Demon Copperhead av Barbra Kingsolver

Demon Copperhead är resilent, säger en av hans lärare dvs en sån som kliver helskinnad ur en bilkrasch. Född på golvet i en husvagn i ett hopplöst Appalacherna. Han tar sig cyniskt och såsmåningom luttrad genom sin barndom och ungdom. Begåvad, inte bara med drömmen om havet. Tillvaron är eländig under opioidkrisen i bottenskrapet i Lee County. 

Det var länge sen jag läste en riktig bokslukarbok. För det är vad boken om Demon Copperhead är. Jag önskar att bokslukarböckerna oftare kunde hitta fram till mig.

Det var också länge sen jag läste en amerikansk white trash roman. Demon Copperhead  får etiketten country noir här på bloggen. Den hör hemma där bland de andra mörka amerikanska landsbygdsskildringarna.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Fascinerande resa från en isolerad uppväxt utan skolgång i en udda mormonfamilj i södra Idaho till doktorerad på Harvard. Jag vet inte om det är den smärtsamma resan från familjen eller den imponerande resan till utbildad som fångar mig mest. 
 

Gun. Love av Jennifer Clement

Gun. Love.  En stark berättelse från det där white trash USA som jag är fascinerad av att läsa om. Om att växa upp i en bil. Och vad händer sen. Efter sista sidan. Jag skulle vilja veta.

Norrut av Willy Vlautin

Äntligen köpte mitt bibliotek in även denna roman av Willy Vlautin. Alla hans romaner är så starka. Lean on Pete och Norrut i topp. Vad det är som gör det här så bra? Språket förstås. Enkelheten. Verkligheten. Omsorgen om de små detaljerna. Den lilla människan. Och så öknen där utanför. 22-åriga servitrisen Allison från Las Vegas har det inte lätt. Men en sund röst finns ändå i henne och på något vis hittar hon ändå något. Willy Vlautin har även spelat i altcountry bandet Richmond Fontaine. Musiken är bra och samma anda som böckerna men det är böckerna som går rakt in. Så trasigt. Så eländigt. Men ändå det där lilla, lilla hoppet om en ljusare framtid.

Dodgers av Bill Beverly

En hårdkokt mörk roman om East, en ung betraktande svart kille från L.A. Han befinner sig inte på rätt sida lagen. En roadtrip av det inte så gemytliga slaget. Riktigt bra.

Silvervägen av Stina Jackson

Oemotståndligt. Bara namnet. Platsen. Silvervägen. En svart vemodig deckare från Norrlands inland. Egentligen inte min sorts bok. Eftersom jag ju vet att det slutar illa. Lina är försvunnen. Lina är inte en som försvinner. Så det har gått illa. Men Country Noir är däremot min läsning. Vanligtvis dock ej svenska försök till sådan. Hur som helst är det här en riktigt bra mörk spänningsroman som kryper in under. Norrlands inland ja. Men också amerikainspirerat av Highway of Tears, preppers och konspirationsteorier.

Stina Jackson. Debutanten. För några år sen hade hon en blogg som jag av en slump hittade i min jakt efter något i Colorado. Borta nu. Minns en liten hund, fina intressanta reflektioner om naturen och livet - som utlandssvensk -  i Denver. Inte förrän jag började läsa Silvervägen kopplade jag ihop författarinnan med bloggen jag en gång läst i.

Jag hyllar jag med. Blir det fler böcker blir de säkert bra de med. 

De fria av Willy Vlautin

De fria är lika stark som Motellivet och Lean on Pete. Men Lean on Pete är min favorit. Vi följer Leroy, svårt skadad i Afghanistan, Pauline hans sjuksköterska och Freddie som jobbar på Leroys gruppboende. Leroy följer vi genom hans drömmar och genom hans mamma och flickvän. Freddie genom sin kamp att hålla sig flytande och genom hans längtan efter sina döttrar. Pauline genom en trist vardag, men en vardag där det åtminstone är hon själv som styr. Åter tragiska men ärliga livsöden som alltid i Willy Vlautins böcker. Det är så bra. Småstadsliv men så långt det går att komma från min läsning i genren Small Town Romance. Nu har jag bara Norrut kvar av Willy Vlautins böcker.

