Glasslottet är en helt otrolig berättelse. Jeanette Walls beskriver sin och sina syskons barndom och uppväxt med sina två- på olika sätt men lika - oansvariga föräldrar.
Jeanette och hennes tre syskon växer upp i riktig misär. Att tvingas leta mat i skolans papperskorgar efter lunchrasten är bara ett exempel. Det som gör denna uppväxtskildring annorlunda mot andra berättelser om en fattig barndom är föräldrarnas totala oansvar eller snarare totala egoism. Fadern är förvisso alkoholist men det är bara en liten del i orsaken till det kringflackande livet i Sydvästra USAs öknar. Någonslags frihetskänsla i kombination med att flykt är det bästa sättet att komma undan och vidare är det som driver föräldrarna. Modern- med lärarexamen och lätt att få jobb - är konstnär och ska förverkliga sig själv. Fadern är oerhört matematiskt och naturvetenskapligt begåvad men tar endast tillfälliga ströjobb som han ständigt blir uppsagd ifrån. Det som gör mig mest upprörd när jag tänker på de overkligt oansvariga föräldrarna är allt livsfarligt de utsätter sina barn för.
Barndomen tillbringas flackande i Arizona och Nevada och någorlunda mer stationärt faderns hemstad i West Virginas avfolkade gruvtrakter. Syskonen hungrar, fryser och går i trasiga begagnade kläder. Men de är smarta, de klarar sig alla bra när de ibland går i skolan och framförallt är de överlevare som tar hand om varandra. Jeanette Walls och hennes syskon tar sig till slut till New York för att där försörja sig själva och ta hand om varandra. Jeanette Walls blir såsmåningom jornalist.
Glasslottet har legat på New York Times bestseller listor och det förstår jag. Det är fascinerande läsning. Språket är dessutom väldigt lätt. Skildringen är väldigt saklig. Så var det. Det där hände. Sen gjorde vi så etc. Jeanette Walls dömer aldrig sina föräldrar. Hon konstaterar hur de var. Hon skildrar sin historia. Kanske är det rätt att boken är skriven så, kanske bidrar det till fascinationen, men jag kan inte låta bli att sakna refektioner kring vad hon tyckte om föräldrarnas sätt att behandla sina barn.
Glasslottet ska bli film. Jennifer Lawrence i huvudrollen är naturligtvis klockren, denna den amerikanska filmens white trash prinsessa. Glasslottet får etikett country noir här på Böcker emellan, detta trots att den alls inte är skriven i den stämningen. Men världen som skildras är den som Daniel Woodrells och Tawnie O´Dells romaner utspelar sig i.
Boken är ett recensions ex från Bazar.
Jeanette och hennes tre syskon växer upp i riktig misär. Att tvingas leta mat i skolans papperskorgar efter lunchrasten är bara ett exempel. Det som gör denna uppväxtskildring annorlunda mot andra berättelser om en fattig barndom är föräldrarnas totala oansvar eller snarare totala egoism. Fadern är förvisso alkoholist men det är bara en liten del i orsaken till det kringflackande livet i Sydvästra USAs öknar. Någonslags frihetskänsla i kombination med att flykt är det bästa sättet att komma undan och vidare är det som driver föräldrarna. Modern- med lärarexamen och lätt att få jobb - är konstnär och ska förverkliga sig själv. Fadern är oerhört matematiskt och naturvetenskapligt begåvad men tar endast tillfälliga ströjobb som han ständigt blir uppsagd ifrån. Det som gör mig mest upprörd när jag tänker på de overkligt oansvariga föräldrarna är allt livsfarligt de utsätter sina barn för.
Barndomen tillbringas flackande i Arizona och Nevada och någorlunda mer stationärt faderns hemstad i West Virginas avfolkade gruvtrakter. Syskonen hungrar, fryser och går i trasiga begagnade kläder. Men de är smarta, de klarar sig alla bra när de ibland går i skolan och framförallt är de överlevare som tar hand om varandra. Jeanette Walls och hennes syskon tar sig till slut till New York för att där försörja sig själva och ta hand om varandra. Jeanette Walls blir såsmåningom jornalist.
Glasslottet har legat på New York Times bestseller listor och det förstår jag. Det är fascinerande läsning. Språket är dessutom väldigt lätt. Skildringen är väldigt saklig. Så var det. Det där hände. Sen gjorde vi så etc. Jeanette Walls dömer aldrig sina föräldrar. Hon konstaterar hur de var. Hon skildrar sin historia. Kanske är det rätt att boken är skriven så, kanske bidrar det till fascinationen, men jag kan inte låta bli att sakna refektioner kring vad hon tyckte om föräldrarnas sätt att behandla sina barn.
Glasslottet ska bli film. Jennifer Lawrence i huvudrollen är naturligtvis klockren, denna den amerikanska filmens white trash prinsessa. Glasslottet får etikett country noir här på Böcker emellan, detta trots att den alls inte är skriven i den stämningen. Men världen som skildras är den som Daniel Woodrells och Tawnie O´Dells romaner utspelar sig i.
Boken är ett recensions ex från Bazar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar