Elsie Johansson i halvtid

Blogga i halvtid, får man det? Jo det får man. Jag läser romanen Sin ensamma kropp av Elsie Johansson och är tyvärr lite besviken så här långt.

E.J. är en sådan där författare som jag tror ofta oförtjänt buntas ihop med andra äldre kvinnliga författare som får dras med epitet som "arbetarförfattare", "kvinnliga författare", "landsbygdsskildrare" med mera. Men hon är originell och läsvärd, en författare helt i sin egen rätt, och hennes språk lyser saftigt grönt som norduppländska grästuvor. Jag har (tyvärr) inte läst Nancy-serien, men däremot ett par andra böcker av henne, Näckrosträdet och Kvinnan som mötte en hund, och dem kan jag varmt rekommendera. Särskilt för äktheten och för hur de tar upp ämnet lust, och kvinnors och mäns relation till lusten och till varandra.

Sin ensamma kropp (den senast utkomna romanen) rymmer liknande tematik som de tidigare böckerna. Liksom i Näckrosträdet möter man en äldre kvinna som ser tillbaka på sitt liv och står vid någon sorts vägskäl. Här är det dock en kvinna som gjort en rejäl klassresa uppåt. Ämnet är intressant och skildringen av det gamla fattigsverige lika genuin som tidigare.

Men ännu efter 130 sidor har jag inte kommit in i den här boken på allvar. Tycker berättaren upprepar sig på ett irriterande babbligt sätt. Jag kommer att tänka på det gamla berättartekniska mantrat "show, not tell". Och spänningsmomentet med en hemsk händelse i det förflutna funkar bara sådär. Värst av allt, jag tror inte riktigt på berättarrösten. Tycker inte hon känns sannolik, med det språket, till den bakgrund och den levnadsbana som beskrivs. Det är som om författaren konstruerat ett alter ego som får bära de egna tankarna, men som inte har en trovärdig egen existens.

Men det finns passager som glimmar till också, och Elsie Johanssons språk är som alltid njutbart. Jag kommer inte att ge upp, trots den halva sågningen här... Hoppas det tar sig mot slutet!