Gryningen kommer aldrig åter av Daniel Woodrell

Feel-good, fantasy och country noir tycks vara de teman som är den röda tråden i min läsning just nu. Och så lite annat utanför bekvämlighetszonen med bokklubben då och då. Och med det konstaterar jag att min svaghet för amerikanska white trash skildringar tack och lov håller mig nere på jorden från sagornas och det ljusa fluffets världar. Daniel Woodrells Gryningen kommer aldrig åter är i mitt tycke inte på samma nivå som hans mästerverk En helvetes vinter. Men misären är där. Påtaglig och obehaglig. Och i denna bok tröstlösare. 

Lean on Pete av Willy Vlautin

15-åriga Charley har en tuff och ensam vardag tillsammans med sin diversearbetande pappa. De flyttar ofta. I Portland får Charley chansen att jobba extra med att hjälpa till med galopphästen Lean on Pete. Precis som av Motellivet blir jag alldeles tagen av Lean on Pete. Det här är den andra boken av Willy Vlautin som jag läser från det trasiga USAs botten. Och slutet. Laramie. Willy Vlautin befäster med Lean on Pete sin plats som en av mina absoluta favoriter just nu. Det är rakt, enkelt och går rakt in. Jag läser långsamt och nära andaktsfullt. Norrut och De fria väntar på mig.

Ivans återkomst av Tawni O'Dell

Ivans återkomst av favoriten Tawnie O'Dell uppfyller mina förväntningar. Jag har tyckt om allt av Tawnie O'Dell jag läst hittills.

Ivans återkomst får bli klassad som en Country Noir den med. Även om den saknar en del av svårmodet så är det den där white trashiga småstadsvärlden som ramar in och är berättelsen.

Motellivet av Willy Vlautin

En riktigt bra white trash skildring om två bröders misär och otur i Reno, Nevada. Och ändå trots eländet hoppfull på något konstigt vis. Ett stort plus till bilderna som inleder varje kapitel. Filmatiserad.
Rekommenderas. Motellivet är Willy Vlautins första roman men han har sedan kommit ut med tre till, alla översatta till svenska. Jag ser fram emot dem, men inte i ett sträck. Det är en tuff och gripande värld från den amerikanska botten som skildras.

Rädda varje spillra av Jesmyn Ward

Rädda varje spillra av Jesmyn Ward är en bok som efter en något trög inledning plöstligt bara sög tag i mig och blev sådär himla bra som bara riktigt bra böcker kan vara. Sådär så man bara vill läsa mer men ändå inte för då närmar man sig slutet. Sådär så man vill veta mer men ändå inte, för tänk om det händer något man inte vill ska hända. Sådär så att en rad plöstligt och oväntat får boken att gripa tag än mer och man bara förundras.

I Rädda varje spillra är det framförallt syskonskarans och även de närmsta vännernas självklara samhörighet som griper mig mest. Randall, Skeetah, Esch och Junior lever med sin alkoholiserada pappa i den amerikanska södern i den svarta delen av Bois. Det är fattigt och trashigt. Orkanen Katrina närmar sig.

Pappan går omkring i sin onyktra värld, lite bortanför syskonen. Han oroar sig, spikar fast brädor och fyller flaskor med vatten. Randall 16 tränar basket med sina vänner. Basketen är hans enda möjlighet bort, till ett stipendie, till college. Skeetah 15 har sin älskade kritvita kamphund China som just dessa dagar får valpar. Han lever hund. Esch 14 är bokens jag. Hon iakttar och hon bär på sin hemlighet. Junior, minstingen, har dem alla som sina föräldrar, han är utanför och ändå med. Modern dog när Junior föddes.

Ruggigt bra.

Glasslottet av Jeanette Walls

Glasslottet är en helt otrolig berättelse. Jeanette Walls beskriver sin och sina syskons barndom och uppväxt med sina två- på olika sätt men lika - oansvariga föräldrar.

