Kära Sacha av Gabriella Ekström

Kära Sacha är en bok som överraskar mig positivt. Jag dras verkligen med in i berättelsen, i Sachas förutsättnigar och villkor. Och efter att ha läst Kära Sacha ser jag de ryska landslagsåkarna med nya ögon.

Sacha växer upp i Khabarovsk, nära den kinesiska gränsen,  i östra Sibirien, under enkla förhållanden. Ensamstående mamma, alkoholiserad och frånvarande pappa. Tryggheten är morföräldrarnas gård, hundarna och naturen i den lilla byn Tynda.

När Sacha är 8 år gammal flyttar mamman till Khabarovsk. För ett bättre jobb och för att Sacha ska få gå i en bättre skola. Sacha är ett ensamt barn men finner sakta en tillhörighet i sportklubben på andra sidan stan. Skidor kan han åka efter många mil i skogarna kring Tynda. 

När Sacha är 14 år gammal lyckas han köpa sina första par begagnade men riktiga skidor, för att omgående upptäcka att han minst skulle behövt ett par skidor till, att åka skate på. Under ungdomsåren är han fortsatt utanför, han har urusel utrustning, tränar fel, äter fel, sover fel . Han måste arbeta extra på nätterna med att lasta gods på lastbilar.  Det är ett fysiskt krävande arbete som medför att när klubbkompisarna vilat och sovit mellan träning och tävling så har Sacha varken gjort det ena eller det andra. Likväl är dragningskraften till skidåkningen så stor och de små stunderna av gemenskap så viktiga, tex i bilen till en tävling tillsammans med de äldre bättre åkarna.

Till slut tar sig Ilja, en avdankad olympisk konståkare, an Sacha och blir hans tränare. Ilja arbetar som vaktmästare på idrottsklubben. Må så vara att han inte är längdskidåkare själv, men han känner folk och lyckas få tag i några par bra skidor, lite träningskläder och en pulsklocka. "Jag ringde Prokurorov".  Det går därefter bättre för Sacha. Han  lyckas få ett mindre fysiskt krävande jobb på ett hotell. Så sakteliga börjar han vinna lite lokala tävlingar och plötsligt och oväntat får han chansen att representera Ryssland i världscupen. 

Sacha kallas in på kort varsel som reserv och får göra sin första flygresa, får sin första utlandsvistelse och får äta massor av god mat på hotellrestaurangerna. Sacha är inte stjärnan, han är en i mängden i det ryska landslaget och han gör sitt jobb. Han blir till sin egen stora förvåning och tacksamhet kvar tävling efter tävling under hela säsongen fram till världcupavslutningen i Falun och dessförinnan slottsprinten i Stockholm. 

Jag gillar skildringen av de ryska landslagsåkarna och hur de lever sitt liv i världscupcirkusen. Jag uppskattar glimtarna av människorna, ryssarna, bakom. Men världscupmiljöerna fascinerar också. Jag gillar att de olikrådande villkor som gäller för skidåkarna av olika nationaliteter berörs lite sådär i förbifarten, vem som var mest hungrig som barn, vem som tål kylan bäst, vem som pratar engelska. Utan att det blir bokens huvudtema snuddar boken även vid frågor som rör doping. När jag når avslutningen på boken, så är den för mig oväntad och jag låter den så förbli för andra som vill läsa Kära Sacha.

Jag funderar en hel del medan jag läser Kära Sacha om man behöver vara idrottsintresserad för att uppskatta boken. Onekligen bidrar mitt eget skidintresse till att jag tycker om boken, tillika mitt intresse för kalla vintriga miljöer långt borta. Men jag tycker det finns något mer i den här boken som borde tilltala bokintresserade även utan idrottsintresse. De ryska miljöerna och kanske framförallt det där med Sachas talang och vilja, som genom längdskidåkningen för honom bortanför de städer och miljöer han har tillgång till långt bort i östra Sibirien.

Däremot tror jag den som rakt igenom bara är idrottsintresserad har svårare att ta till sig Kära Sacha. Det är inte en dokumentär, det handlar inte om Kriukovs och Panzhinskiys väg till medaljer i OS i Vancouver 2010. Det är en roman och som sådan skildrar den en skönlitterär historia. En historia som tar sig friheter, som vrider lite och tänjer lite. En historia som utspelar sig inom den ryska längdskidåkningen, där tävlingsmomenten i den yttersta världseliten endast är en del av förutsättningarna och som mest en krydda.

Jag är inte färdig med Sacha, ej heller det ryska längdlandslaget, när jag läst ut boken. Jag skulle gärna följa Sachas väg vidare i och utanför världscupen.

Läs mer om Gabriella Ekström i en kort intervju om hennes förhållande till rysk längdskidåkning här.

Boken är ett recensions ex från SE Förlag.