Innan floden tar oss av Helena Thorfinn

Igenkänningsfaktorn är hög, mycket hög i Helena Thorfinns bok. För mig och för alla andra som rör sig eller har rört sig i biståndsvärlden. Och då har jag aldrig varit i Bangladesh. Subkulturen är global.

Sofia Paulin åker till Dhaka för en tjänst som biståndsråd på den svenska ambassaden. Med sig har hon sin man, den trevlige och charmige läraren Janne och sina två små barn. I boken får vi följa flera parallella spår. Framförallt Sofias brottande med sitt jobb och Jannes brottande med rollen som medföljande. Men även de tre systrarna Bhuia, där mellansysterna såsmåningom får jobbet som den svenska diplomatfamiljens aiya, dvs barnflicka. Men det är fler människor vi får följa, som har alla sin roller att fylla och fram växer framförallt en bild av Dhakas svenskkoloni.

Det jag saknar i Magnus Zaars och Gunnar Ardelius böcker finner jag i Helena Thorfinns. Och då framförallt trovärdigheten, fördjupningen av karaktärerna och försöken till förklaring av komplexiteten i biståndet. Det var också denna bok jag hade högst förväntningar på i vårens flod av "bist lit". Mina förväntningar uppfylls. Jag tycker Helena gör det bra som hela tiden håller samtalen om gender, bistånd och de moraliska aspekterna igång mellan romanens huvudpersoner och bipersoner. Det är svårt, det är komplicerat och det är framförallt inte svart eller vitt, som bilden av bistånd oftast förenklas till. Men Helena tar ändå ställning och i romanform kommer detta fram på ett naturligt och lättillgängligt sätt. Och det blir aldrig tråkigt. För mig. För det jag dock inte kan låta bli att fundera på är om det krävs att man är lite insatt för att kunna ta till sig romanen helt. Det är ju hur all - för mig igenkännande - fakta, vävs in i romanen tillsammans med de parallella dramer som utspelar sig, som jag faller för.

Måste tillägga att jag verkligen gillar hur alla de olika bipersonerna tecknats, lätt schabloniserade. Den kvinnliga världsbankschefen med sin James Bond utstrålning. Den av sitt jobb tämligen ointresserade mannen med makt - den svenske ambassadören. Bundsförvanten på den holländska ambassaden -singelkvinna på jakt efter en man i Dhakas expatvärld. Den gemytlige men känslokalle danske affärsmannen. Den ständigt gnällande medföljande Ericssonfrun som köper leksaker i Sverige till barnkalasen. (Just denna kvinna får dessutom genomgå en intressant utveckling i perifirin - som den arkitekt hon är, hjälper hon faktiskt i bokens slut till att fixa takvattenavrinningen i det slumkvarter hon ser från sitt fönster i lägenheten)

Helena Thorfinn skildrar Dhakas utlänningskoloni väl. Det är självupplevt och på riktigt. Det Helena också skildrar trovärdigt och gripande är de tre bengaliska systrarnas liv. Kanske imponerar detta mest på mig, för den världen är inte och kan aldrig bli självupplevd. Det krävs empati, inlevelseförmåga och kunskap. Jag hoppas Helena vågar skriva fler böcker med huvudpersoner som systrarna Bhuia. För hon har förmågan att lyfta fram dessa människor, de som finns bakom statistiken och rapporterna.