Jeanette och hennes tre syskon växer upp i riktig misär. Att tvingas leta mat i skolans papperskorgar efter lunchrasten är bara ett exempel. Det som gör denna uppväxtskildring annorlunda mot andra berättelser om en fattig barndom är föräldrarnas totala oansvar eller snarare totala egoism. Fadern är förvisso alkoholist men det är bara en liten del i orsaken till det kringflackande livet i Sydvästra USAs öknar. Någonslags frihetskänsla i kombination med att flykt är det bästa sättet att komma undan och vidare är det som driver föräldrarna. Modern- med lärarexamen och lätt att få jobb -  är konstnär och ska förverkliga sig själv. Fadern är oerhört matematiskt och naturvetenskapligt begåvad men tar endast tillfälliga ströjobb som han ständigt blir uppsagd ifrån. Det som gör mig mest upprörd när jag tänker på de overkligt oansvariga föräldrarna är allt livsfarligt de utsätter sina barn för.

Barndomen tillbringas flackande i Arizona och Nevada och någorlunda mer stationärt faderns hemstad i West Virginas avfolkade gruvtrakter. Syskonen hungrar, fryser och går i trasiga begagnade kläder. Men de är smarta, de klarar sig alla bra när de ibland går i skolan och framförallt är de överlevare som tar hand om varandra. Jeanette Walls och hennes syskon tar sig till slut till New York för att där försörja sig själva och ta hand om varandra. Jeanette  Walls blir såsmåningom jornalist.

Glasslottet har legat på New York Times bestseller listor och det förstår jag. Det är fascinerande läsning. Språket är dessutom väldigt lätt. Skildringen är väldigt saklig. Så var det. Det där hände. Sen gjorde vi så etc. Jeanette Walls dömer aldrig sina föräldrar. Hon konstaterar hur de var. Hon skildrar sin historia. Kanske är det rätt att boken är skriven så, kanske bidrar det till fascinationen, men jag kan inte låta bli att sakna refektioner kring vad hon tyckte om föräldrarnas sätt att behandla sina barn.

Glasslottet ska bli film. Jennifer Lawrence i huvudrollen är naturligtvis klockren, denna den amerikanska filmens white trash prinsessa. Glasslottet får etikett country noir här på Böcker emellan, detta trots att den alls inte är skriven i den stämningen. Men världen som skildras är den som Daniel Woodrells och Tawnie O´Dells romaner utspelar sig i.

Boken är ett recensions ex från Bazar.

Aldrig släppa taget av Holly Goldberg Sloan

Eftersom jag påbörjat flera tjocka långsamlästa böcker har det inte blivit så mycket utläst den senaste tiden. Kanske var det därför jag fick ett behov av att bryta av med några snabba ungdomsböcker. Tre plockade jag på mig på biblioteket igår. Först ut blev Aldrig släppa taget. 

I Aldrig släppa taget kommer Sam och hans lillebror Riddle till en mindre amerikansk stad med sin kriminelle och psykiskt sjuke far. Sam är 17 och har gått två år i skolan, Sam har astma och någon form av Ashberger och har aldrig gått i skolan. Fadern försörjer sig på inbrott och stölder och drar vidare till en ny stad så fort polisen börjar bli misstänksam. Pojkarna betyder allt för varandra.

Emily Bell är en typisk välartad flicka i ett tryggt medelklasshem. Sam och Emily möts osannolikt och blir kära. Men boken handlar lika mycket om Sam och Riddles kärlekshistoria till hela familjen Bell där de båda  möter trygghet och värme

Jag tycker om den här sortens historier. Barn som kommer från trassliga, dåliga förhållanden men som är goda och bra, med möjligheter att ta sig därifrån bara de får en chans. Tyvärr lyckas Holly Goldberg Sloan inte riktigt, det är för mycket klyschor och de humoristiska inslagen känns bara onödiga. Framförallt är sidospåret med Emilys beundrare helt meningslöst. 

Likväl är boken läsvärd för jag kan inte låta bli att tycka om den snuttiga berättelsen.

För vuxna läsare rekommenderar jag däremot istället Sköra Bestar av Tawnie O'Dell. En rikigt bra bok om två pojkar från trashiga uppväxtförhållanden som får den  där chansen.

Sköra bestar av Tawni O'Dell

Det här är helt enkelt en mästerlig kombination av Country Noir och Feelgood av en av mina favoriter; Tawni O'Dell.

