Dystopier och postapokalyps, del 2

Några fler tips och tankar till mig själv och andra dystopivurmare.

För att förtydliga begreppen dystopi respektive postapokalyps (efter katastrofen): Många använder dem nästan synonymt, men det finns en skillnad. En typisk dystopi beskriver ett (framtida) omänskligt samhälle, ofta totalitärt, medan postapokalyps-böcker handlar om världen efter att en gigantisk katastrof (kärnvapenkrig, global miljökatastrof, pandemisk utrotning etc) inträffat. Om jag tolkar saken rätt finns det böcker som tillhör båda kategorierna, men det finns också böcker som är antingen det ena eller det andra.

I synnerhet dystopierna har inte nödvändigtvis några tydliga inslag av spekulationer om vetenskapens utveckling, vilket gör att de ofta inte uppfattas som egentlig sf-litteratur. Av författarna i listorna jag postade i mitt förra inlägg, exempelvis, är det bara några få som brukar räknas som sf-författare - Bradbury, Mateson och Gluchovskij.

Sommaren 2010 pågick en läsutmaning om dystopier som Lyrans Noblesser skriver om, med länkar till andras inlägg om olika dystopier de läst.

Flera bloggare ondgör sig över de stereotypa könsrollerna i många postapokalyps-skildringar, se Ett hem utan böcker och Bokstävlarna. Där kan man också få tips om nyare böcker i genren.

Slutligen några fler tips på postapokalyps som jag hittat på Flashback av alla ställen:
Brian Aldiss - Greybeard (Gråskägg)
Wilson Tucker - The Long Loud Silence (Den långa tystnaden)
Kate Wilhelm - Where Late the Sweet Birds Sang (Där fåglar en gång sjöng)
Vonda N. McIntyre - Dreamsnake (Om gräs och dis och sand)