En dunkel död av Donna Leon

Det är bara att konstatera. Donna Leon är stabil. Man vet vad man får och man får det. Venedigs vackara stadsmiljöer. Italiensk byråkrati och skeptism mot Lagen, Skatterna och Politikerna. Gott vin på en trattoria. En lite lagom svår och aktuell deckarintrig.

Och så fru Bunettis underbart vällagade goda italienska mat. (Hur hinner hon? Arbete som professor i engelsk litteratur och ändå står det en lasgane och en färdig sallad i kylen när kommissarie Brunetti kommer hem på lunch? Själv har hon ett möte, men när fixade hon lasagnen?) Men maten är och förblir en njutning i Donna Leons böcker. Både för läsaren och för Brunetti själv.

I En dunkel död är det miljö- och arbetsmilöfrågor som står i centrum. I den världsberömda traditionell glasblåsarindustrin ute på ön Murano används en mängd kemikalier och det uppstår en mängd farligt avfall som måste hanteras. Även Italien är ju med i EU. Miljöarbete är förknippat med kostnader liksom även skälig arbetsmiljö och skäliga anställningskontrakt. En anställd hittas död och en utredning med Brunetti drar igång.

I den här boken stör jag mig dock på en miss av förlaget. Och det gäller texten på bokens baksida om vem det mördade offret är. En helt annan person än den man som nämns på baksidan hittas mördad. Hur har det kunnat få hända?

En annan sak jag funderar kring är vad översättaren menar med en sopstation?  När jag läser förklaringen kring begreppet i boken så utgår jag från att det ord som borde använts är deponi eller möjligtvis avfallsupplag. Och då undrar jag, är det tillåtet med ett "förenklat" ord bara för att det rör sig inom ett tekniskt-naturvetenskapligt fackområde. Jag betvivlar att det skulle vara ok med dylika "förenklingar" av ord inom den kulturella eller samhällsvetenskapliga sfären. Och ordet sopstation används ju överhuvudtaget inte på svenska. Då är det väl bättre att översättningen blir det gamla förlegade ordet soptipp, även om dess innebörd är något annat än en deponi. Men soptipp används ju åtminstone i svenskan.

Inga av de två störningsmomenten har dock egentligen något som helst att göra med Donna Leons bok. Den är lika trevlig och stabil för det!

Donna Leons En dunkel död ingår i  Pocketlovers utmaning TRE PÅ TRE. Min utmaning består av tre italienska deckare i höst.  Läs mer om min egen utmaning här.

Bronsdolken: Den utstötte av Michelle Paver

Bronsdolken är en ny äventyrsserie som riktar sig till barn i åldern 9-12. Michelle Paver har tidigare skrivit serien Vargbröder.

Vargbröder utspelar sig på stenåldern. I Bronsdolken har vi förflyttat oss till bronsåldern. Och det tycker jag är riktigt intressant. Bronsåldern känns som en väldigt spännande och tämligen okänd tidsålder i litteraturen. Det är en ganska orolig tid. Samhällen fogas in i större sammanhang. Länder börjar ta form. Framförallt kring de stora floderna som  Eufrat&Tigris och Nilen. I Sverige är det hällristningarnas och gravhögarnas tid. Kring Medelhavet är det tiden före Antikens Grekland. Mykene och Kreta blomstrar. Och det är någonstans i den grekiska övärlden som Den utstötte utspelar sig.

Bronsdolken är spännande från första sidan. Den utstötte 12-årige Hylas är på flykt undan okända onda krigare. Han förstår inte vad som händer och framförallt inte varför. Men han vet att han måste hitta sin lillasyster Issa. De kom ifrån varandra när de blev överfallna.

Pira rymmer från sin instängda tillvaro som en prästinnas dotter, hennes och Hylas vägar korsas när de båda är på flykt. Telamon är Hylas vän, men han är son till en hövding och plötsligt vet inte Hylas längre vem han kan lita på. Delfinen Silver blir Hylas vän och Silver och hans flock spelar en avgörande roll i dramat.

Både Vargbröder och Bronsdolken är barnböcker som utspelar sig i historisk tid. Men de ligger nära fantasygenren. Religionen har stor betydelse för människorna under bronsåldern. Men magi handlar det inte om. Och det här är definitivt inte fantasy. Ändå tror jag att barn som gillar att läsa fantasy mycket väl kan gilla dessa böcker.