Sköra bestar utspelar sig, precis som alla Tawni O'Dells böcker i Pennsylvanias kolgruvedistrikt. I dessa fattiga bergsstrakter skildras människorna som blev kvar när jobben försvann, i det där andra USA. Om Country Noir har jag skrivit här och om Tawnie O'Dells bok Avvägar har jag skrivit här.

Kyle och Klint förlorar sin far i en bilolycka och eftersom modern stuckit till Arizona med lillasystern för några år sedan är de båda tonårspojkarna nu ensamma.

Klint är traktens stora baseballstjärna och att lämna skolan och laget nu, för att flytta till modern i Arizona, skulle förstöra hans chanser till ett bra collegestipendie. Kyle däremot har bra betyg i skolan och han oroar sig främst för sin äldre bror.

Pojkarna får så ett oväntat erbjudande från den mycket rika excentriske damen Candace Jack, faster till den man som äger kolgruvorna i trakten.

För 50 år sedan mötte Candace Jack sin stora kärlek, matadoren El Soltero, i Madrid. Tjuren, som blev hans öde, lever vidare på Miss Jacks vidsträckta ägor i form av sin sonson. I boken får vi tillbakablickar på Candys år med El Soltero, åren som präglade resten av hennes liv.

Candace Jack tar sig an pojkarna. Tilliten och vänskapen som växer fram mellan Kyle, Klint, Candace Jack och hennes anställde Luis är feelgood som bäst. Utan att vara smetigt eller förutsägbart och med bitar av trasighet, trashighet och trasslighet. Jag mår bra och njuter av läsningen.

Avvägar av Tawni O'Dell

Avvägar är Tawni O'Dells debutroman. Boken utspelar sig på avvägar i Pennsylvanias bergstrakter. Miljön är bekant. Som i andra Country Noir böcker. Alkoholism, misshandel, vapen, arbetslöshet, tonårsgraviditeter.

Jag blir inte besviken. Stilen är så där avskalad, som jag vill ha det. Och landskapet är mörkt, fuktigt, tröstlöst och vackert. Berättelsen är tung och laddad. Redan på första sidan vet man att något kommer att gå illa.

Harley är 19 år och försörjer sig och sina tre yngre systrar genom två heltidsjobb. Modern sitter i fängelse efter att ha dödat deras fader.

Vad gäller hoppet. Jag måste alltid ha ett litet hopp för att tycka om en Country Noir bok. I denna bok är det Harley själv. Harley kämpar och han tar ansvar, trots de hårda villkor som tvingats på honom. Vem skulle inte bryta ihop för mindre.

White Trash och Country Noir

För flera år sedan läste jag en novellsamling av Annie Proulx; Heart Songs (Finns den verkligen inte översatt? Märkligt med tanke på hennes filmade succéer Sjöfartsnytt och novellen Brokeback Mountain). I vilket fall blev Heart Songs min första kärlek i genren.

För några år sedan upptäckte jag nämligen att det fanns ett namn på denna typ av böcker, som jag fängslats så av; Country Noir. White Trash, Landsbygds-USA helt utanför den amerikanska drömmen. Jag snappade upp att Daniel Woodrell och Tawni O'Dell skrev om dessa miljöer och att de gjorde det bra. För det är just det, kombinationen av det hårda, tröstlösa, trassliga, trasiga livet och det avskalade, karga, poetiska språket. Skildringen av misären är svart och vacker. Men jag vill helst ha något litet hopp i berättelserna, att klänga mig fast vid annars blir det bara för jobbigt och ledsamt att läsa.

Jag läste En helvetes vinter av Daniel Woodrell (som jag dessutom förstått var den som gav genren namnet Country Noir) och det blev för mig en av det årets stora läsupplevelser. Jag har, trots att Winter's Bone blivit både publik- och kritiker succé, inte velat se filmen. Jag är glad att filmen förmodligen lyckades göra boken rättvisa.

Jag har sen dess fått portionera ut böckerna lite lagom. Spara på dem. I sommar var det dags för en Tawni O'Dell. Fler tips på Country Noir författare och böcker tar jag tacksamt emot.