Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling

Trots att Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling augustnominerades i kategorin Skönlitteratur 2012 hade jag ändå märkligt nog fått för mig att det var en biografi om Pol Pot som ung jag skulle till att läsa. Så är inte fallet. Det är inte en biografi. Det är en roman. I tre akter. Under tre veckor. Och den unge Saloth Sar lever därtill ett trippelliv. Som demokratisk politisk sekreterare, som revolutionär medlem i Organisationen och som älskande prinsessan Somaly.

Sång till den storm som ska komma utspelar sig i Phnom Penh 1955, före, under och efter det första fria parlamentsvalet efter fransmännens reträtt från Indokina.

Jag tycker framförallt den första delen där vi följer Sar är helt fantastiskt bra.Självbehärskningen tongivande. Närvaron är mycket stark. Jag sugs in i skeendena på de mörka fuktiga lantliga gatorna och i de franska kvarteren i denna provinsiella sydostasiatiska huvudstad.

Jag blir besviken när vi lämnar Sar och istället följer prins Sihanouks favoritminister Sary i del två och därefter föremålet för Sars kärlek och Sarys passion Somaly i del tre. Peter Fröberg Idling byter medvetet perspektiv och stil på berättandet i de olika delarna och min närvaro minskar. Men även om jag tycker bäst om Sars del så bildar de tre delarna en balans och en helhet som tilltalar mig.

Överlag är detaljerna och miljö- och personbeskrivningarna väldigt bra. Jag är i Kambodja.

I Sars del; De nattliga regnen. Glöden från en cigarett på en mörk veranda. Ljummet te som dricks lyssnande efter misstänkta ljud. Hundars skall som sprider sig genom natten. Ständig vaksamhet. En revolutionär tidning som läses dold bakom en regimvänlig på ett gatucafe. Nudelsoppa under skenet av ett lysrör. Franska vanor som kaffe med färsk mjölk istället för kaffe med söt mjölk på burk. Rädsla, misstänksamhet och utstuderat hemlighetsmakeri. Redan då. Och då vet vi vad som kom 20 år senare när Sar var Pol Pot.

I Sarys del glider vi runt i maktens korridorer nära prins Sihanouk. I Somalys del glider vi runt längs boulevarderna och på soaréerna på jakt efter något. Ett liv. Helst franskt.

Och de där stipendierna till Frankrike. Det hände något där med dem alla tycks det som. Vietnameser, laoter, khmerer. Från enkla förhållanden eller oerhört priviligierade så kom de alla tillbaka, politiskt medvetna, till det Indokina som icke längre var.

Jag funderar lite när jag läser boken hur viktigt det är att känna till Kambodjas historia. Håller boken som roman, även om man inte är bekant med de politiska växlingarna och landets nutidshistoria. Jag har svårt att bedöma det. För mig går Kambodjas historia och det vi vet idag in i berättelsen och är en grundläggande förutsättning som jag inte kan bortse från. Och det är också det som gör att romanen lyser så starkt för mig.

Det är en riktigt bra roman och riktigt bra om Kambodja. Och jag är glad för en augustnominering där romanen utspelar sig i en helt annan tid, i en helt annan världsdel, med ett helt annat tema  än de vanligen nominerade och prisgivna.

Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende och Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh rekommendrar jag verkligen. Läs dem båda. De kompletterar varandra. Två romaner jag läste 2012 som också utspelar sig i Kambodja är Den försvunne av Kim Echlin och Kum av Henrik Tord.