Boken är ett recensions ex från bokförlaget Semic.

Tematrio - Norden

Idag fick jag en bok av en av mina kollegor. Mikael Bergstrands Delhis vackraste händer. Jag har bevakat den ett tag på biblioteket men inte ställt mig på kö, tids nog skulle den bli ledig och då tänkte jag slå till. Nya böcker som utspelar sig i Indien har jag svårt att motstå.

Men idag fick jag alltså ett eget exemplar och samtidigt konstaterar jag att det finns något gemensamt för de böcker min kollega gillar och rekommenderar.

Humor.
Huvudpersonen är en man.
Mannen gör oväntade saker.
Mannen träffar oväntade människor.
Det händer oväntade saker.


Utan att ha lästa Mikael Bergstrands bok ännu, så är mönstret tydligt att även denna bok faller in i den litterära subgruppen.

Tematrion från Lyran lyder: Berätta om tre favoriter från Norden - författare eller böcker! De tre senaste tipsen från min kollega i subgruppen är nordiska. De får bli min tematrio även fast de inte är mina favoriter. De är ju iallafall någon annans favoriter. Dessutom undrar jag för mig själv om subgruppen helt enkelt är typiskt nordisk. Är det kanske nordisk humor? Om någon kommer på fler böcker som platser i denna subgrupp tar jag tacksamt emot tips. Att förmedla vidare...

Erlend Loe - Doppler & Volvo Lastvagnar NORGE
Jonas Jonasson - 100-åringen SVERIGE
Arto Paasilinna - En lycklig man FINLAND

Tillägga vill jag dock att Erlend Loes bultbräda i Naiv.Super är en av mina favoriter.

Iceland - Land of the Sagas av Jon Krakauer och David Roberts

Iceland - land of the Sagas är en helt fantastisk bok om Island och de isländska sagorna. De två journalisterna Roberts och Krakauer närmar sig Island och dess sagor utifrån naturens, äventyrens och de vackra fotografiernas perspektiv. Läsaren får bland annat bekanta sig med Egil Skallagrimssons saga, Njals saga, Grettirs saga, Laxdaela saga, Gislis saga...och de platser där de utspelar sig.

Boken är från tidigt 90-tal och när det begav sig arbetade både Krakauer (foto) och Roberts (text) för det amerikanska äventyrsmagasinet Outside. Det märks att boken är skriven av en journalister för det är som om man kan plocka långa stycken text lite varsomhelst ifrån i boken och detta stycke kan istället läsas som en djupgående tidningsartikel.

Jon Krakauer är förresten mest känd för de båda böckerna Into thin air – om den ödesdigra bestigningen av Everest 1996 och Into the Wild – om samhällskritiska Christopher McCandless flykt från civilisationen till Alaskas vildmark (filmatiserad 2007)

Att Iceland – Land of the Sagas är skriven för över 20 år sedan spelar mindre roll. I jämförelse med de isländska sagorna är dessa 20 senaste år försumbara. Som läsare får man ha överseende med att bilmodellerna och kläderna på fotografierna är från slutet av 80-talet.

Jag gillar verkligen den här boken. Jag gilla det sätt boken tar sig an Island, hur sagornas magi och landets skönhet serveras läsaren, tilltalande och lättillgängligt med ett vackert språk och vackra bilder. När man läser känner man hur författaren och fotografen älskar och fascineras av Island. Och de lyckas förmedla sina känslor.

Två barnboksserier som jag vill ha mer av innan det är försent

Det finns några barnböcker jag inte är beredd att släppa riktigt än. Barnböcker i serie som jag alltid vill ha mer av. Bibliotekslån jag alltid bejakar när de önskas. Barnböcker jag hoppas få möjlighet att läsa fler av innan det är försent och de faller ur familjens bokläsarfokus.

