måndag 13 mars 2017

Sanning och skvaller av Curtis Sittenfield

Naturligtvis måste jag läsa den här. En amerikansk modern Stolthet och fördom. Och den roar mig verkligen. Liten besvikelse att Wickham inte gick att få till i samma person bara. Men tänk man vill verkligen veta även denna gång om Liz & Darcy ska få till det. Så helt klart fungerar Curtis Sittenfields version.

Näktergalen av Kristin Hannah

Frankrike under andra världskriget. Två systrar. En går med i motståndsrörelsen. En försöker överleva med sin dotter  med mannen vid fronten och en nazist inkvarterad i huset.

Boken griper aldrig tag i mig men den är nog helt ok egentligen.

måndag 6 mars 2017

Det nionde brevet av Catrin Ormestad

Jag gillar Catrin Ormestads debutroman Det nionde brevet. Framförallt för den fina beskrivningen av livet på Gräsö, så som det en gång var och så som det blivit idag.

Vad gäller huvudpersonerna så blir det inte så som det initalt antyds, avsiktligt eller ej, vet ej, men det blir bra ändå.

Bokklubbens val. Tack för det. Vi hittade en hel del att fundera kring.

Snöfall, Mirakel och frusna hjärtan av Claire Sandy

En s.k jul-lit? Inte riktigt min bok. Bl.a lite för mycket av katolsk synd. Jag konstaterar åter att jag borde läsa färre av denna sort. Men jag kan liksom inte låta bli. För att jag vet att det finns bra chic-lit-feel-good-romance-böcker. Och jag letar efter dem. Men de flesta av dem är inte översatta. Så jag lär i såfall läsa dem på engelska, vilket i sig inte är något problem, det är bara att då hittar de väldigt sällan hem till mitt bibliotek. Och det är där böckerna jag läser i första hand kommer ifrån.


En väktares bekännelse av Elin Säfström

I början är jag road men ändå lite skeptisk. Road är jag framförallt av huvudpersonen, väktaren Tildas befriande självklara framåtattityd, men skeptisk till tillståndet att hon och mormor är de enda väktarna i hela Mellansverige. Det ska tydligen räcka trots att det händer saker med rådare på var och varannan gata, var och varannan dag. Något Stockholmsfokuserat. Min skeptism vänder sig alltså mot sanningshalten i en urban fantasy full av tomtar, troll och älvor...?  Hm. Men mot slutet av boken knyter Elin Säfström snyggt ihop hela berättelsen och jag inser att jag tycker riktigt bra om det hela. (Det där med resten av Mellansverige får passera.) Och till råga på allt inser jag att Tilda skulle gått riktigt bra ihop med Percy Jackson. Jag tror det skulle gillat hänga med varann. De har i allfall helt klart sin attityd gemensamt. Det finns mer att skriva om för Elin Säfström i den här världen, som hon skapat, om hon vill... Riktigt roligt med ännu en författare som skriver fantasy där det är våra nordiska väsen som gäller.

tisdag 21 februari 2017

En doft av död av Andrew Taylor

Trots att boken är långsam och att jag i min tur läst den oerhört långsamt så har jag aldrig tappat intresset. Istället har det varit väldigt vilsamt. Men mot slutet händer det plötsligt desto mer. Och då läste även jag fortare.

Tiden är amerikanska frihetskriget. En tid åtminstone jag inte vet så mycket om. Lite mer vet jag nu. En engelsk tjänsteman på uppdrag i New York.

söndag 12 februari 2017

Sense and sensibility av Jane Austen


Sense and sensibility var den sista av Jane Austens böcker  jag hade kvar att läsa (förutom Lady Susan). Självklart har jag sett den som film med Emma Thompson & co. Men jag insåg när jag fick syn på den på en utförsäljning att jag faktiskt inte läst den. Bara att slå till. Och att läsa den på originalspråk förgyllde läsningen.

Bilden är från www.austenonly.com. Intressant analys där om Hugh Thomsons illustrationer, som även finns i min pocketutgåva.

Belgravia av Julian Fellowes

Belgravia är en självklar bok att läsa för den som gillar att läsa om historisk engelsk överklass och aristokrati. Lättläst, trivsamt och trevligt. Lite Doctor Thorne, lite Downton Abbey osv.

Gurun i Pomonadalen av Mikael Bergstrand

Inspirerad av filmatiseringen av Delhis vackraste händer och Björn Kjellmans gestaltning av den tråkiga Göran beslöt jag mig för att ge denna tredje del en chans. Bokens största behållning är vännen Yogi, vilket skojigt nog även Göran är medveten om i sin egen fiktiva värld. Att jag inte läst denna del förrän nu berodde nog främst på att den i huvudsak utspelar sig i Sverige. Men i början får vi lite Indien och Indien kommer ju till Sverige i form av Yogi. Så mer läsvärd än väntat kan jag efteråt konstatera.

lördag 28 januari 2017

Ond vind av Nevada Barr

Nevada Barrs deckare utspelar sig alla i olika nationalparker i USA. Jag är helt fast i denna serie och läser dem alla i takt med att Hoodoo förlag ger ut dem på svenska. Recensionsex har jag i stort sett slutat med på denna bokblogg som jag numer främst ser som min egen läsdagbok...men...när den brottsbekämpande rangern Anna Pigeon tar anställning i Mesa Verde National Park i södra Colorado kan jag inte motstå att skriva ett längre inlägg och Hoodoo förlag skickade mig vänligen ett recensions ex. Jag har precis som Anna längtat tillbaka till öknen och då särskilt till Mesa Verde.

