Och jag konstaterar att det kändes märkligt med en feelgood som handlar om något så allvarligt som dödshjälp. För det är en feelgood, om än en allvarlig sådan. Lättläst och sidvändarvänlig. Och en bok jag tyckte om att läsa. Ändå finns det en hel del jag inte köper. Och diskussionen i min bokklubb öppnade mina ögon för mer jag inte tänkt på, men instämmer i likväl.
Mest undrar jag från vilken planet skildringen av hennes pojkvän kommer. Det känns verkligen B att bara för han börjar träna så blir han totalt ointressant och ändrar personlighet. Dessutom till en personlighet som alla som tränar tycks besitta. Det köper jag inte. Det var bara så tydligt att Jojo Moyes behövde hitta något som gjorde att de växte isär. Valet blev träning.
Och trovärdigheten i Wills karaktär, hans val och beslut har också mycket som återstår. Men det är en del i boken som sådan, att han är den han är, så det kanske ska få vara så helt enkelt. Ett Hollywoodslut hade inte blivit bra heller.
Den varma skildringen Lou och Lous familj är nog största behållningen.
Av Jojo Moyes har jag tidigare läst Brudskeppet. En bok jag minns de stora dragen från, men inga detaljer. En bok som ger mig en känsla av att jag faktiskt gärna skulle läsa den igen. Om nu inte livet var för kort och böckerna i det för många för omläsning.
