Jag tröttnar på den egotrippade omogne Hlynur redan efter ett par sidor. Jag ger inte upp boken, men jag måste erkänna att jag läser en hel del sidor väldigt slarvigt. Jag borde sett denna bok som film.
Det som slår mig är att det nog är en modern bok det här, dvs sättet att skriva och det den beskriver. Men det är liksom bara en lång monolog av Hlynurs tröttsamma tankar uppblandat med samtal. Mest på olika fester, krogar och nattklubbar i Reykjavik, eller i olika familjesammanhang. (Hlynur är 34 och bor hemma hos mamma.)
Likväl skrattar jag faktiskt högt flera gånger. Tyvärr alltför sällan.
Och det där moderna är väldigt relativt. Boken utspelar sig i mitten av 90-talet. Björktider. Det är snart 20 år sedan...
Det som slår mig är att det nog är en modern bok det här, dvs sättet att skriva och det den beskriver. Men det är liksom bara en lång monolog av Hlynurs tröttsamma tankar uppblandat med samtal. Mest på olika fester, krogar och nattklubbar i Reykjavik, eller i olika familjesammanhang. (Hlynur är 34 och bor hemma hos mamma.)
Likväl skrattar jag faktiskt högt flera gånger. Tyvärr alltför sällan.
Och det där moderna är väldigt relativt. Boken utspelar sig i mitten av 90-talet. Björktider. Det är snart 20 år sedan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar