Vitön av Bea Uusma

Trots att jag har hört och läst så mycket om Andrée-expeditionen så sträckläser jag boken en kväll. Min fascination har inte upphört. Bea Uusma har några ledtrådar till åt oss i denna bok. Men så mycket närmare sanningen kommer vi ändå inte. De där återatående bevisen kanske finns på Vitön eller så gör de inte det.

Bea Uusma är besatt. Och det i sig är en del av fascinationen i att läsa både Expeditionen och Vitön. Jag uppskattar hennes självdistans trots besattheten. Och jag uppskattar verkligen humorn som förmedlas Jag skrattar högt åt de vilda strategierna för att lyckas ta sig iland på Vitön. Frakta bort valkadavret? Söva isbjörnarna? Söva de norska experterna som vill följa norsk lag och inte vill störa isbjörnarna?

Jag läser nästa bok också om det blir en till.

Jägarhjärta av Lars Wilderäng

Jägarhjärta är den femte delen i Lars Wilderängs serie om superkvinnan Hanna Hjärta. Boken är en fortsättning men intrigen lever ändå lite sitt eget liv i den här boken. Den går att läsa som en standalone. Man får tillräcklig bakgrund om karaktärerna - en superkvinna, en svensk spion, en rysk underrättelseofficer etc etc -innan det utveccklar sig till att alla jagar alla på Svalbard. Jag är mest svag för geopolitisken, nutidshistorien och scenariorna som Wilderäng ibland fångar i sina böcker. Det är lite mindre av detta i den här boken. Det är mer vanlig, men helt ok action, med de gamla icke-favoriterna. (Den där grymme ryssen och idioten till svensk naiv spion). Men boken inleds iallafall vid den ukrainska fronten. Och jag gillar den korta visiten på Åland.

Ryssland och Ukraina i Östeuropautmaningen 

Historien om Nordpolen av Erling Kagge

Erling Kagge har nått Nordpolen tillsammans med äventyrskollegan Børge Ousland på skidor. I den här boken ger han återblickar från den egna expeditionen men det är främst en historisk tillbakablick på de många expeditioner och äventyrare som försökt nå dit, däribland de omtvistade första besöken. Vem var egentligen först? 

Det är en kringelikrokigt berättande där Nordpolen i konst och litteratur också behandlas. För egen del ger de lite mer faktainriktade berättelserna om de olika expeditioner mest. 

Nödrop av Grethe Bøe

 

En säkerhetspolitisk thriller. Bodö. Murmansk. Sapmi. En norsk kvinnlig stridspilot. NATO. Tundra. Renar. Vargar. Örnar. Vinter. Mörkt. Kallt. Och så Montjegorsk och Apatity - det märks att författarinnan har koll på Kolahlvön. På det hela taget lättläst och läsvärd.

Flickan utan hud av Max Peder Nordbo

Den här boken ger mig mycket Grönland. Det är bra. Kan tänka mig läsa Mannen från Thule också  av samma författare.

I spänningarna i det grönländska samhället finns mycket att hämta.

Och med denna bok var miniprojektet nya deckarförfattare avklarat. 

Kolbarnet av Monica Kristensen

Kolbarnet utspelar sig på Svalbard. Naturligtvis ett måste för mig, Fortitudefrälst som jag är, tillika svag för romaner som utspelar sig norr om polcirkeln. Kolbarnet är en spännande deckare men jag har svårt för att den hoppar så mycket fram och tillbaka i tid och lite för mycket mellan olika människor. Det är rörigt, jag blir oengagerad och jag kommer ingen nära. Men det tar sig mot slutet.

Där ingen har gått av Melanie McGrath

Ännu en vintrig deckare denna sommar och den var förutom väldigt intressant en riktigt bra deckare. Och det intressanta är de arktiska miljöerna som är oerhört väl skildrade, genom natur, kultur och bokens karaktärer. Jag älskar läsa bra romaner som utspelar sig i kalla miljöer. Och kallare än så här blir det inte. Vi är nordligaste Kanada. Människornas land. Inuiternas land.

Expeditionen - Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Verkligen oväntat att jag tyckte så bra om den här boken. Att läsa om sådant som jag redan vet innan slutar illa är inte riktigt min grej. Särskilt inte Andréexpeditionen. Därav förvånade det mig att jag fann Expeditionen så fascinerande. Och så bra. Rekommenderas. Det blev sträckläsning på en tågresa för mig. Min bokklubbs nästintill helt eniga val och jag ser fram emot att få vända och vrida på bokens innehåll i en god diskussion...

Tunu av Kim Leine

 

Tunu är Östgrönland.  Boken Tunu utspelar sig i ett litet samhälle på östra Grönland. På en plats som jag föreställer mig ser ut ungefär som bilden ovan. Förutom att Inlandsisen ska vila ovanför byn likaså. Bilden ovan är snodd från Grönlands officielle turismesite.  En hemsida som förresten verkligen inspirerar till en resa till Grönland!

Tunu är ännu en kollektivroman som jag tar mig an detta år. I våras läste jag bl.a den isländska Sommarljus av Jon Kalman Stefansson som jag tyckte mycket om.

Tunu fungerar som novellsamling, men jag ser den mer som en roman. Vi följer flera personer, en del lite närmare, en del lite mindre under ett år i den lilla östgrönländska byn. Genom de många berättelserna, ofta sormodiga och underliga sammanfogas bilden av byn.

Det är kallt och vackert med fjorden nedanför och glaciären ovanför. Ständigt tycks vi befinner oss före, under eller efter en storm.

Boken jämförs med Populärmusik från Vittula, men det tycker jag stämmer dåligt. Det är liksom inte tillräckligt varmt och humoristiskt skildrat, ibland dråpligt men oftast mest ren misär. Jag saknar faktiskt en balans och en motvikt till misären. Det blir lite väl mycket olyckor, sjukdomar, alkoholism, graviditeter och dödsfall som skildras. Så är också centrum i boken den lilla vårdcentralen med sina två sjuksköterskor, en grönländsk och en dansk. Fast jag skulle vilja läsa om byn ur andra perspektiv också...

Både grönländarna och danskarna skildras ganska negativt... Danskarna på flykt från något med en äventyrs-eller göra gott inställning... Grönländarna passiva, enfaldiga och alkohol- och pencillinberoende... Intressant aspekt är det där att danskarna åker till Grönland på kontrakt, precis som till biståndsmottagande utvecklingsländer. Och väl på Grönland beter sig de danska männen precis som västerländska biståndsarbetare i Sydostasien...

Men gillar ändå boken. Jag lär mig om Grönland och jag vill gärna åka dit. Jag blir nyfiken på att läsa mer om Grönland, framförallt böcker som utspelar sig på Grönland. För länge sedan läste jag Jörn Riels Sången till livet: en tusenårig släktkrönika, som jag tyckte väldigt mycket om. Värd en omläsning.

Författaren Kim Leine har själv arbetat som sjuksköterska på Östgrönland. Så det finns förstås en anledning att boken handlar så mycket om sjukdomar och olycksfall...