Saharasyndromet av Christian Unge

Jag har ju egentligen slutat med recensionsex. Men när Christian Unge frågar om jag vill läsa och skriva om hans tredje bok om läkaren Martin Roeykens är det självklart att göra ett undantag. Självklart eftersom jag uppskattat hans två tidigare böcker och jag gillar verkligen att läsa böcker med en handling som kretsar kring livet och arbetet i en bistånds- eller hjälporganisation. Och för att jag tycker Läkare utan gränsers arbete är så viktigt.

I Saharasyndromet blir fem hjälparbetare från Läkare utan Gränser, däribland Martin Roeykens, kidnappade av terrorister från sin arbetsplats på ett fältsjukhus i Sierra Leone. Ebolaepidemin rasar som värst i Västafrika. Terroristerna är skoningslösa. Jeeparna med kulsprutor och gisslan åker med hög hastighet rakt norrut. Destination Algeriet. Fuktig djungel. Torr öken. Svettigt. Smutsigt. Klåda. Skräck. Blod.

Hemma i Stockholm finns samtidigt Martins hustru Nadine och deras gemensamma dotter Sasha. Hemma i Stockholm finns även Martins dotter Bella som blir familjens kontakt med SÄPO, UD och Läkare Utan gränser.

Jag konstaterar ganska direkt att Saharasyndromet helt klart i mitt tycke är Christian Unges bästa bok hittills. Det är lite mer stuns i den här boken och kidnappningshistorien gör det självklart spännande från första början. Temat är dessutom tyvärr alltför aktuellt.

Greppet att Martin Roykens förpassats till en biroll, svårt sjuk utan att kunna bidra men likväl vara viktig för handlingen, uppskattar jag. Boken växlar istället mellan två unga, intressanta, kvinnliga huvudrollskaraktärer; Den unga läkaren Mette som kidnappats tillsammans med Martin och på hemmaplan - Martins dotter - journalisten Bella.

Var det här den avslutande delen i en trilogi eller finns det hopp om mer? Boken slutar förvisso när dramat slutar ... men ... hur gick det sen? Om inte Martin Roeykens får vara med i en bok till, så kanske någon annan får? Och får Läkare utan gränser hänga med på ett hörn så läser jag glatt vidare...

Läs gärna min intervju med Christian Unge här som jag gjorde i samband med att jag skrev om Kongospår.