Om

onsdag 1 februari 2012

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

Det hör inte till vanligheterna att jag lyckas läsa en helt nyutkommen bok. Jag tänker givetvis inte missa tillfället att kvickt ståta med ett inlägg; som bokbloggare har jag vissa problem just vad gäller förväntningarna (mina egna? andras?) på att man ska läsa, och följaktligen skriva om, det nyaste nya. Har skrivit om det här.

Som jag också skrev tidigare var det här ett rent impulsköp. Det skulle antagligen inte ha hänt om den inte hade varit huvudbok i Ordfronts bokklubb, plus att ämnet - äldrevården idag - intresserade mig. Och jag tycker nog att det är just beskrivningen av äldrevården som är det intressanta med den här boken, även om Sara Beischer har fått ihop en helt okej historia. Det handlar om den unga Moa, som flyttar till Stockholm för att söka in på scenskolan och "under tiden" jobbar på ett äldreboende. I början är de två världarna i Moas liv så långt ifrån varandra man kan komma. Kontrasten är total mellan det minst sagt oglamorösa lågstatusjobbet och Moas dagdrömmar om att göra succé i strålkastarljuset. Men så småningom börjar Moa inse att den verklighet som hon mot sin vilja blir en del av på äldreboendet faktiskt betyder något, att den har relevans för hennes eget liv.

Berättelsen har, kanske lite förvånande, en hel del gemensamt med chick lit- och feelgoodgenren. Språket är enkelt och berättartempot högt. Slutet är öppet, men pekar i tydligt lyckosam riktning. Här finns en naiv och bortkommen, men charmig, hjältinna, som ställs inför jobbiga, komiska situationer och får rikligt med tillfällen att göra bort sig. Här finns också osannolika sammanträffanden, såsom att en person visar sig vara identisk med en annan (en intrig som ju redan 1800-talets realister använde i sina romaner). Här finns sist men inte minst ett moraliskt dilemma som tvingar huvudpersonen att göra ett val.

Ett väl beprövat recept alltså. Det intressanta här är att författaren använder den här populära, lättsamma formen för att beskriva ett aktuellt och allvarligt ämne, nämligen omhändertagandet av de riktigt gamla i vårt samhälle. Det är rätt häftigt när de komiska replikerna och situationerna placeras bland dementa gamla som saknar de vanliga gränserna för vad som går an (även om jag tycker att kissochbajs-humorn går till överdrift). Belysningen av ämnet genomför Beischer ganska skickligt, genom att låta oss som läsare se med den unga Moas ögon. Vi utvecklas med henne, från det totala avståndstagandet från människorna på äldreboendet - såväl boende som personal - och avskyn inför det fysiska åldrandet, till en betydligt mer empatisk och insiktsfull syn på de gamla, och på vårdens vardagshjältar.

Det jag kan sakna i boken - förutom bättre korrekturläsning - är mer än en vag antydan om de större strukturella problemen som äldrevården lider av, såsom resursbristen, den låga statusen för kvinnodominerade yrken, situationen med de privata vårdbolagen etc. För det perspektivet är märkligt frånvarande, trots allt. Men kanske hade det varit svårt att kombinera en skarp samhällskritik med den lättillgängliga form som Beischer valt. Och i den här formen antar jag att boken når ut till många fler läsare. Vilket är nog så betydelsefullt.Länk

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar