Mina drömmars mack av Tommy Sundvall

 

Tommy flyttar till Kramfors, lessnar på att långpendla till kontorsjobbet i Stockholm och börjar jobba på macken i Lunde. Där inser han att upplevelserna på jobbet utgör hans nästa seriealbum. Stammisarna, situationerna, arbetet, att lära känna en bygd och få ett sammanhang.

Jag inser två saker när jag läser den här boken. Att jag är svag för den här typen av modern arbetarlitteratur och att jag läser för få grafiska romaner. En av de senaste jag läst är faktiskt seriealbumet Mjölk och människor som är en liknande berättelse som Tommy inspirerats av.

Pizzeria Roma av Elin Persson

Pizzeria Roma är en finstämd och lite vemodig berättelse om att börja bli gammal och sliten. Magnus får lämna sin svets på verkstaden och blir sjukskriven när kroppen säger ifrån. Centralt i boken är vänskapen männen emellan, de som träffas och hänger då och på Pizzeria Roma. De har känt varann länge. Som det är i en by. Jag tycker om att läsa om vardagen och jag tycker väldigt mycket om att vänskapen männen emellan är självklar och okomplicerad. Inte så ansträngd och konfliktfylld som det alltid ska vara i romaner. Befriande långt ifrån det överdrivna eländet i janakippoböckerna. En hyllning till en by och alla de snart lite äldre människorna i vårt land som har vanliga liv, svårmod men goda vänner och ont i kroppen av ett slitsamt arbetsliv. 

Mjölk och människor av Matilda Josephson

Mjölk och människor är en serieroman om udda karaktärer i en livsmedelsbutik iakttagna av den serietecknande kassörskan. 

Tema mjölk I

Vänligen bygg inga berg av Lina Arvidsson

Inte ofta läser jag diktsamlingar. Men det här är något utöver det vanliga. Boken tilltalar mig verkligen. Allas vår vardag finns där ur kassörskans perspektiv. Jag gillar den här boken skarpt. Reflektionerna inspirirerar.

Lina Arvidsson, livet som författare, livet i kassan på ICA. Självbiografisk poesi.

Tack för tipset.

Amerikauret av Vibeke Olsson

Amerikauret strävar på, liksom Bricken själv, liksom de tidigare tre böckerna i serien om Bricken på Svartvik. Om de böckerna skrev jag här.

Bricken har hunnit bli 30 år gammal, fött sex barn och bär sitt sjunde. Hon är trött och sliten såsom man blir av att arbeta hårt, men hon är fortfarande stolt och stark. Hon har det gott med sin man Natan, sina barn och sin far i det lilla rummet på Svartvik. Kostkarlarna behövs för att få hushållsekonomin att gå ihop. Det enda är väl att Natan har svårt att låta bli brännvinet. Och att Jorma kommer på besök från Amerika. Och så det där att äldste sonen enligt magistern har läshuvud. Och om Nikanor skulle läsa vidare skulle Bricken förlora honom och han skulle bli främmande för den arbetarvärld han kommer från. Och det sätter sig Bricken emot. Hon är verkligen bakåtsträvande ibland och samtidigt räddhågset och eftertänksamt framåtsträvande i annat

I Amerikauret är det sorg och glädje i livet men framförallt fortsatt strävsamt. Brickens tankar mal fram och tillbaka, upprepar sig och återberättar ofta det som skett i de tidigare böckerna.

Böckerna om Bricken är en genuin arbetarromansvit som når ut och sprider kunskap om vår svenska historia och om början på slutet för Fattigsverige. Det var inte så länge sedan. Det är mycket vi nu tar för givet. Det är fint, rakt och ärligt. Bricken är nu en gammal bekant jag följer genom livet. Hur går det för henne? Hur kommer det gå för hennes barn? Och hur går det för Sverige? Arbetarrörelsen, Väckelserörelsen, Nykterhetsrörelsen....

