Feel-good, fantasy och country noir tycks vara de teman som är den röda tråden i min läsning just nu. Och så lite annat utanför bekvämlighetszonen med bokklubben då och då. Och med det konstaterar jag att min svaghet för amerikanska white trash skildringar tack och lov håller mig nere på jorden från sagornas och det ljusa fluffets världar.
Daniel Woodrells Gryningen kommer aldrig åter är i mitt tycke inte på samma nivå som hans mästerverk
En helvetes vinter. Men misären är där. Påtaglig och obehaglig. Och i denna bok tröstlösare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar