Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin

Jag gillar Sofia Nordin, har läst ett par ungdomsböcker av henne och tyckte mycket om Natthimmel. Hon är så skicklig på att beskriva det ömtåliga sociala spelet människor emellan, ända ner på andetagsnivå.

Den nya boken, "Gå sönder, gå hel", är skriven för vuxna. Den innehåller två parallella historier som så småningom löper samman, och man förstår ganska snart att det är samma kvinna som figurerar i de två berättelserna - den ena ligger bara före den andra i tid. I den ena historien är hon en människa som utmanar allt vad normer och normalitet heter. Av skäl som aldrig helt framgår, men som bottnar i en känsla av utanförskap, stjäl hon sin tvillingsysters spädbarn och börjar ett liv på flykt tillsammans med barnet. Så småningom allt längre ifrån ett tryggt och ombonat liv. I den andra delen av boken möter vi henne i precis motsatt position: som en människa som vinnlägger sig om att leva ett så perfekt, "normalt" liv som möjligt, med radhus, man, två barn, lagomhet allt igenom.

Som beskrivningen antyder är ett huvudtema i boken detta med normalitet. Vad innebär det att hålla sig till den sociala normen för ett lyckat liv, och vad kostar det? Vad händer när man tänjer på normen och rör sig utanför ramarna? Det är spännande och intressant, och man kan med fog påstå att Sofia Nordin åstadkommit en välskriven, engagerande, suggestiv och starkt berörande historia.

Men det finns, åtminstone för min del, ett stort "men". Någonstans i mitten av boken, efter ett ganska febrilt, ivrigt läsande, blev jag plötsligt tvungen att kasta den ifrån mig och ta något stärkande mot illamåendet. Faktiskt klarade jag inte av att läsa ut den (skummade andra halvan), eftersom den innehåller ett plågsamt och utdraget förlopp där ett litet barn vanvårdas. Jag läste sedan att en viss kritiker för första gången i sitt yrkesliv hade gjort just så, av precis samma skäl. Men alla kanske inte är lika blödiga som vi.