Bloggvinterlov

Bloggen tar lov igen, denna gång vinterlov.

Månadens val - november

Mitt val i november blir Eowyn Iveys Snöbarnet. För den nära magiska stämningen i Alaskas nybyggarland.

Min novellutmaning 2013

Tack vare Anna på ochdagarnagårs novellutmaning 2013 har jag i år läst fler noveller än året innan. Inte svårt eftersom jag ytterst sällan läser noveller. 

Jag läste mina fyra planerade novellsamlingar Alice Munroes Kärlek, vänskap hat, Annie Proulxs Vilda vägar, Nam Les Båten och den indiska antologin Kärlek, uppror och kardemummakärnor. Dessutom ville jag läsa något franskt under semestern och det blev Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig.  På höstkanten blev det även barnboken berättelser från yttre förorten av Shaun Tan. En bok som i min värld får vara med bland novellerna.

Alla inlägg om novellutmaningen och novellerna jag läste 2013 återfinns genom ett klick här.

Alla novellsamlingarna var väldigt bra och jag är riktigt glad för att jag tog mig an denna utmaning. Att Alice Munro just i år vann nobelpriset var förstås extra roligt. Jag betvivlar att jag kommer läsa lika många noveller framöver som under detta år, men jag kommer förhoppningsvis oftare ge noveller en chans. Det skulle kunna vara att tex alltid eller åtminstone ofta ha en pågående novellsamling på gång, en samling som tillåts läsas långsamt.

- en novellvåg i bokbloggarhavet -

Tant Julia och författaren av Mario Vargas Llosa

Detta mitt första möte med Perus mest berömde författare tillika nobelpristagare faller väl ut. Jag gillar Tant Julia och författaren. Jag gillar Vargas Llosas prosa. Jag ville läsa något av Vargas Llosa och valet föll på Tant Julia och författaren då jag fann den i pocket. När jag sen läste på lite om boken fick jag förklarat för mig att denna bok tillhör en av Vargas Llosas lättsammare eller var det kanske lättilgängligare? Det var förmodligen bra som introduktion, för alltför tung läsning innebär ett visst motstånd. Nu är jag nyfiken på mer av Vargas Llosa. Till skillnad från Garcia Marques som jag faktiskt känner mig ganska klar med efter Kärlek i kolernas tid, så vill jag läsa fler av Vargas Llosa. Kanske Bockfesten?

Nåväl. I Tant Julia och författaren möter vi den unge Mario i hans kärleksförhållande till den ca 15 år äldre ingifta men frånskilda släktingen tant Julia. Mario är juridikstudent samtidigt som han jobbar som nyhetsredaktör på en radiostation och är aspirerande författare. Han skriver ständigt nya noveller som han förkastar. Kärleken till Julia börjar som en lek. Men blir snart allvar.

I boken varvas berättelsen med berättelser av den excentriske radioföljetongförfattaren Pedro Camacho som arbetar på systerradiostationen.  Vanligtvis föredrar jag när böckerna flyter på, utan avbrott i berättelsen men i den här boken går det bra. Radiosåporna lyfter berättelsen och berättelserna är närvarande i livet i Lima, hos Mario, hos Julia hos deras släktingar...alla lyssnar, alla följer dem.  De skruvade radioföljetongerna i form av noveller blir pauser i berättelsen och de har verkligen sin tjusning, trots sina absurditeter. Radioföljetongerna flippar alltmer ut i samma takt som Mario och Julia blir alltmer desperata i sin jakt på att kunna gifta sig.

Tant Julia och författaren är en läsvärd och riktigt underhållande roman!

En röd liten fågel i juletid av Fanny Flagg

Det här blir det tredje korta inlägget om en typ feelgood på några dagar. En röd liten fågel i juletid av Fanny Flagg har legat här hemma och väntat ett tag. Nu blev det av att jag läste den. Det gick fort. Den var lite väl puttenuttigt orealistisk gullig. Jag hade nog föredragit en Country Noir i samma lilla sydstatsby. Men nu var ju det här en feelgood. Det visste jag innan jag började läsa.

Oswald är en man i övre medelåldern i Chicago som får veta att han måste flytta till varmare trakter för att överleva julen. Hans dåliga hälsa sätter inom kort stopp annars. Han hamnar i Alabama i en liten by full av änkor och ogifta damer. I byns lanthandel har ägaren tagit hand om en liten skadad röd fågelunge och hela byns medelålders befolkning tar hand om en liten handikappad white trash flicka. Det slutar lyckligt.

Endera dan av Birgitta Stribe

Endera dan : en roman om en fulfoting av Birgitta Stribe är en kort och lättläst bok om en kvinna med fula knöliga fötter i ett litet sydsvenskt samhälle. Endera dan är humoristiskt skriven och kallas feelgood. Och det är den väl delvis. Kanske bara det att jag inte riktigt orkar bry mig i Britt-Marie och hennes knöliga fötter. Hon går och väntar på att endera dan kanske nått ska hända. Det känns bara så tråkigt alltihop. Hennes liv, hennes person, hennes vänner. Jag ser inte det roliga i det. Men visst lite dråpligt är det då och då och det drar iväg lite och saker händer, men det lyfter aldrig tillräckligt för min smak. Inte min sorts bok. Men så var det en bok som bara ramlade över mig och som jag inte gett mig på alls om den varit tjockare eller tyngre...

Portsättet av dig av Isabel Wolff

Porträttet av dig av Isabel Wolff är en typisk Londonbaserad feelgood med en ung kvinna i 35+ års åldern som huvudperson. Ella är porträttmålare och vi följer hennes under några månader. Hennes syster ska gifta sig och en av Ellas kunder är systerns fästman.

Poträttet av dig är småtrevlig och lättläst. Det har redan gått några veckor sen jag läste ut boken och som alltid med den här sortens böcker börjar jag redan glömma vad den handlade om.

Nikkis dagbok #1 av Rachel Renén Rusell

När Nikkis dagbok damp ner i brevlådan kände jag mig först lite trött. Jag var behov av rec ex paus och hade flera pågående längre böcker jag föresatt mig att försöka läsa ut. Men Modernista blev snabbt förlåtna.  

Nikkis dagbok är en lättläst, snabbläst och rolig 9-12 bok. Det är glest mellan raderna och boken är illustrerad med massor av  teckningar som ger boken lite seriealbumskänsla. En hel serie böcker tycks vara på gång. Det kommer säkert att gå bra.

Nikki är en fjortonårig väldigt amerikansk 14-årig tjej på en väldigt amerikansk middle school. Hon har just börjat på en ny finare skola och känner sig allt annat än CSP (cool, söt & populär). Istället för en ny smart telefon får hon i bokens början en dagbok av sin mamma. Den dagboken är det vi läser. Och det är Nikkis egna teckningar som illustrerar dagboken.

Nikki har allehanda yngre tonårsproblem relaterade till CSP-gänget och framförallt den främsta CSP-tjejen MacKenzie som har skåpet bredvid henne. Nikki lyckas ständigt göra bort sig och har svårt att hitta nya vänner på skolan, men till slut hittar hon Chloe och Zoe. Två bokläsande tjejer, i CSP-perspektivet nördar, som precis som Nikki är volontärer på biblioteket. Chloe och Zoes passion för böcker får en bokbloggare att le och tjejerna visar sig vara riktigt bra vänner att ha.

Mycket stereotypt är det förstås men det är charmigt och roligt och temat är trots allt inte långt ifrån Sarah Dessens, vars böcker jag med glädje läser. Men det här är huvudpersonen några år yngre...

Boken är recensions ex från Modernista.

Att vilja sitt öde - trots allt av Sigrid Kahle

Att vilja sitt öde - trots allt är andra delen i Sigrid Kahles memoarer. Att vilja sitt öde -trots allt är en tegelsten, precis som första boken Jag valde mitt liv. Min läsning av boken har pågått hela hösten. Det är en utmärkt bok att läsa lite då och då i. 

Sigrid Kahles öde är att vara västtysk diplomathustru. I denna andra del är Sigrids man John Kahle stationerad i New Delhi, Washington, Munchen och Khartoum.