Mesa Verde ligger på lite högre höjd i utkanten av sydvästra USAs röda öknar. Nationalpark är Mesa Verde sedan 1906 till följd av de klippbostäder som ligger i slutningarna. I 700 år levde människor i närområdet. Någon gång i slutet på 1100-talet byggde och flyttade människorna plötsligt ner i klippboningarna. Något århundrande senare emigrerade man lika plöstligt söderut. Varför är oklart men den troligaste orsaken är tillgången till vatten. Vatten som sipprade ut ur klippväggarna fick människorna att flytta ner. Vatten som slutade sippra ut kan ha varit orsaken till att människorna övergav sina hem. Idag är det ett fascinerande besöksmål ypperligt skyddat och bevarat av USAs National Park Service. Läs mer här: https://www.nps.gov/meve/index.htm

Balcony House

Utsikt från Balcony House
Den mest besökta delen av nationalparken
med ett flertal klippboningar dit besökare är tillåtna.


Förutom sedvanlig personal i parken - rangers, informatörer, administrativ personal - så finns det i Mesa Verde även en brandmansstyrka samt en entreprenör med personal. Entreprenören ska bygga en ny vattenledning till de delar där klippboningarna finnsför att öka tillgängligheten för turister. Dessutom är det mer turister än Anna är van vid från tidigare posteringar. Mesa Verde är nästan urbant enligt Anna. Likväl är det en ganska lugn och bekväm tillvaro tills dess att en kollega återfinns död i en av ruinerna. Onda andar? Girighet? Korruption? Svartsjuka? Anna får återigen samarbeta med FBI för att lösa fallet.

Boken gör mig inte besviken. Jag längtar redan efter nästa i översättning. Om Hoodoo förlag översätter i samma ordning som böckerna ursprungligen gavs ut i så kanske jag kan se fram emot att följa med Anna till Lassen Volcanic National Park i Sierra Nevada nästa gång...

måndag 23 januari 2017

En shopaholic i Las Vegas av Sophie Kinsella

Jag har inte läst någon shopaholic bok sen del två i den här serien. Ettan var lite rolig men sen blev det för mycket för mig. Sophie Kinsellas fristående böcker roar mig mer. Men när Becky ska ut i den röda öknen och till Las Vegas så kunde jag inte låta bli. Inget oväntat i den här boken.

onsdag 11 januari 2017

Ebbas bok av Maria Gustafsdotter

Den avslutande delen i trilogin om de bohusländska prästdöttrarna under stormaktstidens Sverige. Alla tre delarna är lika välskrivna, trovärdiga och intressanta.

Det mörka tornet: Revolvermannen av Stephen King

Stephen King har aldrig riktigt varit min läsning. Men jag tänkte jag ändå skulle ge Det mörka tornet en chans. För tänk om...då hade jag ju haft en lång serie att njuta av.

Men nej, trots Sergio Leone och Clintan och de miljöerna som jag ju är svag för så var Revolvermannen inte min grej.

Men jag är glad jag gav den en chans.

Komma fram av Rainbow Rowell

Komma fram är en berättelse att tycka om. Jag tyckte dessutom mycket mer om den än den hyllade Eleanor & Park  av samma författare. Även utan den där telefonen så är berättelsen relevant och angelägen. Och lite lustigt att det är den andra boken på kort tid jag läst där Omaha Nebraska får rollen av världens ände, eller snarare en håla, i jämförelse med Los Angelses. Senast i Älska mig.

God Jul: en berättelse av Jonas Karlsson

Gott med en bok som breddar min läsning. Det tackar jag min bokklubb för. Jag läste utan förväntningar och blev positivt överraskad. Slutklämmen var bra men karikatyren som helhet bäst.

Glastronen av Sarah J Maas

Glastronen var en fantasybok som jag gillade. Lagom många karaktärer som dessutom var intressanta att lära känna. Och så ett litet triangeldramat. Jag trodde hela serien funnits på svenska länge så jag blev lite förvånad då jag insåg att jag måste vänta på nästa. Jag befarar dock att jag kommer att bli besviken. Det var länge sen jag läste en fantasyserie som fortsatte lika bra som starten. Vi får väl se.

söndag 25 december 2016

Torsdagarna i parken av Hilary Boyd

Intressant lättläst läsning om relationer och utveckling i den äldre generationen. Livet är inte slut vid 60.

fredag 23 december 2016

Omläsning och högläsning av Den långa vägen hem

Vi har hållt på rätt länge nu. Vi börjar närma oss slutet på andra boken, Det nya hemmet, i Cynthia Voigts bokserie om barnen Tillerman. Jag läste dem alla en gång i tiden. Men jag har bara de två första min ägo. Böckerna är 30 år gamla men de känns ändå så aktuella. Som om vi befinner oss i nutid. Jag kommer sakna deras värld när vi är klara och jag känner just nu ett starkt behov av att hitta på de resterande böckerna i serien. Några, men inte alla, finns på mitt bibliotek.

Älska mig inte av Liz Kay

Älska mig inte är en lättläst trevlig feel-good om krocken mellan megakändisvärlden och den vanliga världen. Ensamstående tvåbarnsmamman och poeten Staceys roman blir film och Stacey dras in i Hollywoods värld tillika superkända skådisen Tommys värld.

tisdag 20 december 2016

Gryningen kommer aldrig åter av Daniel Woodrell

Feel-good, fantasy och country noir tycks vara de teman som är den röda tråden i min läsning just nu. Och så lite annat utanför bekvämlighetszonen med bokklubben då och då. Och med det konstaterar jag att min svaghet för amerikanska white trash skildringar tack och lov håller mig nere på jorden från sagornas och det ljusa fluffets världar. Daniel Woodrells Gryningen kommer aldrig åter är i mitt tycke inte på samma nivå som hans mästerverk En helvetes vinter. Men misären är där. Påtaglig och obehaglig. Och i denna bok tröstlösare.