Vi, de drunknade av Carsten Jensen

Så underbart det är att ha så mycket ledighet att man kan ta sig tid att ta sig an riktigt tjocka böcker. Vi, de drunknade har väntat länge. Men den som väntar på något gott... för det här var en riktigt bra bok.

Jag förväntade mig att Vi, de drunknade skulle handla om det stillsamma livet i en liten dansk hamnstad. Isället handlar det om den äventyrliga danska sjöfarten, utan att för den skull glömma bort relationen till de som blir kvar i staden, dvs kvinnorna och barnen.

Jag njuter av äventyren och av språket och tonen i boken. Särskilt bra tycker jag om skildringarna av resorna på Söderhavet på 1800-talet.

Boken följer sjömännen i staden Marstal under 100 år, från de stora segelfartygens tid till ubåtskriget under andra världskriget. Skildringen av det hårda sjömanslivet är bokens kärna.

Männen och pojkarna har dock huvudrollerna rakt igenom i denna bok. Det kan jag tycka är tråkigt och det gör också att boken haltar något för mig. Kvinnorna och deras villkor finns där, men nästan bara som svepande poetiska sorgliga reflektioner. Flickorna är nära osynliga. Den enda kvinnan på hemmaplan som har en huvudroll är inte den mest sympatiska.

Jag vill läsa gärna mer av Carsten Jensen och om Marstal. Till min glädje fick jag nys om att det finns en slags fristående fortsättning, Sista resan, som skildrar konstnären och målaren Carl Rasmussen. Carl Rasmussen flimmrar förbi som en intressant och annorlunda bifigur i Vi, de drunknade. Jag är inte förvånad att det är just Carl Rasmussen som får en egen bok. Och jag hoppas på intressanta skildringar och reflektioner från hans resor till Grönland.