Serier – återkomsten

Nu i dagarna har jag läst om Marjane Satrapis serieepos Persepolis i fyra delar. Och den var minst lika stark den här gången. Vilken underbar konstform serien är, när den är som bäst!

Det var för några år sedan som jag av någon anledning plockade med mig Persepolis från bibliotekets boksnurra, och det visade sig bli en vändpunkt i min dittills ganska kyliga relation till seriernas värld. (Om man undantar min barndoms läsning av Bamse, Kalle Anka och Finn och Fiffi.) Här fann jag en alldeles fascinerande självbiografisk berättelse om en uppväxt i 1980-talets Iran. Jag läste om revolutionen som slog fel, folks försök att anpassa sig och ändå göra uppror, vardagen mitt i det stora skeendet, och så människorna, fångade på kornet! Det var en berättelse där text och bild samverkade på ett sätt som träffade mig rakt i hjärtat.

Efter Persepolis – som så småningom också blev en animerad film – kunde jag närma mig serier med ett mer förväntansfullt sinne, och då upptäckte jag vilken otrolig utveckling serien genomgått sedan Kalle Ankas storhetstid. Jag insåg också att man inte måste älska vare sig Assar, Jan Berglin eller Larson för att kunna uppskatta serier. Det finns massor av olika seriegenrer som inte har mycket att göra med dagstidningarnas smarta små strippar: självbiografiska serier, historiska serier, serieromaner, fantasy, skräckserier och så vidare. Den senaste serien jag läste var Frances – två utkomna delar i en planerad trilogi av Joanna Hellgren. En vibrerande vackert tecknad berättelse om identitet, roller i en familj och rätten att välja sitt eget liv.

Senor Peregrino av Cecilia Samartin

Det började med att jag ville läsa Drömhjärta av samma författarinna, men det var hennes föregående bok som fanns inne på biblan. Och varför inte. Eftersom den kommit ut i pocket tog jag med den som förslag till bokklubben. Boken valdes och därmed fick jag som vanligt känlsan av att ha en läxa att göra klart...Alla bokklubbsvalen har gett mig den känslan. Friheten begränsas när en bok helst ska läsas ut till en viss dag!

Senor Peregrino är dock lättläst och boken flöt på bra.

Jamilet är en vacker och fattig mexikansk flicka med ett stort födelsemärke på kroppen som hon lyckas dölja med heltäckande kläder. Likväl är hon utstött i den by hon är född och uppvuxen i. Jamilet flyr till en ljusare framtid i USA när hennes mor går bort. Här möter hon Senor Peregrino på det mentalsjukuhus där hon får jobb. Berättelsen varvas därefter med Senor Pereginos egen berättelse från sin ungdom i Spanien. En varm berättelse med en hoppfull känsla om än det kanske inte händer så mycket egentligen. Eller kanske är det som händer bara lite för ytligt berättat? Och slutet rann liksom ut i sanden.

böcker från olika länder

Mitt läsande går i perioder. Ett tag; Kina. Sedan; Sverige. Förra året; Nigeria och Karibien. Jag fascineras av att olika författare lyckas återskapa en känsla för landet där berättelsen utspelar sig. Flera böcker från Västindien (Att tro på Mister Pip t.ex.) har formligen luktat träsk, förruttnelse efter regnperioder, avskurenhet från resten av världen. Kina framstår som trångt, väldigt väldigt enkel levnadsstandard (för de flesta), och med en fantastisk känsla och hängivenhet för maträtter (som i Qiu Xiaolongs böcker). När jag vill frammana det skandinaviska, välkända, läser jag något svenskt, som Gerda Antti eller Carin Hjulström eller Klas Östergren.

En författare som dessutom har känslan för två platser är Henning Mankell. Hans bok Leopardens öga ger en otroligt nervfylld känsla av främmandeskapet hos en vit person i en afrikansk bymiljö. Tilliten till de nya grannarna förbyts till rädsla för de känslor, tankar och samtal som pågår på ett okänt språk, i ett okänt mörker utanför huset med lås och galler för fönstren.

Att läsa är verkligen att resa!
/Birgitta

Kidnappningslitteratur

En av de böcker jag just nu mest ser fram emot att läsa är Ingrid Betancourts skildring av sin tid som gisslan hos FARC gerillan i Colombia. Jag står först i kön på biblan, men boken har inte hunnit bli tillgänglig att låna ännu.

Tillsvidare får jag nöja mig med Magnus Lintons recension i DN häromveckan. Och Elisabeth Terenius recension i senaste Vi Läser av den Colombianska kidnappningslitteraturen, som utvecklats till en helt egen genre.

Bästa Colombiabloggarna är förövrigt Magnus Lintons och Elisabeth Terenius. Båda två - tyvärr för mig som deras bloggläsare- inom kort på väg bort, den ene dock tillfälligt, från Bogotá.

Bort, bort av Anjum Hassan

Boken handlar om 25-åriga Sophie och utspelar sig i Bangalore och Shillong. Bangalore är storstaden i det moderna Indien dit Sophie flyttat för jobb och frihet. Shillong är hemstaden i nordöstra Indien, på randen till Himalaya. Shillong är på sitt sätt det stilla livet i det gamla Indien men ändå inte. Även Småstads- och Landsbygdsindien förändras och påverkas oundvikligen.

Sophies längtan bort bort till Bangalore eller hem hem till Shillong präglar boken. Däremellan får läsaren framförallt en bild av livet för unga välutbildade Indier i det outsourcade Bangalore bland gurus, shoppingcentras och rockkonserter.

Jag tycker om att läsa om nutidsvardagen i andra kulturer och då särskilt i Indien. På så sätt är det här precis en bok för mig! Men kanske hade jag just därför lite för höga förväntningar. Likväl, jag fick mig ännu en vinkling av det extremt brokiga Indien. Det unga välutbildade medelklass Indien. Och jag ser verkligen fram emot Anjum Hassans nästa bok. Gärna mer från denna miljö!

Anjum Hassan är förresten gift med författaren Zac O'Yeah ( Guru mfl böcker). Är det därför hon fått bli översatt till svenska undrar jag? Hittade tex inte hennes bok i de stora bokhandlarna i Indien i vintras...