Yarden av Kristian Lundberg

Kristian Lundberg är en av mina favoriter bland nutida svenska poeter. Få kan som han beskriva det där dallrande förväntansfulla tillståndet, det gudagivna om man så vill, som kan komma till en tidigt på morgonen innan världen vaknar, när allt ännu är öppet och man står där i ljuset, med alla sina tillkortakommanden och sin last av mörker nära intill.

Lundberg var som ung med i Malmöligan, en grupp av poeter där också Lukas Moodysson ingick, och som inspirerades av självförbrännande poeter som Rimbaud och den samtida danske poeten Michael Strunge. Poesi skriven med blod på livets ibland rakbladsvassa egg.

När jag läser Yarden förstår jag betydligt bättre hur den poesin har uppstått. Lundberg berättar i den här självbiografiska prosaboken om hur han efter en resa uppåt i klasshierarkin - från arbetarmiljö, missbruk och fattigdom till den litterära parnassen - faller ner igen, blir skuldsatt och tvingas jobba som inhyrd daglönare i Malmö hamn. Grovarbetat har han gjort som ung, men nu är han tjugo år äldre, villkoren är sämre och arbetsmarknaden betydligt tuffare än då. Till denna skildring från arbetslivets botten knyts också återblickar på författarens uppväxt med en ensamstående, schizofren mor och en far som bokstavligen sket i honom. En fattiguppväxt utan framtidsdrömmar, med banan utstakad mot missbruk och kriminalitet. Bara litteraturen och skrivandet kom att hålla honom vid liv.

Yarden är en naken, mörk, poetisk berättelse om vad livet gör med människor, och hur samhället formar oss. Det är också ett viktigt och skakande vittnesbörd om klassamhället Sverige av idag.

Efter Yarden som kom 2009 har Kristian Lundberg skrivit en roman som heter Och allt ska vara kärlek, och som delvis är en uppföljare till Yarden. Han har tidigare även författat några kriminalromaner som utspelar sig i Malmö.