The people's Act of Love av James Meek

En helt ny bekantskap som ramlade över mig på ett sådär skönt oväntat sätt. Varmt rekommenderad av två vänner som jag ibland, men väldigt sällan, pratar böcker med. Istället för att den andre lämnade tillbaks boken till den ene så hamnade den i min att läsa hög.

Språket är vackert. Jag misstänker att originalspråket bidrar till att allt känns så poetiskt. Hela berättelsen är märkligt otäck och storslagen på något vis. På samma vis som en sibirisk vinter förmodligen är.

Jag läser någonstans att James Meek i sin bok utgått från tre verkliga "situationer". Han insåg att han bara skulle skriva en bok i sitt liv som utspelar sig i Sibirien just efter revolutionen, så han måste få med alla tre situationerna i samma bok. Kannibalism bland fångar på rymmen från fängelser i Arktis, en kvarbliven tjeckisk legion med soldater i Sibirien efter inbördeskriget och en kristen religiös sekt med kastrater. Och han lyckas väva ihop de tre situationerna genom sina berättelser till något helt.

Det tog mig ett tag att komma in i boken. Det var som om kapitlen i början var skilda noveller. Men alla berättelser vävs sakta och målmedvetet in i varandra. Eller kanske snarare är det så att det klarnar för mig som läsare allteftersom att allt tydligare blir en del av samma väv .

Året är 1919. Samarin anländer från Arktis till den lilla sibiriska staden Yasyk. Mutz, den tjeckisk-judiske löjtnanten och legion borde kanske redan vänt åter till Europa? Anna Petrovna, den unga änkan efter en rysk husar bor av någon anledning i staden. Balashov, kastraterna andlige ledare är någon annan än vi först tror och så Matula, tjeckernas galne högsta befäl.

Boken finns översatt och kallas då Den yttersta kärlekens Gulag. Rekommenderar den engelska versionen endast för de mäktiga omslagsbilderna. Bilderna fångar stämningen, så som jag upplever den i boken. Jag sugs in i denna fascinerande och annorlunda berättelse, in i baksidans bild med ångloket som närmar sig i fjärran bland oändligt snötyngda granar.