Jag ser fram emot nästa bok. Sex eller sju blir det läste jag i en intervju med Vibeke Olsson i Litteraturmagazinet.

Boken läste jag under mitt bloggsommarlov.

Tematrio: Arbetarlitteratur

En trio på temat Aretarlitteratur föreslår Lyran när 1:a maj närmar sig. Javisst.

Jag tänker genast på Maria Hambergs fantastiska nutida skildringar från en mekanisk verkstad Greklandssommaren och en bilfabrik Drömfabriken. Särskilt Greklandsommaren för den svenska heta sommaren och stoltheten över arbetet på verkstaden. En ensamstående medelålders kvinnas liv förlagt någonstans i en medelstor stad i Mellansverige.

Sen tänker jag förstås på Vibeke Olssons skildringar om Bricken, Sveriges arbetare i industrisamhället i sin linda, förlagt till Sundsvall. Åter den där stoltheten. Om de tre första i serien skrev jag här.

Slutligen tänker jag ofrånkomligt på Sven Wernströms serie Trälarna som jag läste i min ungdom. Jag tyckte olika mycket om berättelserna men jag minns jag läste en del av dem flera gånger. Sveriges arbetarklasshistoria, från 1000-talet till 1900-talet, i novellformat, förlagt till Norrköping.

Sågverksungen, Bricken på Svartvik, Sågspån och Eld av Vibeke Olsson

I sommar har jag läst trilogin om Bricken av Vibeke Olsson, en trilogi jag betvivlar jag skulle upptäckt om jag inte läst om den hos flera andra bokbloggar.  Jag har inte läst Vibeke Olsson sedan Ulrike och kriget och Ulrike och freden för närmare 30 år sedan. Jag vet att jag sen försökte mig på romanerna om Sabina i Rom men jag tyckte helt enkelt inte om Sabinaböckerna, trots att jag verkligen gillar historiska romaner. Kanske blev det för mycket fokus på kristendomens tidiga år i de böckerna, kanske var det något annat.  Sedan dess har inte Vibeke Olsson intresserat mig. Men jag är glad att bokbloggsläsandet fick mig att ta mig an böckerna om Bricken.  

Böckera passar alla åldrar. De är mycket lättlästa. När jag läser dem flyttas jag tillbaks till min ungdomsläsning, ty det känns som jag läst väldigt många ungdomsromaner som skildrar svensk arbetarklass och för den delen svensk fattigdom. Mest minns jag Sven Wernströms serie Trälarna. 
  
Jag gillar böckerna om Bricken för dess detaljrikedom kring livet på sågverket i Svartvik utanför Sundsvall. Sågverksmiljön och livet där är lysande bra skildrad. Stoltheten att vara svensk arbetare och verksbo. Stoltheten efter storstrejken -79.  Och sorgen efter de sista stora svenska svältåren på 1870-talet. Samma svältår som Aino Trosell skildrar i Västerdalarna i Hjärtblad.

Bricken är både lillgammal och naiv. För jag tycker tyvärr inte att hon utvecklas särskilt mycket genom böckerna. Vibeke Olsson upprepar hennes funderingar om och om igen genom böckerna. Men det är ok. Det skapar liksom en igenkännande trivsel  och det gör Bricken verklig. För nog är det så att de flesta ältar, stöter och blöter sina tankar. Men hon är liksom samma lilla sympatiska person som lillgammal 10-åring i Sågverksungen, som brådmogen 14-åring i Bricken på Svartvik och som naiv 20-åring i Sågspån och Eld.  

Jag konstaterar att Sågspån och Eld slutar mitt i, nog borde det komma en fortsättning? Jag fortsätter gärna följa Bricken genom livet. Jag vill veta hur det går för henne. Jag vill veta hur livet på Svartvik utvecklas. Så mycket kommer ju att hända de närmsta åren för Bricken och för svensk arbetarklass. Och jag läser så gärna om dessa spännande och för Sveriges utveckling dramatiska år genom Vibeke Olssons berättelser om Bricken.