Afrikanen av J.M.G. Le Clézio

Lite oväntat slog jag i veckan till på en nobelpristagare. Afrikanen av J.M.G Clézio har legat länge i att-läsa-högen, så länge att jag nästan började tro att det aldrig skulle bli av att läsa den. Men så behövde jag en kort bok till en resa, samtidigt som jag fick syn på Afrikanen och blev inspirerad...

För det är en nätt liten bok. Och jag misstänker att Afrikanen inte är Clézios mest typiska verk. Jag vet inget om Clézios författarskap men ett porträtt av en far, Clézios egen far tänker mig att det är lite av en bok författad bredvid romanerna.

Språket är vackert och särskilt beskrivningen av det afrikanska och det afrikanska landskapet känner jag att det finns något stort och mer. Clézio liksom bara flyter iväg.

Det är en liten rik bok som jag tycker väldigt mycket om. Porträttet av den stränge fadern och hans kärlek till Afrika, till Västafrika och afrikanerna i Nigeria (Landets Nigerias gränser är dock oväsentliga, när fadern först tillträdde i sin läkartjänst i brittiska armen fanns inte dessa gränser) är både fint och intressant. Det handlar även  om Clézio själv och hans möte med Afrika som 8-åring. Efter kriget reste han tillsammans med sin bror och mor till fadern i Västafrika. Familjen hade blivit fast i Nice under kriget. En fruktansvärd tid och desto mer förlösande är mötet med Afrika när pojkarna kommer dit.

Och finalen, det förödande, ofattbart fruktansvärda Biafrakriget som fadern på ålderns höst får uppleva genom de nyhetsflöden som når Europa. Och Clézio själv får för första gången se sitt afrikanska barndomsland på världens förstasidor, men bara för att det är döende.

Förutom Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol som utspelar sig i Nigeria och Biafra på 60-talet får Afrikanen mig att tänka på två andra barndomsskild-ringar av livet i det djupaste Afrika. Båda skildrar  uppväxten som missionärsbarn i Kongo; Lennart Hagerfors Längta hem och Johanna Nilssons Jag är Leopard-pojkens dotter. Mycket intressanta och läsvärda biografier.

Och det påminner mig också om att jag fortfarande vill läsa Lennart Hagerfors Valarna i Tanganyika om Stanley & Livingstone...