Credo för en läsare

Jaha. Ganska många dagar har passerat sedan jag först skrev om Elsie Johanssons bok, och den är ännu inte utläst. Det är lika bra att jag medger det: Jag är ingen snabbläsare. Har aldrig varit det; som mest har det kanske blivit en bok eller två i veckan, och nu – som nybliven trebarnsmor – blir det betydligt färre.

Så, kära bokbloggsläsare, om ni finns: En liten varning. Mitt bidrag till den här bloggen kommer sällan att handla om de allra mest aktuella och omtalade böckerna, och ni kommer inte att få se årets utgivning frenetiskt betas av. Det jag sysslar med är att sakt- och tålmodigt ta mig an böcker på min önskeläsningslista, och rätt ofta innebär det att jag läser böcker som var heta för sådär en två år sedan. D.v.s. böcker som just ”dött”, och som alla andra bloggare och tyckare redan skrivit om.

Men, tänker jag trotsigt: Vad är det som säger att det bästa är att ständigt läsa det nyutkomna? Att det är det som blir mest intressant för läsarna – och för mig själv? Är det inte bättre att följa min egen läsarväg? Läsningens förbindelser följer inget av litteraturkrikerna uppgjort schema. Min tråd löper kanske inte alls från Knausgårds Min kamp till Murakamis 1Q84, och så vidare, utan väljer en helt annan linje. En linje som inte hetsäter böcker. Och som kanske tar upp en och annan bok som fallit alltför fort i glömska.

Så jag kommer att fortsätta att tuffa på längs min väg. Men icke utan längtan efter att någon gång komma fram till – Murakami. Eller Knausgård.