Från Indus till Hindukush av Sigrid Kahle

Tidigare i år gick Sigrid Kahle bort. Ett långt och rikt liv levde hon som hon delat med sig av till oss andra i sina sjävbiografiska böcker: Jag valde mitt liv och Att vilja sitt öde: trots allt. Den tredje delen hann aldrig bli färdigskriven. Den fattas mig.

Under sommaren har jag för att få mer av Sigrid Kahle läst hennes reseskildring från Pakistan och Afghanistan: Från Indus till Hindukush. Och jag säger bara det. Vilket äventyr. Med den bilen. Det var ingen vanlig turistresa John och Sigrid Kahle gjorde 1953 i en bil som med nöd och näppe höll ihop. Boken är skriven på samma lätta vis som Sigrid Kahles självbiografiska böcker. Korta stycken eller kapitel där fakta och personliga reflektioner varvas.

Sorgligt  är det allt när Från Indus till Hindukush är utläst för nu har jag läst det som finns utgivet av denna sorts texter av Sigrid Kahle.

Sigrid Kahle i SvD

Begravda i himlen av Peter Zuckerman och Amanda Padoan

Begravda i himlen - en extra ordinär berättelse om K2:s dödligaste dag skildrar bland annat de hemska dagarna på K2 i augusti 2008 då 11 människor dog till följd av en rad olyckliga omständigheter.

Men boken skildrar händelserna ur ett helt annat perspektiv än det vi vanligtvis möter i den här typen av skildringar. Det som skiljer Begravda i himlen mot alla andra Himalaya Epic böcker jag läst är att de är höghöjdsbärarna och deras liv och bakgrund som är i fokus. Till skillnad från i alla andra böcker där det är västerlänningarna som bestiger Himalayas toppar, som är de som skriver historien. Rapporteringen i media efter K2 katastrofen 2008 handlade nästan bara om de överlevande och omkomna västerlänningarna. I några bisatser nämns de lokala klättrarna; höghöjdsbärarnas upplevelser och roller. De som trots allt, nästan alltid, är en förutsättning för att klätterturisterna ska kunna nå sina mål.

I Begravda i Himlen har Peter Zuckerman och Amanda Padoan i månader intervjuat och levt tillsammans med några av de nepalesiska och pakistanska klättrarna, som spelade avgörande roller under de ödestigra dagarna. De har även intervjuat en rad andra klättare som var inblandade i K2 tragedin.

Fyra höghöjdsbärare, två från Pakistan, två från Nepal omkom i augusti 2008. Men i en räddningsinsats i skymundan räddar Chhiring sin kollega Pasang nerför Bottleneckpassagen på K2. Pasang saknar sin yxa. Han har lämnat den längre upp för att andra efterkommande klättrare ska kunna ta sig ner. Väl nere vid Bottleneckpassagen har det fasta repet rivits ned av nedfallande isblock. Utan yxa är Pasang chanslös. Han har börjat förbereda sig på att dö. Chhirings räddningsinsats är något helt utöver det vanliga.

Boken skildrar framförallt  Pasangs och Chhirings liv och bakgrund. De är båda nepaleser, Chhiring är sherpa, Pasang är bhote. Men vi får även veta om livet som höghöjdsbärare i Karakorum i Pakistan.

Att vara höghöjdsbärare är ett välavlönat - men livsfarligt - arbete både i Pakistan och i Nepal. Välavlönat om man jämför med att vara bonde. Men Chhiring är inte höghöjdsbärare på K2 sommaren 2008. Han har under många år framgångsrikt drivit ett företag i branchen och försörjer både sin familj och sina släktingar genom det. K2 får han, tillsammans med en amerikansk vän, möjlighet att klättra, som fullvärdig medlem i en internationell expedition. Pasang är däremot avlönad höghöjdsbärare och en av de mest erfarna klättrarna i en koreansk expedition.

Utöver skildringen av sommaren på K2 2008 så skildrar även Peter Zuckerman och Amanda Padoan historisk hur bergsklätterindustrin ur lokalbeflokningens perspektiv växt fram i Nepal och Pakistan. Boken ger en inblick i kulturen och vardagen för sherpas, bhotes och folket i Shimshal. Och det är detta som gör boken så intressant och läsvärd. Det är det som ger de dramatiska händelserna ett helt annat och nytt perspektiv.

Boken är ett recensions ex från ICA Bokförlag.

Läs även Greg Mortensens upplevelser och insatser i Karakorum i Tre koppar te. Om Tre koppar te har jag skrivit här.

Three Cups of Tea av Greg Mortenson och David Oliver Relin

Jag är genuint imponerad av Greg Mortenson och den fantastiska insats han gjort och fortfarande gör för barnen och de avlägsna byarna i Baltistan, i Karakorum och Hindu Kush, i norra Pakistan. Tyvärr får jag och Greg Mortenson en dålig start genom David Oliver Relins dyrkande förord. Jag önskar de varit ett efterord istället, så hade jag fått närma mig Greg Mortenson resa och CAI (Central Asia Institute) på egen hand.

1993 bestiger Mortensen nästan K2. Han gör ett bra försök. Att bestiga K2 är svårt, men Mortensen känner sig misslyckad. På vägen tillbaks från baslägret ner till civilisationen lyckas han gå vilse och hamnar till slut uttröttad och medtagen i den lilla byn Korphe.

Mortensen är 35 år gammal, vilsen i livet, utan familj och han arbetar som akutsjuksköterska mellan klätterexpeditionerna. Mötet med byborna i Korphe förändrar Mortensens liv. Innan han lämnar byn har han lovat att han ska återkomma och att han då ska bygga en skola i byn. Och den fas i livet som nu tar vid, i Mortensens kamp för barnen i Baltistan är den som allra mest imponerar på mig. Han sliter verkligen för att få ihop pengarna som krävs. Men det blir inte möjligt förrän han får bidrag från den excentriske miljonären, entreprenören och bergsbestigaren Jean Hoerni. Jean Hoernis väljer att satsa på Mortensen med orden "Americans care about Buddhists, not Muslims. This guy's not going to get any help. I am going to make this happen".

Den första skolan i Korphe tar flera år att bygga. Mortensen är konstant pank och far fram och tillbaka mellan USA och Baltistan, medan han desperat försöker få skolan förverkligad. Men han lyckas allteftersom få rätsida på livet, gifta sig och skaffa familj. Med Jean Hoernis stöd skapar han CAI. En stark och självständig NGO, med som främsta mål att bygga skolor i Afghanistan, Tadjikistan och norra Pakistans otillgängliga bergsområden, skolor som framförallt undervisar flickor. Och detta sker före, under och efter 9/11 och kriget mot terrorismen i Centralasien: "Peace through education".

Mer om Three Cups of Tea  och CAI finns att läsa här. Boken  finns översatt "Tre koppar te" och rekommenderas varmt, men hoppa över förordet...

Mangon som sprängdes av Mohammed Hanif

I Mangon som sprängdes får vi följa den unge pakistanske officeraren Ali Shigri fram till flygplanskraschen 1988, där landets president omkommer. Kraschen har inträffat i verkligenheten och omständigheterna kring den är oklara. Utifrån detta hittar Mohammed Hanif sin historia.

Mangon som sprängdes är stundtals en riktigt rolig bok. Det är lite Jan Guillou över hur maktens män beskrivs. Överlag är det fascinerande att en hel bok mest full av pakistanska militärer, och en och annan amerikansk diplomat, kan vara så humoristiskt. Det är det jag framförallt tar med mig från denna bok.