Jag behöver verkligen en bok som denna parallellt med allt lättläst och lättsmält jag tar mig igenom.

onsdag 16 april 2014

Ljusets dotter av Elisabeth Nemert

Ljustes dotter av Elisabeth Nemert är en ritkigt behaglig verklighetsflykt i historisk miljö. Det är slutet av 1700-talet i Sollentuna utanför Stockholm och vi följer familjen Wessman under några år. Från eländes elände till ett sockersött ljuvligt romanceslut. Fadern, förmannen Sten Wessman är ett riktigt rötägg, en kvinnomisshandlare utöver det vanliga. Äldste brodern Tobias verkar vara en riktig A-människa, lämnar hemmet och finner lyckan i Stockholm. Den hunsade och retade dottern Maria visar sig vara en unik musikalisk begåvning och får vad det lider träffa både C. M  Bellman och Gustav den III. Yngste brodern Anders däremot ser upp till sin far. Dramatik och romantik på alla fronter i Ljusets dotter. Och vill man ha och förväntar sig det så blir det som sagt behaglig läsning. Trots misshandeln, för det går ju bra ändå till slut.

måndag 14 april 2014

Tematrio: En deckare i påsk?

I min stora 'att läsa hög' från biblioteket inför påsken finns  bl.a tre väsensskilda deckare. Jag går och plockar lite med den där stora högen då och då. Vilka som blir lästa återstår att se. Men de tre böckerna i högen som är deckare är:

Deon Meyers senaste Spåren. Sydafrikansk världsklass.






Ingrid Hedströms Under jorden i Vilette. Jag har kommit till del tre hos en av mina favoritförströelsedeckarförfattare.








Tony Hillermans Presidentens stav. Navajoland - en ny deckarmiljö för mig









Endast Deon Meyer klassar in som en favoritdeckarförfattare. Tony Hillerman har jag aldrig läst så där kan jag inte uttala mig. Ingrid Hedström platsar i underkategorin favoritförströelsedeckare. Men ovanstående blir likväl mitt bidrag till Lyrans Tematrio denna påsk!

lördag 12 april 2014

Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh

Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh är en riktigt bra feelgood. Kanske då det handlar om en hel del jobbigt och att den definitivt inte är förutsägbar.

Victoria har flyttat runt mellan olika fosterfamiljer och grupphem i San Fransisco hela sin barn- och ungdom. 18 år gammal står hon äntligen på egna ben. Men hon börjar i princip som hemlös och sover i en park. I en park där hon anlagt en trädgård, för hennes enda intresse och passion är blommor och blomsterspråket. Efter en tid inser hon att hon måste skaffa ett jobb och hittar ett hos floristen Renata. Sakta får hon något som kan liknas vid ett vardagsliv och ett rum hon kan låsa dörren om sig i.

På en grossistmarknad för blommor möter hon en blomsterförsäljare som hon får märklig kontakt med. Han kan också blomsterspråket. Blomsterspråket  utvecklades under den viktoianska eran, som ett sätt att förmedla känslor och tankar med hjälpa av blommor.

fredag 11 april 2014

Bokgeografi: Japan

Lika sen som vanligt är jag. Och dessutom väldigt kort. Men en bokgeografi på Enligt O's initiativ är det likväl.

 
1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Japan eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Om novellen Hiroshima av Nam Le skrev jag att den var vacker och skrämmande vid slutet av andra världskriget, uppe i bergen, från ett evakuerat barns horisont.
2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Japan. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Haruki Murakami, förstås. Älskad av så många, även mig. Sparar på dem. 

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Japan, som du inte läst, men är nyfiken på. 
 Mangaserier för låg- och mellanstadiebarn. ONE PIECE är först i kön.

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Japan.
 Hayao Miyazaki äger. Walt Disney suger.

