söndag 19 juni 2011

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse

Redan på första sidan i Diana Janses bok, om sitt liv som diplomat under två år i Afghanistan, dyker det upp en person jag träffat i verkligheten. En f.d kollega var anställd på Sida i Kabul samtidigt med Diana. Intressant tänker jag och hoppas på mer, men de Sidaanställda kollegorna förpassas därefter till perifirin i Dianas berättelse. Och visst är det häftigare att återberätta om tältnätter med svenska soldater vid gränsen och hemmagymmande med danska minröjare i Kabul, än om fikastunderna på Sidas biståndskontor. Diana Janse berättar utmanande om sitt liv. Hon vågar skriva hur hon faktiskt känner inför en hel del. Förmodligen är det tillspetsat, men det är inte alltid det mest politiskt korrekta hon förmedlar och det gillar jag. Även om jag till en början blev provocerad av Dianas berättelse, framförallt hennes föraktfulla, cyniska och blasé inställning till biståndsarbetarna men även afghanerna och allt som är eländigt och jobbigt i landet i största allmänhet, så vinner hon över mig på sin sida. Och hon har min fulla förståelse i den där känslan hon ständigt brottas med: Att det finns ingenting jag hellre gör än det här, på väg någonstans i jordens för tillfället mest eländiga och hopplösa land och samtidigt bara vilja vara hemma i en vanlig svensk trygg värld med glassiga tidningar att bläddra i. Jag läser inte den här boken för att lära mig om Afghanistan, jag läser den för att jag vill läsa om livet som ung kvinnlig UD-anställd i fält. Och det lyckas Diana beskriva. Därtill förmedlar hon en bild, sin bild av det komplicerade landet Afghanistan. Svårt att leva i som diplomat och biståndsarbetare, men svårast att leva i för Afghanistans kvinnor. Hennes språk är enkelt och träffsäkert. Och det fungerar bra i den här berättelsen. Jag gillar hennes ofta roliga bildspråk, som då och då dyker upp. I hennes gärning som diplomat är jag fascinerad över de där ständiga samtalen. Att prata med den och med den och med den och sen bilda sig en objektiv uppfattning om situationen och förmedla hem till Sverige, EU, FN eller vem som nu är intresserad. Det fascinerande är att det är alla sådana där samtal, som ligger till grund för våra svenska stora och små utrikespolitiska beslut, inklusive de som rör vår biståndspolitik, runt om i världen. Och det är inte unikt för Diana Janse. Det är ju så det är. Och det känns liksom så sårbart...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar