Om

måndag 30 maj 2011

Serier – återkomsten

Nu i dagarna har jag läst om Marjane Satrapis serieepos Persepolis i fyra delar. Och den var minst lika stark den här gången. Vilken underbar konstform serien är, när den är som bäst!

Det var för några år sedan som jag av någon anledning plockade med mig Persepolis från bibliotekets boksnurra, och det visade sig bli en vändpunkt i min dittills ganska kyliga relation till seriernas värld. (Om man undantar min barndoms läsning av Bamse, Kalle Anka och Finn och Fiffi.) Här fann jag en alldeles fascinerande självbiografisk berättelse om en uppväxt i 1980-talets Iran. Jag läste om revolutionen som slog fel, folks försök att anpassa sig och ändå göra uppror, vardagen mitt i det stora skeendet, och så människorna, fångade på kornet! Det var en berättelse där text och bild samverkade på ett sätt som träffade mig rakt i hjärtat.

Efter Persepolis – som så småningom också blev en animerad film – kunde jag närma mig serier med ett mer förväntansfullt sinne, och då upptäckte jag vilken otrolig utveckling serien genomgått sedan Kalle Ankas storhetstid. Jag insåg också att man inte måste älska vare sig Assar, Jan Berglin eller Larson för att kunna uppskatta serier. Det finns massor av olika seriegenrer som inte har mycket att göra med dagstidningarnas smarta små strippar: självbiografiska serier, historiska serier, serieromaner, fantasy, skräckserier och så vidare. Den senaste serien jag läste var Frances – två utkomna delar i en planerad trilogi av Joanna Hellgren. En vibrerande vackert tecknad berättelse om identitet, roller i en familj och rätten att välja sitt eget liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar