Vad kan passa bättre än några riktigt dystra och krävande romaner så här i oktober-november? Nej, just det. Och därför har jag precis avslutat två böcker som passar in på den beskrivningen. Darling River av Sara Stridsberg, och Skogshuggning av den österrikiske författaren Thomas Bernhard.
Den förstnämnda är Sara Stridsbergs tredje roman och den var nominerad till Augustpriset förra året. Vi läste den som premiärbok i min nya bokcirkel och sannerligen, det blev en hel del diskussion. Hur ska man läsa den här boken? Vad handlar den om egentligen? Och framför allt, varför? Det är svårt att se några ljuspunkter i denna mörka virvel av trasighet och mäns maktanspråk över kvinnor. Det vill säga, ljuspunkten är språket, med sin lyriskt skarpa gestaltning av innehållet, och genom det skapas trots allt ett driv som gör att man fortsätter läsa. Fascinationen vinner över det stundtals rejäla obehaget.
Skogshuggning är den första och hittills enda bok av Thomas Bernhard som jag läst. Det lär vara ungefär samma stuk på allt som skrivits av denne författare med litterär kultstatus. Sida upp och sida ner, utan styckeindelning, mal författaren på och öser ur sig förakt för det österrikiska kulturetablissemanget: en mer än lovligt sur monolog med galet många upprepningar. Säkert oläsligt enligt många. Och dystert, som sagt – men för den skull inte utan humor! Åtminstone inte om man som jag har en dragning till sådana här bittra personer och skrattar gott åt deras utgjutelser. För övrigt lär Bernhard vara en av Bodil Malmstens favoritförfattare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar