Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Mycket har skrivits om Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Boken lämnar inte heller mig oberörd. Det är en fin, ömsint och rörande skildring av en uppväxt med en alkoholiserad pappa i arbetarklassens Västerås. Ett bokslut. Åsa växer upp ensam med sin far, men ett skyddande nätverk av släktingar i de närmsta kvarteren finns. Mat hos farmor och farfar. Dusch hos faster och farbror.

Åsa dömer inte sin mor som lämnade familjen för en annan när Åsa var fyra år. Åsa dömer ej heller sin far som trots alkohol och brist på lakan och tandborstning gör så gott han kan, ger kärlek och närvaro. Åsa berättar även om sitt eget svek genom brist på kontakt när hon väl flyttar hemifrån, först till mamma sen vidare till ett eget liv. Eller som Åsa Linderborg uttrycker det;

Hade de svikit mig?

Hon kanske men inte han. Han hade ju gett mig all kärlek som fanns att få.

Han kanske men inte hon. Hon hade ju faktiskt funnits där hela tiden.

Åter en bok jag är tacksam för min bokklubb för. Jag hade inte kommit mig för att läsa den annars. En del böcker känns det som om man redan läst för att de blivit så omskrivna. Men Mig äger ingen överraskar mig positivt. Verkligen läsvärd.