Sigrid slits ständigt mellan sina egna ambitioner och de obetalda plikterna som diplomathustru. Hennes liv ter sig omodernt idag och Sigrid var en föregångare att inse det redan på 50-talet. Hon väljer sitt liv. Hon väljer bort sina egna ambitioner. Hon får ett spännande liv i världen med stationeringsorter allt från Sudan till USA. Men är det värt priset? Sigrid vacklar och utvärderar detta kontinuerligt. Ibland förlikar sig hon med sitt öde, ibland försöker hon revoltera. Hon skulle så gärna velat bli någon form av erkänd politisk kulturskribent men når aldrig riktigt dit, även om hon då och då blir publicerad, framförallt i Svenska Dagbladet. Sigrid får aldrig tillräckligt tid över i rollen som s.k "lyxhustru". Hon har också insikten om att hon saknar förmågan att fullfölja sina goda idéer, vilket också gör det svårare att uppnå sina ambitioner i det splittrade pliktfyllda livet som diplomathustru.

Ovanstående är det genomgripande temat i dessa två första delar av memoarerna och det accentueras mer i del två när barnen blir äldre och Sigrid går in i medelåldern. Parallellt med dessa våndor skildras livet på de olika stationeringsorterna och resorna i länderna som hon gör. Dessa skildringarna finner jag väldigt intressanta. Det som egentligen inte intresserar mig är det ständiga namedroppandet. Men jag samtidigt förstår jag att det är viktigt. Alla dessa fantastiska möten och samtal med intresssanta människor är ju det som håller Sigrids intellektuella liv igång och som hon får på köpet med plikterna.

Boken är skriven i många kortare stycken, som dagboksanteckningar, eller...blogginlägg. Sigrid Kahle hade haft en blogg om hon varit diplomathustru idag. Det vill jag tro iallafall! Och hon hade då fått hålla i sig för att inte skriva alltför kontroversiellt, så att det inte skulle verka störande i de västtyska diplomatkretsarna....

Sigrid Kahles memoarer är inget man läser bara sådär i förbigående. Jag tror man måste vara genuint intresserad och leva sig in i Sigrids utmaningar. Detta då det är otroligt tjocka böcker med väldigt mycket text, detaljerade och ingående. Jag är helt och hållet med. Jag skulle varit en följare på Sigrid Kahles blogg. Nu får jag istället genom memoarerna del av Sigrids alla dagböcker. Och jag väntar nu på den avslutande del tre.

Läs en fin intervju med Sigrid Kahle i SvD här.

Gabriela Mistral i Spansk öppning av Knut Ahnlund

I min Latinamerikaläsning i höst var mitt mål att bekanta mig med de chilenska poeterna och nobelpristagarna Pablo Neruda och Gabrela Mistral. Häromdagen skrev jag om Pablo Nerudas Havsbävning

 

På mitt bibliotek hittar jag endast Gabriela Mistral i Knut Ahnlunds essäsamling Spansk öppning. Gabriela Mistral fick nobelpriset 1945 och Knut Ahnlund har skrivit en essä om hur hon fick nobelpriset. Det är ritkigt intressant läsning eftersom flera faktorer tycks samverka till att hon fick priset.

Hon lyftes fram av en enig kontinent. Gabriela Mistral var hela Sydamerikas kandidat. Till skillnad från många nobelpristagare blev inte Gabriela Mistral berömd genom nobelpriset. Hon var redan berömd - i den spansktalande världen. Hennes bakgrund var enkel med en början som lärarinna i hemstaden Vicuna i Elquidalen i öknen i norra Chile. Men hon blev något av en ungdomsledare och folkbildare och reste ständigt vidare hela livet, runt kontinenten, till Nordamerika och till det latinska Europa. 

Att blickarna vändes till Latinamerika överhuvudtaget berodde till stor del på kriget. Åren under kriget krävde neutrala pristagare långt från konflikternas centra.

Men det som tycks helt avgörande för att Gabriela Mistral till slut fick nobelpriset, hon var på tal under flera år, var när Hjalmar Gullberg kom ut med en översättning som gjorde hennes poesi rättvisa. De tidigare ordagranna översättningarna gav inget gehör hos komitten. Endast de komittemedlemmar som kunde läsa henne på originalspråk kunde förespråka henne.

När Gabriela Mistral väl får priset 1945 känner sig hela Sydamerika delaktiga.