Klicka på Japan för samtliga Japanrelaterade inlägg på Böcker emellan.

onsdag 9 april 2014

Och så kom du av Kathleen MacMahon

Och så kom du  av Kathleen MacMahon är en kärleksroman men en lite annorlunda sådan. Den handlar om mycket mer. Romanen utspelar sig precis under bankkrashen. Lehman Brothers har just konkat och Irlands högkonjuktur har precis börjat sin väg mot kraschlandning.

Addie, 39, är en arbetslös arkitekt. Hon tillbringar sina dagar med att gå ut med hunden och med att simma, i pool eller i havet. I bokens början tar hon hand om sin far i föräldrahemmet. Han har lyckats bryta båda handlederna.

Bruno, 49, fick gå ut från Lehman Brothers med sina tillhörigheter i en papplåda. Han lämnar New York för Irland för att söka sina rötter. Och han tänker inte återvända till USA om inte Obama vinner.

Boken handlar inte bara och Addie och Brunos möte utan också om Addies syster och far. Addies familj är  avlägsna släktingar till Bruno vilket är anledningen att de träffas.

Boken är både glad och sorgsen. Lite vemodig när den är glad och lite hoppingivande när den är sorgsen.  Jag gillar hur man lite successivt får lära känna personerna i boken. Det är finstämt och jag förstår att boken blivit mycket omtyckt och att det är en bok som toppat försäljningslistor på Irland.

Det jag känner när jag läser boken är att Kathleen MacMahon vill för mycket med sin bok. Jag kan inte riktigt förklara varför, men det händer så stora saker i familjemedlemmarnas liv att det egentligen är fyra huvudrollsinnehavare, fyra perspektiv och fyra historier som berättas - även om Addie är den centrala gestalten. Kan det ha att göra med att det är en debutroman. Att inte våga tro att det räcker med mindre? 

Boken är ett recensions ex från Bazar.

söndag 6 april 2014

Dödsmantrat av Eliot Pattison

En man i dyra västerländska kläder hittas utan huvud i närheten av ett vägbygge högt uppe bland bergen i Tibet. Kroppen upptäcks av ett arbetslag av tibetanska fångar från ett kinesiskt arbetsläger. Shan är en av få kinesiska fångar och i hans tidigare liv var han utredare bl.a av korruptionshärvor i Beijing. Då åklagaren är bortrest anses Shan vara den ende som har de rätta kvalifikationerna att utreda vad som hänt. Eller åtminstone skriva en rapport till Beijing på rätt sätt. Det är bråttom eftersom en amerikansk turistgrupp är på väg till området.

Men det är en mycket oviss och trasslig historia, med kinesiska byråkrater och politrucker, tibetanska munkar och herdar och amerikanska investerare och gruvingenjörer, i en hel massa biroller.

Dödsmantrat är en ovanlig deckare eftersom den utspelar sig i Tibet och att den som agerar utredare är en kinesisk lägerfånge. Det är en väldigt intressant deckare av just ovanstående anledning. Och den lyfter verkligen det trauma som Tibets befolkning gått och går igenom.

Men samtidigt upplevde jag läsningen ganska seg och jag hade svårt att hänga med vad som egentligen hände. Varför jag inte hängde med  grubblade jag en del över när jag läste boken och jag kom fram till att det berodde på att jag inte riktigt är med Shan i de steg han tar i utredning. Jag befinner mig istället plötsligt och ständigt i nya situationer, där Shan får fram ytterligare en ledtråd eller sidospår. Men jag får inte veta varför Shan valde att ta sig till den situationen. Jag får ingen förklaring till hur han tänker i förväg och varför han planerade göra olika saker. Åtminstone inte tillräckligt mycket. Jag följer bara efter. Därtill är det som jag upplever det ovanligt mycket mellan raderna i den här deckaren.

Men likväl, det är intressant men då mest för Tibets, buddhismen och den kinesiska byråkratins skull.

torsdag 3 april 2014

Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson


Omläsningen av muminböckerna är påbörjad. Vi började från början och har nu läst ut Småtrollen och den stora översvämningen. Spännande och helt underbart. Mer om Tove Jansson 100 år här.