 

En av dessa serier är böckerna om den underbara familjen Kanin. Jonna Björnstjernas tecknade värld är fantastiskt. Jag häpnar och imponeras. Perfekt avvägning mellan trivsamt och läskigt, precis som i Sagoskogen med den Underbara delen och den Fruktansvärda delen. Möjligtvis att jag tröttnade lite, ytterst lite, på Godistrollet efter jag vet inte hur många omläsningar. Till min glädje är en ny bok på gång 2013: Sagan om den underbara familjen Kanin och Sjöodjuret. Läs mer och besök Den underbara familjen Kanins hemsida.

En annan serie är Stina Wirséns Vem-böcker. Tyvärr är det nog egentligen redan försent för de här böckerna. Men det struntar jag i. När jag får syn på en ny så lånar jag den ändå. Och de uppskattas fortfarande. En minnesvärd barnteaterpjäs av Vem är ensam? på biblioteket med Boulevardteatern har vi också en gång sett. Dessa böcker kan jag läsa hur många som helst av och hur många gånger som helst. De är ju så korta. Språket är underbart, enkelt och träffsäkert. Så säger Boel.

Skolbiblioteket - skolans hjärta

Som jag berättat tidigare så tar böcker och läsning stort utrymme i skolan här i USA och i detta har givetvis biblioteket en viktig roll. Dörren till biblioteket står öppen hela dagen och elverna droppar in och ut. De två biblotikarerna hjälper till med att hitta böcker om det behövs, men de flesta barnen vet vad de vill ha och går direkt till hyllorna. Barnen får bara låna hem två böcker i taget, så de flesta är till biblioteket flera gånger i veckan. Eleverna får få dit när de vill och det passar med deras undervisning. Har man t ex gjort klart sina matteuppgifter är det helt OK att gå till biblioteket en stund.

Biblotikarerna är verkligen måna om att alla elever ska tycka att det är roligt att läsa och anstränger sig för att hitta rätt böcker till alla elever. Systemet med nivåindelning på alla böcker hjälper till med detta, se tidigare post här. Och det är gott om böcker att välja på.

Biblotikarerna är verkligen öppna och välkomnande och genom att de träffar alla skolans elever har de mycket god koll på alla och vet i princip allas namn. En trygghet bara det på en ganska stor skola.

Ibland har de även lektioner i biblioteket, sonen har t ex haft en lektion om uppslagsverk och atlas och hur man hittar fakta. Såg på skolans FB-sida att de hade en lektion i internetsäkerhet för de yngre barnen här om dagen, så verksamheten i biblioteket är lite blandad. Men det är läsning och information som är i centrum.

Frågar man sonen vad som är bäst med skolan här kommer svaret snabbt: Biblioteket!

De utvalda: Monstrets dotter av Kristin Cashore

Kristin Cashores Monstret dotter är del två i serien om De utvalda. Öster om Monsea, öster om de sju kungarikena, bortom en otillgänglig bergskedja ligger landet Dells. Här finns varelser som inte finns i de sju kungarikena. Monster. Monstren är vackra och färglada varianter av vanliga djur och och människor. Flamma är en monstervarianter av människa och hennes egenskaper påminner i mycket om särlingarna vi möter i Tankeläsaren som är den första boken om de De utvalda.

Dells står på randen till inbördeskrig och riket knakar i fogarna. En orsak till detta är bl.a Flammas monsterfars och hans gode vän den förre kungens utsvävande liv. Mycket finns att ställa till rätta för kungabarnen och Flamma. Kan och vill Flamma utnyttja sina unika monsteregenskaper i den kampen?

Precis som i Tankeläsaren är det drama, kärlek, vänskap och klassiska medeltida fantasymiljöer även i Monstrets dotter. Är det det man vill ha blir man inte besviken. Vi får även möta Leck igen, särlingen från Tankeläsaren. Men det är den enda direkta kopplingen till Tankeläsaren.

Jag gillade Tankeläsaren som jag skrivit om här och mina förhoppningar om Monstrets dotter infriades. Ett plus till Kristin Cashore att hon inte skrivit en direkt fortsättning. Monstrets dotter får leva sitt eget liv, åtminstone i väntan på den avslutande boken. Den tredje och avslutande boken kommer ut på svenska nästa år. I hemligheternas rike ska vi få följa Bitterblue, den unga prinsessan i Monsea som Katsa och Po räddar i första boken  I sista boken utlovas också att berättelserna i de tre böckerna knyts ihop. Det ser jag fram emot.

Clara and Mr Tiffany by Susan Vreeland

Clara Driscoll är en självständig kvinna i New York i den omvälvande tiden för sekelskiftet 18-1900. Hon är anställd som designer på Tiffany Glas and Decoration Company, ett av tidens ledande tillverkare av mosaiker och glasfönster. Det är de stora världsutställningarnas tid med fokus på Chicago 1893 och Paris 1900. Det är brytningstid mellan det överlastade Viktorianska och det mer naturalistiska Art Noveau (i Sverige mer känt som Jugend). Det är Arts and Crafts och industrialism.

Clara lever för sitt arbete och gör stora uppoffringar för att etablera sig och få ett erkännande. Mr Tiffany, konstnären som äger företaget, har nämligen beslutat att inga gifta kvinnor får arbeta på företaget. Han ger inte heller sina medarbetare några offentliga erkännanden för sina bidrag till det som företaget skapar. Clara leder den kvinnliga avdelningen på företaget där många av de mest exlusiva föremålen skapas och Clara är den som designar de första lampskärmarna med blyinfattat glas till världsutställningen i Paris. Dessa lampskärmar blir något av Tiffanys signum under tidigt 1900-tal. Men det är hela tiden Mr Tiffanys namn som syns i pressen.

"Daffodills" designad av Clara Driscoll

"Wisteria" designad av Clara Driscoll.
Undrar hur många 1000 små glasbitar?

Språket är vackert och flödande och illustrerar väl föremålen och miljöerna som skildras liksom tiden som romanen utspelar sig i. Även Claras känslor och tankar beskrivs levande. Vi får inblickar i Mr Tiffanys överdådiga överklasshem så väl som misären i emigrantkvarteren. New Yorks expansion med utbyggnad av tunnelbana och de första skyskraporna och tilltron till ingenjörskonsten beskrivs. Kvinnornas kamp för sina rättigheter. Det märks att Susan Vreeland har lagt ned stor möda på research. För det är till stor del verkliga personer och händelser som beskrivs. Källorna är t ex en gedigen samling av brev som Clara skrev till sin mor och systrar, utställningskataloger och arkiv. Susan Vreeland har skrivit fler historiska romaner som utspelar sig i konstnärlig miljö och jag kan verkligen tänka mig att läsa fler.

Denna finns ännu inte på svenska, men några andra av hennes böcker gör det, t ex Flicka i hyacintblått.

Tredje tecknet av Yrsa Sigurdardottir

Min mål sedan i somras var att läsa en deckare var av de tre isländska deckarförfattarna Sigurdadottir, Indridasson och Thorarinsson. Indridasson hade jag läst sedan innan men Sigurdadottir och Thorarinsson var nya bekantskaper. Jag gillar dem alla. Men när jag ska läsa en isländsk deckare nästa gång är det en av Sigurdadottir jag kommer att plocka upp först.

Det tredje tecknet är den första deckaren om advokat Tora Gudmundsdottir så möjligheten finns ju nu att fortsätta följa henne i kronologisk ordning. Och jag tror det är rätt. Toras privatliv har så pass stor del i boken att det känns viktigt, åtminstone för mig som alltid tilltalas minst lika mycket av romanaspekterna av deckarna som av själva kriminalhistorien.

Kriminalhistorien i Det tredje tecknet är dock tilltalande nog väldigt isländsk. Med lite isländsk historia - eller för all del medeltidshistoria i största allmänhet - med sig i bagaget tror jag boken ger mer. Fokus ligger på medeltida häxprocesser och trolldomskonster. I somras läste jag klassikerna Islands klocka av Laxness och i Det tredje tecknet figurerar samma klassiska platser...

Den tyske excentriske forskarstudenten Harald hittas död på Universitetet. Polisen får snabbt tag i en misstänkt knarklangare som häktas. Advokat Tora Gudmundsdottir kontaktas av Haralds familj som inte tror på polisens teorier. Tillsammans med familjens representant den tyske f.d polisen Matthew nystar Tora i många olika trådar däribland i gamla dokument från 1500-talets Island.

Döttrarnas rike av Yang Erche Namu

Det här är en biografi om den kinesiska popstjärnan Yang Erche Namus barndom. Namu är okänd för oss men tydligen mycket känd i Kina. Dessutom tämligen kontroversiell läser jag efter att ha avslutat boken, på Wikipedia och även i  Lyrans Noblessers intressanta inlägg.

Namu är moso, en etnisk minoritet i västra Kina, i trakterna av Lijang, upp mot Tibet. Moso är ett folkslag som kallats matrarkaliskt men som bokens efterord av antropologen och medförfattaren Christine Mathieu skriver är moso snarare matrilinjärt.

Det som fascinerar mig med boken är främst två saker. Dels mosokulturen som sådan genom skildringen av Namus barndom. Dels Namus oändligt starka längtan bort. Att ta sig från denna avlägsna by helt ovetande om världen utanför till Shanghais musikkonservatorium och det andra liv som därefter tar vid, kan inte annat imponera och visa på en vilja några tiopotenser utöver det vanliga. Mest häpnar jag när hon åker hard-seat, dvs 3:e klass, med ytterst begränsad erfarenhet av livet utanför byn och i princip utan mat och utan pengar i flera dygn för att komma fram till Shanghai för att göra sitt inträdesprov.

Klart läsvärd men kanske mest som en lättillgänglig och intressant skildring om ett av Kinas många minoritetsfolk.

Vackra akvareller av Allen Say

Nu har sonen hittat en ny favorit i skolbiblioteket. Denna gång inte en bokserie, utan en favoritförfattare/konstnär.

Allen Say berättar med stämningsfulla akvareller och enkla, gripande meningar. De berätterlser vi (ja, jag kan inte låta bli att läsa böckerna jag också) har läst hittills verkar vara självupplevda eller självbiografiska.

Grandfather's Journey handlar om morfars resa till USA från Japan i slutet av 1800-talet, hur han bosätter sig i San Fransisco, men längtar hem till barndomslandet Japan och återvänder med sin familj. I Japan föds sedan barnbarnet Allen, som vill se morfars andra hemland. Han flyttar så småningom till USA även han, och längtar till sitt Japanska barndomsland.

The Lost Lake handlar om en pappa och en son som efter en lång sommar av arbete (för pappan) och väntan (för sonen) beger sig på en vandringsresa i bergen. Även här är det barndomens vackra landskap som söks. Men nu är det en massa andra människor vid barndomens sjö. Pappan drar med sig sonen längre upp i bergen, genom skogar och över slätter. Till slut når de en sjö som inte störs av andra och pappan kan ge sin barndomsupplevelse till sonen.

Inga av Allen Says böcker verkar vara utgivna på svenska, men man kan läsa dem med ögonen också. Och det är inte mycket text, så det går rätt lätt att översätta till mindre barn.

Sågverksungen, Bricken på Svartvik, Sågspån och Eld av Vibeke Olsson

I sommar har jag läst trilogin om Bricken av Vibeke Olsson, en trilogi jag betvivlar jag skulle upptäckt om jag inte läst om den hos flera andra bokbloggar.  Jag har inte läst Vibeke Olsson sedan Ulrike och kriget och Ulrike och freden för närmare 30 år sedan. Jag vet att jag sen försökte mig på romanerna om Sabina i Rom men jag tyckte helt enkelt inte om Sabinaböckerna, trots att jag verkligen gillar historiska romaner. Kanske blev det för mycket fokus på kristendomens tidiga år i de böckerna, kanske var det något annat.  Sedan dess har inte Vibeke Olsson intresserat mig. Men jag är glad att bokbloggsläsandet fick mig att ta mig an böckerna om Bricken.  

Böckera passar alla åldrar. De är mycket lättlästa. När jag läser dem flyttas jag tillbaks till min ungdomsläsning, ty det känns som jag läst väldigt många ungdomsromaner som skildrar svensk arbetarklass och för den delen svensk fattigdom. Mest minns jag Sven Wernströms serie Trälarna. 
  
Jag gillar böckerna om Bricken för dess detaljrikedom kring livet på sågverket i Svartvik utanför Sundsvall. Sågverksmiljön och livet där är lysande bra skildrad. Stoltheten att vara svensk arbetare och verksbo. Stoltheten efter storstrejken -79.  Och sorgen efter de sista stora svenska svältåren på 1870-talet. Samma svältår som Aino Trosell skildrar i Västerdalarna i Hjärtblad.

Bricken är både lillgammal och naiv. För jag tycker tyvärr inte att hon utvecklas särskilt mycket genom böckerna. Vibeke Olsson upprepar hennes funderingar om och om igen genom böckerna. Men det är ok. Det skapar liksom en igenkännande trivsel  och det gör Bricken verklig. För nog är det så att de flesta ältar, stöter och blöter sina tankar. Men hon är liksom samma lilla sympatiska person som lillgammal 10-åring i Sågverksungen, som brådmogen 14-åring i Bricken på Svartvik och som naiv 20-åring i Sågspån och Eld.  

Jag konstaterar att Sågspån och Eld slutar mitt i, nog borde det komma en fortsättning? Jag fortsätter gärna följa Bricken genom livet. Jag vill veta hur det går för henne. Jag vill veta hur livet på Svartvik utvecklas. Så mycket kommer ju att hända de närmsta åren för Bricken och för svensk arbetarklass. Och jag läser så gärna om dessa spännande och för Sveriges utveckling dramatiska år genom Vibeke Olssons berättelser om Bricken.

Det bidde inga gummistövlar...

...men däremot en bok på Myrornas idag. Locke Lamoras lögner av Scott Lynch som jag fått tips om från en fantasyinitierad bloggläsare för ett tag sedan.

Bookfair

Idag har jag varit volontär i sonens skola. Det är Bookfair - bokmässa - under en vecka. Då säljs det böcker och lite småplock (t ex pennor, sudd, dagböcker mm). En del av vinsten går tillbaka till skolan för att bland annat köpa in nya böcker till biblioteket. Mässan hålls tre gånger per år. Min roll som volontär var att hjälpa eleverna att hitta rätt böcker och räkna ut vad de har råd med.

Eleverna får en stund per klass när de går tillsammans till mässan och kollar. De som har pengar med sig kan handla direkt, de andra kan anteckna vad de skulle vilja handla och tala om för sina föräldrar. Förhoppningsvis får de en slant med sig senare i veckan. Men alla har förstås inte råd att handla så mycket. En del har bara fått med sig några enstaka dollar, medan andra har över $20 att spendera. De billigaste böckerna kostade $2, så att alla ska kunna hitta något i alla fall.

I sortimentet var det en väldig blandning, från pekböcker till tonårsfantasy till coola faktaböcker till klassiska sagosamlingar till vuxenromaner till idolböcker till pysselböcker. De flesta verkade hitta något de skulle vilja handla. Så även sonen som handlade 4 böcker: en StarWars bok med pappersskepp att klippa ut och bygga modeller av, en Club Penguin med kluriga gåtor/skämt, en Big Nate av Lincoln Peirce som är en blandning av serie och kapitelbok (finns en mängd böcker i den serien) och en bok med mysterier som ingår i en serie kallad The 39 Clues. Första boken heter The Medusa Plot. Med boken får man samlar/spelkort som även ska ge ledtrådar till mysteriet i boken. Kanske jag återkommer med en recention av de två senare böckerna så småningom.

Bokmärkning i USA

När jag satt och pluggade på bibliotektet i veckan så lade jag märke till en liten intressant detalj i skönlitteraturhyllorna. Många av böckerna är nämnligen märkta med små klistermärken. Tydliga symboler och kategorier:

• Mystrery
• Sciene Fiction
• Romance
• Christian (ja, alltså kristen litteratur)
• Short Stories
• Christmas (Jul)!

Faktiskt pedagogiskt och lite roligt att kolla i hyllorna vad böckerna har fått för etiketter. Vad skulle det finnas för kategorier i Sverige?

På sannolika skäl av Gianrico Carofiglio

I På sannolika skäl följer vi en advokat, Guido Guerrieri, i knappa 40-årsåldern som efter en skilsmässa blir farligt nära deprimerad och som under denna period med nöd och näppe klarar av sitt jobb. Han tar på sig att försvara Abdou Thiam från Senegal och försäljare av väskor och falska märkesprylar på stränderna i Guerrieris hemtrakter. Abdou har blivit anklagad för ett mord på en liten pojke som hittats på botten av en brunn.

Det jag gillar med den här deckaren är att det inte alls fokuseras på att lösa brottet. Fokus är istället på rättegångsprocessen och på försöket att få den anklagade Abdou Thiam frikänd. Frikänd från en anklagelse som i allra högsta grad har sin botten i ren rasism. Det är också en bra balans mellan Guerrieris privatliv och rättegångsprocessen. Det här är kanske mer en roman än deckare egentligen. Kanske bidrar det till att jag tycker så bra om boken! Men det är också något med Guerrieri som person, han verkar helt enkelt reko, väldigt italiensk, ser sannolikt ut som på omsalgsbilden, snygg, snyggt klädd, rökande, ingen hjälte, men reko helt enkelt.

Det enda jag stör mig på är att Guerrieri spolar ner de antidepressiva medlen i toaletten. Kanske gjorde man så i slutet på 90-talet, kanske gör man det ännu i Italien. Men det skär i mig att se det i tryckt text!

Fler böcker om Guido Guerrieri finns utgivna på svenska; Med slutna ögon och Skälig misstanke.

På sannolika skäl är en av de tre italienska deckare som jag tänker läsa i höst och mitt första bidrag till Pocketlovers utmaning TRE PÅ TRE. Läs mer om min egen utmaning här.

Annah Nozlin i media

Min vän har fått välförtjänt uppmärksamhet i lokala media för sitt författarskap och sin nyutgivna fantasyserie Ekens dotter: En av de sista och Splittrade skärvor. Kolla in Dala Demokraten och Dalaradion... Om böckerna har jag skrivit här och Annah Nozlin har jag intervjuat här.

Roligt Hanna!

Leoparden i solen av Laura Restrepo

Leoparden i solen är en maffiaroman om två familjers blodshämnd. Boken utspelar sig i norra Colombia. Barraganarna i city och Monsalvarna i hamnen är släkt med varandra och rika på gansteraffärer. Men fejden förgör sakta men säkert de båda familjerna. Varje dödad man i den ena familjen ska hämnas med en död man i den andra familjen.

Som läsare befinner man sig hela tiden lite utanför. Man är betraktare, för parallellt pågår ett samtal mellan grannar eller närboende (?) och genom deras samtal återberättas historien om familjenra som nära utplånar varandra. Genom att befinna sig utanför blir man som läsare inte lika berörd av våldet.

Detta är faktiskt den tredje boken jag läst denna sommar - om början av september nu kan räknas som sommar -som nyttjar en "vi betraktare" i sin berättarteknik. Även Sommarljus av Jon Kalman Stefansson och Vi, de druknande av Carsten Jensen nyttjar ett återkommande tryggt vi i form grannar eller närboende (?) ...

Boken skrevs redan 1993, men kom i översättning alldeles nyligen.

I våras läste jag Laura Restrepos För många hjältar som jag tyckte riktigt bra om. Eftersom Leoparden i solen är Laura Restrepos i Sverige mest kända bok och prisbelönt så hade jag vissa förväntningar. Och visst, det är en bra och läsvärd bok, särskilt om man är intresserad av Colombia, Colombiansk litteratur och hårdkokta skildringar. Men För många hjältar tyckte jag mycket bättre om.

Laura Restrepo är ursprungligen journalist. Och hennes böcker utspelar sig oftast i ett mer eller mindre poltiskt sammanhang. Jag läser gärna mer av Laura Restrepo. Hoppas på fler i svensk översättning...

Mer Colombiarelaterad litteratur skrev jag om här.

Nate the Great av Majorie Sharmat

De flesta böcker är illustrerade
av Marc Simont

Sonen har, som jag skrivit tidigare, en hel del läsning i skolan. 120 min i veckan ska läsas hemma, utöver läsningen på schemat i skolan. Han har helt fastnat för den lille detektiven Nate the Great och är nu inne på nr 9-10 i raden av böcker om honom. Som tur är finns det minst 15 till att läsa. 

Det är alltså detektivhistorier där Nate tillsammans med sin hund Sludge löser mysterier. Uppdragen kommer oftast in genom vänner som behöver hjälp med ett eller annat. Det kan vara ogräs som kommit bort, en nyckel på rymmen, monster som skrämms och liknande.

En titel är faktiskt "Nate the Great Saves the King och Sweden". Men det är inte Nate som kommer till Sverige, det är en av hans vänner som tappar bort ett troll i samband med ett besök på Drottningholms slott. Vännen tänker då vända sig till kungen för att få hjälp att hitta trollet. Men Nate lyckas hitta trollet och kungen blir alltså besparad besväret. Det är en något yngre Carl Gustaf som illustreras i boken, men klart igenkännbar.

Böckerna finns inte översatta till svenska, men de fungerar uppenbarligen bra för att lära sig läsa engelska. Meningarna och orden är enkla, men historierna spännande.

Dreams from My Father – A Story of Race and Inheritance av Barack Obama

Barack Obama, USAs president som just nu går in i sin omvalskampanj, skrev denna bok långt innan han blev president, vilket jag tycker ger ett intressant perspektiv. Boken är skriven när Barack Obama i slutet av sina studier på Harvard fick möjlighet att skriva om sin uppväxt och bakgrund. Det är alltså en relativt ung Barack som vi möter. Boken gavs ut första gången 1995.

Vi får följa honom från barndomens Hawaii och Indonesien, åter som ungdom till Hawaii och vidare till Los Angeles och New York i den första delen av boken. Han växer upp med sin mamma och morföräldrar. Pappan från Kenya drar relativt snart vidare i livet efter Barack har fötts. Han ser inte sin pappa igen förrän i tonåren och fadern blir en mytiserad och glorifierad figur. De håller sporadisk kontakt genom brev. Mamman finner en ny kärlek som för familjen vidare till Indonesien där Barack lever under sina unga år och bland annat går i muslimsk skola.

Så småningom återvänder han till morföräldrarna på Hawaii för att gå i skola medan mamman stannar kvar i Indonesien. Tonåren präglas av att befinna sig med ett ben i morföräldrarnas vita USA och det svarta USA. Dessutom har han med sig en del av den Indonesiska kulturen. Barack flyttar vidare för nya skolor i Los Angeles och New York, men han får ingen ro och stabilitet i livet. Mitt i detta nås han av beskedet att fadern omkommit i en trafikolycka.

I bokens andra del kommer han till Chicago eftersom han vill engagera sig i något viktigt. Han jobbar som ”organizer” för en organisation som kämpar för att förbättra levnadsförhållandena i en av stadens fattigaste förorter i en stad där industrin är på nedgång. Det är medgångar och motgångar och fortfarande ingen riktig ro i livet. Men han börjar få kontakt med sin Kenyanska familj och beslutar sig till slut för att hälsa på. Resan till Kenya bildar bokens sista del, där vi får följa Barack i möten med en stor och brokig familj. Bilden av fadern får fler sidor än den mytiserade figuren som han växt upp med och vi får ta del av Kenyas historia genom Baracks förfäder.  

Barack har bra flyt i språket och det är en intressant historia han berättar. Om svårigheterna att höra hemma och inte höra hemma. Om att söka sina rötter och sin identitet. Om rasmotsättningar och klasskillnader. Om syskonkärlek och familjefejder. Om gemensamma drag och kulturella skillnader. Om kall och övertygelser. Om livet och döden. Om USA och Kenya.

Det är bra och känns äkta. Kanske framförallt för att den är skriven innan han på allvar gett sig in i det politiska spelet.

(Finns även i svensk översättning: Min far hade en dröm)

Bokspaning i Bogotá

Bogotás stolta stora bokhandel FONDO DE CULTURA ECONOMICA. Här finns en imponerande samling fackböcker, romaner, barnböcker:

Mycket litteratur om landets nutidshistoria efter 1948 (då den tidsperiod som kallas La Violencia drog igång):

Fannn även en nytutkommen biografi om den holländska FARC gerillakrigaren Tanja Nijmeijer "La vida no es facil, papi":

En annan kändis som det skrivs böcker om i Colombia:

Mest oväntat var att på miljöhyllan hitta Johan Tells bok i översättning  ”100 gestos para salvar el mundo”:

Att Gabriel Garcia Marques är landets store författare bekräftades av att en hylla med hans böcker fanns till salu på lågprisvaruhuset:

Avslutningsvis ett av många antikvariat på Bogotás trottoarer: