Slakthus 5 av Kurt Vonnegut

En udda klassiker jag nog inte skulle tagit mig an utan en av mina bokklubbar. Tidsresor har aldrig varit min grej och jag är ej heller något stort sci-fi fan. Men denna udda resa är något mer än så. Jag vet inte var jag ska börja. Det finns många trådar och många lager. Det blir intressant att bokklubba om den här.

Metro 2033 av Dmitrij Glchovskij

Den här boken är något utöver det vanliga. Den dystopiska världen i Moskvas tunnelbana är så mörk, så tung. Jag läser väldigt långsamt och känner ett motstånd mot att ge mig ner i mörkret samtidigt som världen där nere är så fascinerande att jag vill vara kvar. 

Den unge Artiom vandrar genom den världen, längs tunnlarna, till stationerna, bland människospillrorna som skapat en ny civilisation och överlevnadsvärld. Den värld i Moskvas tunnelbana som återstår efter det slutgiltiga kärnvapenkriget, som hänt ovanjord.

2033 är den första i en trilogi. Orkar jag läsa fortsättningen. Vi får se. Oerhört dyster men så fascinerande läsning av Dmitrij Gluchovskij. 

Dmitrij Gluchovskij lever idag i exil utanför Ryssland, dömd i sin frånvaro, efter att ha kritiserat Rysslands storskaliga invasion av Ukraina.

Ryssland i Östeuropautmaningen 

Warcross av Marie Lu

En cool bok tycker jag. Jag fascineras mest av hur verkligheten i boken förhåller sig till den där avatarvärlden alla tycks befinna sig i mer eller mindre hela tiden.

Fantastic art and stories from THE DARK NORTH

The Dark North är en grafisk antologi; skräck, fantasy, sci-fi och nordisk mytologi. Det är mörkt, starkt och en njutning. Läs mer här: http://www.darknorthart.com/, där också bilderna kommer från.

De levande av Mats Wahl

I fjärde delen i serien Blodregn fortsätter Elin sitt försök till politisk karriär. Samhället är fortsatt labilt och svårbegripligt. Kriminella klaner. Autonoma nationella regioner. Multinationella företag. Miljöförstörelse. Men kanske är robotarna som tar egna initiativ det största hotet? Vart bär det hän? Den artificiella Intelligensen är redan här. Även i dagens verkliga Sverige. Fortsättning följer i Blodregn i det dystopiska Sverige med sitt centrum i norra Dalarna.

Lagstiftarna av Mats Wahl

Tredje boken i Mats Wahls dystopiska serie Blodregn. Vi befinner oss fortfarande i Dalarna, men Elin har blivit mänskligare och omvärlden kommit närmare. Och trots att kriget är slut är tillvaron osäkrare än någonsin. Tyvärr är det mindre isländsk saga över dialogen och stämningen än i de tidigare delarna; Ryttarna och Krigarna.

Krigarna av Mats Wahl

Fortsättningen  på Ryttarna håller måttet. Jag gillar verkligen denna svenska ungdomsdystopi. Fem delar ska det bli. Gott.

Från Spångkojan till Särna via Grundån, Burusjön och Idrefjäll.

Insurgent och Allegiant av Veronica Roth

Nja. Det blev allt lite väl mycket av den här världen för min del. Jag läste dessutom Insurgent och Allegiant direkt efter varandra och halvägs in i Allegiant kändes det inte så lite segt. Det var en ansträngning att läsa klart.

Jag gillade Divergent och hade förhoppningar på att det skulle fortsätta så, men det hela känns bara utdraget och ointressant. Konspirationerna och revolterna tar aldrig slut.

Jag känner dock igen ett mönster i vad jag tycker om de flesta ungdomsdystopiserier som jag läst. Första boken är bäst för mig. Det är då jag möter den värld och det dystopiska scenarie som just den här författaren skapat till sin roman. Nyhetens behag och nyfikenheten driver mig att ta mig an nya dystopier. Men efter den inledande boken falnar min fascination och då behöver jag något mer än en fascinerande dystopiskt värld för att mitt intresse ska hållas vi liv. Då behöver helt enkelt böckerna vara bättre.

Så många har läst, skrivit och älskat de här böckerna så vad de handlar om hoppar jag helt över att skriva om i det här inlägget.

Ryttarna av Mats Wahl

Ryttarna av Mats Wahl är den inledande ungdomsboken i trilogin Blodregn. Och jag konstaterar att jag gillar det här. Jag har onekligen gått ner mig i något slags dystopiträsk. Men det är dessutom något med det där ursvenska och fornnordiska anslaget i böckerna och flirten med de isländska sagorna som jag tycker om, både vad gäller berättartekniken och miljöerna.

Ryttarna utspelar sig i ett dystopiskt framtida Sverige, några generationer fram, i de djupa Dalaskogarna. Eller så djupa är de inte längre. För klimatet har förändrats och en av effekterna är kraftiga sydliga vindar. Stora delar av skogarna har fallit och Sverige tycks bestå av kalhyggen och säkerhetsvägar. Men det är inte det värsta, för nere i Göteborg är det stängt, underförstått har någon form av kärnkraftsolycka inträffat. Strålningsdoserna har gjort den delen av landet obeboelig. I Stockholm är det också svårt att leva, främst då det är för farligt med kriminella gäng. I censurerade nyhetssändningar får vi veta att regeringen och kungahuset håller på att flytta in i den nya huvudstaden som byggts i Grövelsjön. Sverige är någon slags militärdiktatur och regimen vill att folket ska lämna landsbygden för att lättare kunna kontrolleras i städerna.

Men Elins familj bor kvar på sin gård, någonstans i Dalarna. Jag blir lite störd över att jag inte kan placera var boken utspelar sig geografiskt. Norr eller söder om Siljan? Älven finns där och eftersom säkerhetsvägen till Grövelsjön måste passeras för att komma till affären utesluter jag Västerdalälven. Denna min oförmåga att lokalisera handligen geografiskt är dock helt oväsentligt för handlingen.

Elin och hennes bror blir överfallna av grannfamiljen Torsons på väg hem från affären. Elin dödar fadern i familjen i självförsvar och hennes bror blir tillfångatagen. Elin blir sen den i familjen som behöver ta sig till Torsons gård för att förhandla om broderns frihet.

Jag älskar helt enkelt att läsa om den här typen av dystopiska scenarier, särskilt i Sverige. Det är ofrånkomligt att händelsen och helheten samt vad, varför, var, hur och när är viktiga för mig när jag läser den här sortens dystopier.  

Mats Wahls bok får mig faktiskt att tänka både på Jerker Virdborgs Svart krabba som jag läste för väldigt många år sedan (och inte minns mycket alls av mer än just ett scenario) men framförallt Lars Wilderängs Midvintermörker och Midsommargryning. I de båda senare böckerna har Sverige anfallits av Ryssland och därför hamnat i ett nära dystopiskt undantagstillstånd. I Mats Wahls Blodregnsvärld vet vi inte vad som hänt, men något har hänt, både med klimatet och med demokratin.

Intressant och skrämmande är att jag under läsningens gång ibland placerar händelser och människors vardag i länder i Mellanöstern, Nordafrika eller andra regioner i världen med bristfällig demokrati, censur och stor militär närvaro. Då är plötsligt vissa delar av Elins vardag inte lika overklig och osannolik. Skillnaden är att Elin befinner sig i en svensk vindfälld skog, inte i ett torrt kargt ökenliknande landskap.

Även denna bok lästes under bloggsommarlovet.

Legend av Marie Lu

Legend av Marie Lu är onekligen en ungdomsbok i tiden. En dystopisk science fiction som för tankarna till Hungerspelen, men jag vet att det finns fler i genren som jag inte läst.

Republiken är en militärdiktatur ständigt i ett resurskrävande krig med Koloinerna. Gränsen mellan Republiken och Kolonierna går någonstans från mellersta Texas till North Dakota.

Day är 15 år och lever på gatan. Han är Republikens mest efterlysta småbrottsling. Han borde egentligen vara död.

June är 15 år och lever i en priviligerad värld med toppbetyg i skolan och spikrakt på väg mot en militär karriär. För det är i militären alla med förutsättningar sugs in.

Att Day och June möts beror på att Junes älskade bror Metias mördas och Day anklagas för mordet. June ger sig själv ut på jakt i de slumområden där Day håller till.

Junes möte med slumområdena, flera av dem är i karantän pga återkommande pestutbrott, är början på förändringen av hennes syn på Republiken. Tillsammans genomskådar Day och June det som framförallt de rika och privilegierade trott varit sanning.

Legend känns lite för kort. Jag vet att det är tänkt bli en hel serie i denna dystopiska värld, men jag hade gärna haft lite mer redan i denna första del. Mer fördjupning av samhället och människornas förhållande till det.  Jag vill naturligtvis veta hur det går för Day och June men jag vill framförallt redan nu veta mer om världen de lever i. Varför är det krig mellan Republiken och Kolonierna? Var exakt går fronten mellan västra och östra USA? Var det vulkanutbrotten som orsakade översvämningarna? Har kriget något samband med översvämningarna?  Och hur är det med resten av världen? Jag vill ha mer förklaringar för jag vill verkligen att få veta hur Day och Junes värld ser ut.

Jag misstänker att det kommer mer om USAs öde i uppföljaren. Det faller sig naturligt i den här sortens berättelser. Jag vill gärna läsa fortsättningen.  Prodigy och inom kort Champion finns utgivna på engelska för den otålige.

Boken är ett recensions ex från Modernista.

För den som vill läsa fler dystopier finns några läsvärda inlägg av min vilande medbloggare här; Fantastik och dystopier och Dystopier och postapokalyps del 2.

Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins

Så var den utläst. Hela trilogin. Inför varje del fick jag snällt vänta i reservationskön på biblioteket. Men det var ok, annars hade jag väl bara sträckläst ut dem. Ty det är böcker som lockar till hetsläsning. Fascinerande, lättlästa och aktuella.

Jag brukar inte i mina blogginlägg fördjupa mig alltför mycket i handlingen i de böcker jag läser. För just dessa böcker känns det än mindre nödvändigt. De är tillräckligt omskrivna som de är, särkilt i och med vårens filmpremiär.

Jag gillar Hungerspelstrilogin, och då framförallt då ettan. I ettan är det väl också nyhetens behag som spelar in, en ny fascinernade idé och värld introduceras. Ettan bildar liksom en mer komplett helhet än de efterföljande delarna. Både tvåan och trean har en del upprepning i sig. De når inte upp till ettans nivå.

Det som gör Hungerspelstrilogin till något extra, något utöver en vanlig ungdomsfantasy, är den samhällskritik och omvärldsanalys som Susanne Collins låtit hela trilogin växa fram ur. Det imponerar.

Det jag dessutom kan konstatera är att 14-åringen med koll, som jag förra sommaren fick en lista fantasytips av, hade verkligen koll. Jag har kommit igång i genren ungdomsfantasy och nu har jag bara Kristin Cashores De Utvalda kvar från den listan. Men det finns fler som väntar.

Nattens väktare av Sergej Lukjanenko

Samtidigt som jag läste denna bok gjorde min medbloggare ett inlägg vid namn Fantastik och Dystopier. Så ytterst vältajmat att man skulle kunna tro att vi synkat våra inlägg och vårt läsande...

I vilket fall lärde jag mig i inlägget att boken jag läste är en bok i genren Fantastik. Ett begrepp jag inte visste existerade...Fantastik är tydligen - om jag fattat det hela rätt- samlingsbenämningen på böcker i fantasy, science fiction och skräckgenrena samt de som glider däremellan. Själv grubblade jag, medan jag läste Nattens Väktare, över varför boken var placerad bland vanlig skönlitteratur på biblioteket och inte fantasy eller science fiction. Förklaringen är förmodligen att Nattens väktare är en typisk glida-emellan-genrer-bok. Kanske också att den inte ustpelar sig i en fantasivärld utan i dagens Moskva. Men ändå. Är Nattens Väktare något är det väl ändå mest fantasy, med alla vampyrer som som styker runt Moskvas gator om nätterna? Eller hur tänker bibliotekarier...?

Nattens väktare utspelar sig i ett samtida Moskva och ganska ofta nere i tunnelbanan. Huvudpersonen Anton tillhör De Andra. De Andra lever bland människorna. Nattens Väktare, De Ljusa skyddar människorna, styrs av altruism och kämpar för Det Goda. Dagens Väktare, De Mörka tillhör också De Andra men de styrs av egoism och Det Onda. Mellan Nattens Väktare och Dagens Väktare rådet Avtalet. Hela tiden måste balans upprättahållas mellan Det Ljusa och Det Mörka. En regelrätt öppen kamp skulle förinta världen och mänskligheten. Det är inget som varken De Ljusa eller De Mörka vill. Men balansen är skör och De Andra tycks hela tiden vara inblandade i långa strategiska maktkamper och tjuvknep. Uppblandat med skildringarna av kampen mellan Det Goda och Det Onda skildras lite av det liv De Andra lever i dagens Ryssland.

Jag har av en vän, med koll på fantasy, förstått att grundläggande för en bra fantasybok, är att reglerna och ramverket som fantasyförfattaren bygger sin värld kring, måste stämma och vara konsekventa. I Nattens väktare tog det väldigt lång tid för mig att få grepp om vad som gällde. Förmodligen för att det här verkligen finns mycket nya regler, som jag inte känner igen från andra böcker i genren -åtminstone inte i den begränsade mängd fantasy jag läst. Dessutom pytsas kunskapen om reglerna ut pö om pö i boken, precis som för någon ny, som ska initieras bland De Andra.

Boken är del ett i en trilogi. Jag tyckte det var frän och fascinerande läsning. Men jag kastar mig inte över tvåan direkt. Det finns alltför mycket annat där ute som jag vill läsa. Samma bok, samma idé men i tex Los Angeles eller London, hade jag nog inte ens övervägt att läsa...

Boken filmatiserades 2006 och nominerades till en Oscar för bästa utländska film. "Rysslands största filmsucce någonsin". Även böckerna har, vad jag förstått, blivit dundersucceer i Ryssland. Klart intressant.

Dystopier och postapokalyps, del 2

Några fler tips och tankar till mig själv och andra dystopivurmare.

För att förtydliga begreppen dystopi respektive postapokalyps (efter katastrofen): Många använder dem nästan synonymt, men det finns en skillnad. En typisk dystopi beskriver ett (framtida) omänskligt samhälle, ofta totalitärt, medan postapokalyps-böcker handlar om världen efter att en gigantisk katastrof (kärnvapenkrig, global miljökatastrof, pandemisk utrotning etc) inträffat. Om jag tolkar saken rätt finns det böcker som tillhör båda kategorierna, men det finns också böcker som är antingen det ena eller det andra.

I synnerhet dystopierna har inte nödvändigtvis några tydliga inslag av spekulationer om vetenskapens utveckling, vilket gör att de ofta inte uppfattas som egentlig sf-litteratur. Av författarna i listorna jag postade i mitt förra inlägg, exempelvis, är det bara några få som brukar räknas som sf-författare - Bradbury, Mateson och Gluchovskij.

Sommaren 2010 pågick en läsutmaning om dystopier som Lyrans Noblesser skriver om, med länkar till andras inlägg om olika dystopier de läst.

Flera bloggare ondgör sig över de stereotypa könsrollerna i många postapokalyps-skildringar, se Ett hem utan böcker och Bokstävlarna. Där kan man också få tips om nyare böcker i genren.

Slutligen några fler tips på postapokalyps som jag hittat på Flashback av alla ställen:
Brian Aldiss - Greybeard (Gråskägg)
Wilson Tucker - The Long Loud Silence (Den långa tystnaden)
Kate Wilhelm - Where Late the Sweet Birds Sang (Där fåglar en gång sjöng)
Vonda N. McIntyre - Dreamsnake (Om gräs och dis och sand)

Fantastik och dystopier

Fantastik, alltså science fiction, fantasy, skräck och olika blandformer av dessa genrer, är något som många bara älskar. Men det är också genrer som rätt många läsare undviker. Om fantastikläsaren i typfallet är en ung man, så är icke-läsaren ganska ofta en äldre kvinna. Beror det på en kvardröjande nördstämpel med manliga förtecken? Eller är det helt enkelt så att de som föredrar den här litteraturens motsats - psykologiserande, realistiska romaner - upplever att fantastiken inte har någon bäring på deras liv och verklighet. Lite synd i så fall, för bakom fantasierna om främmande världar finns ju ofta en mer eller mindre uttalad ambition att beskriva både mänskliga problem och det samhälle vi lever i.

Jag har själv hittills varit en mycket blygsam fantastikläsare, och jag misstänker att det delvis beror på ovanstående. Har också ganska svårt att uppbåda intresse för till exempel vampyrer och robotar. Men det finns en viss typ av sf-litteratur som jag har fastnat för, nämligen dystopier - skildringar av ett framtida eller tänkt mardrömssamhälle - och efter katastrofen-böcker (postapokalyptisk science fiction). Tydligen gillar jag att frossa i mörka framtidsvisioner... De befinner sig intressant nog i gränslandet mellan "vanlig" skönlitteratur och sf, vilket leder till att de ofta står på skönlitteraturhyllan på biblioteket (och inte bland de färgprickade sf-böckerna - det kanske är därför jag har hittat dem!). Här kommer några listor över sådana böcker; somligt är redan läst och somligt vill jag läsa.

Klassiska dystopier:

1. Vi av Jevgenij Zamjatin (1920)
   
2. Kallocain av Karin Boye (1940)
3. Du sköna nya värld (Brave new world) av Aldous Huxley (1932)
4. 1984 av George Orwell (1949)
   
5. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury (1953)

Några dystopier skrivna i nutid:

1. Globalia av Jean-Christophe Rufin
   
2. Corpus Delicti av Juli Zeh
   
3. Enhet av Ninni Holmqvist
   
4. Never let me go av Kazuo Ishiguro
   
5. Hungerspelstrilogin (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt) av Suzanne Collins (ungdomsbok)
6. Oönskad av Gemma Malley (ungdomsbok)
   
7. Den utvalde av Lois Lowry (ungdomsbok)
   
8. Blodröd väg av Moira Young (ungdomsbok)
   
9. "Ful"-serien (Ful, Ful eller snygg, De rätta) av Scott Westerfeld (ungdomsbok)
   

"Efter katastrofen"-böcker, från klassiker till nyutkommet:

1. Den sista människan av Mary Shelley
2. Aniara av Harry Martinson
3. Legend (I am legend) av Richard Mateson
4. På stranden (On the beach) av Nevil Shute
5. Efter floden av PC Jersild
6. Oår – Aftonlandet och Sweetwater av Knut Faldbakken
7. I de sista tingens land (In the country of last things) av Paul Auster
8. Oryx och Crake, Syndaflodens år (The year of the flood) av Margaret Atwood
9. Vägen (The road) av Cormac McCarthy
10. Metro 2033 och Metro 2034 av Dmitrij Gluchovskij

Tipsa gärna om fler bra titlar i den här genren! Även annan bra sf/fantasy som kan tänkas få mig att passera fantastiktröskeln lite oftare.