Rules of the Wild av Francesca Marciano

Nairobi, Kenya, 90-talet. Esmé blir kvar efter en safariresa i Kenya. Hon möter den i Kenya uppväxta guiden Adam som driver ett safariföretag. Esmé dras in Nairobi expatcommunity och skapar så sakteliga en plats för sig själv. Kriget och fasorna i Rwanda pågår och krigskorrespondenterna och den karismatiske Hunter finns också där. Rules of the Wild är en bok ur det vita Östafrikas perspektiv men den problematiserar även det svarta Östafrika utifrån relationen eller icke-relationen dem emellan. 

Tigerns år av Fredrik Lundberg

Tigerns år överraskar verkligen positivt. Det är en spännande berättelse som inspirerats av verkliga händelser i slutet på 90-talet. En grupp turister, däribland två svenska kvinnor kidnappas i östra Kongo dit de tagit sig för att titta på bergsgorillor.  Jag gillar berättelsen för att den utspelar sig i Afrika med turister, journalister, diplomater och afrikanska rebeller i huvudrollerna. Jag gillar hur Fredrik Lundberg driver med spelet på UD och ambassaden i Nairobi. Jag gillar också hur kollegorna på TVSverige (dvs TV4) skildras med respekt för varandra. Det senare är befriande eftersom kollegor i böcker alltid ska vara så elaka med varandra när det är konkurrenter. En sista positiv grej är det där med hur långt IT-tekniken utvecklats sedan 1998. Internet fanns men knappt.

I munkens skugga av Helena Thorfinn

 Jag gillade Helena Thorfinns båda Bangladeshböcker och jag gillar denna hennes Burmabok. Den fångar en kort historisk period av demokrati i Burma kring år 2016. En flämtande oskyddad låga, som senare släcks. I centrum den uppsagda journalisten / kommunikatören Katja på besök hos systersonen som jobbar på UNICEF. Expatvärlden men inte bara, precis som i Bangladeshböckerna.

Som pesten av Hanne Vibeke Holst

Aktuell. Ett influensavirus sprider sig, en pandemi rullar fram över världen och där en dansk läkare på WHO i Geneve.

Jag brukar gilla läsa det mesta av Hanne Vibeke Holst, så även denna. 

Mycket stämmer väl överens med dagens verklighet. Men det är ändå skillnaderna som är mest intressanta.

En väldigt tjock bok som går fort att läsa.

Den som går på tigerstigar av Helena Thorfinn

Jag inser snabbt när jag börjar läsa den här boken att allt jag skrev om Innan floden tar oss stämmer på Den som går på tigerstigar. Jag tycker samma lika. Bra. Läs här och här. Träffsäkert och aktuellt. Och jag kan inte låta bli att hoppas  på något från Burma härnäst.  Jag är färdig med Sofia och Janne men jag skulle inte ha något emot dem som bifigurer någonstans för jag vill gärna veta hur det går för dem.

Förnedringen av Tinna Lindberg

Förnedringen är en lättläst, intressant och lite annorlunda deckare eftersom den utspelar sig på svenska ambassaden i Bangkok och bland semesterfirare och utlandssvenskar i Phuket. Boken borde bl.a vara något för alla Thailandsfrälsta svenskar. 

Saharasyndromet av Christian Unge

Jag har ju egentligen slutat med recensionsex. Men när Christian Unge frågar om jag vill läsa och skriva om hans tredje bok om läkaren Martin Roeykens är det självklart att göra ett undantag. Självklart eftersom jag uppskattat hans två tidigare böcker och jag gillar verkligen att läsa böcker med en handling som kretsar kring livet och arbetet i en bistånds- eller hjälporganisation. Och för att jag tycker Läkare utan gränsers arbete är så viktigt.

I Saharasyndromet blir fem hjälparbetare från Läkare utan Gränser, däribland Martin Roeykens, kidnappade av terrorister från sin arbetsplats på ett fältsjukhus i Sierra Leone. Ebolaepidemin rasar som värst i Västafrika. Terroristerna är skoningslösa. Jeeparna med kulsprutor och gisslan åker med hög hastighet rakt norrut. Destination Algeriet. Fuktig djungel. Torr öken. Svettigt. Smutsigt. Klåda. Skräck. Blod.

Hemma i Stockholm finns samtidigt Martins hustru Nadine och deras gemensamma dotter Sasha. Hemma i Stockholm finns även Martins dotter Bella som blir familjens kontakt med SÄPO, UD och Läkare Utan gränser.

Jag konstaterar ganska direkt att Saharasyndromet helt klart i mitt tycke är Christian Unges bästa bok hittills. Det är lite mer stuns i den här boken och kidnappningshistorien gör det självklart spännande från första början. Temat är dessutom tyvärr alltför aktuellt.

Greppet att Martin Roykens förpassats till en biroll, svårt sjuk utan att kunna bidra men likväl vara viktig för handlingen, uppskattar jag. Boken växlar istället mellan två unga, intressanta, kvinnliga huvudrollskaraktärer; Den unga läkaren Mette som kidnappats tillsammans med Martin och på hemmaplan - Martins dotter - journalisten Bella.

Var det här den avslutande delen i en trilogi eller finns det hopp om mer? Boken slutar förvisso när dramat slutar ... men ... hur gick det sen? Om inte Martin Roeykens får vara med i en bok till, så kanske någon annan får? Och får Läkare utan gränser hänga med på ett hörn så läser jag glatt vidare...

Läs gärna min intervju med Christian Unge här som jag gjorde i samband med att jag skrev om Kongospår.

En enda hemlighet av Simona Ahrnstedt

Det två i Simona Ahrnstedts chic-lit feel-good serie bland Sveriges rikaste rika. Det är onekligen bekvämt att ha väldigt mycket pengar. Men En enda hemlighet har flera intressanta bikaraktärer som inte ingår i kategorin, tvärtom får vi även följa med till de fattigaste fattiga. Det sparas verkligen inte på dramatik, varken i sovrummet eller i inbördeskrigets Tchad. Romanen visar sig oväntad platsa i Bist Lit genren.

Kongospår av Christian Unge

I dagarna kommer Christian Unges uppföljare till Turkanarapporten ut; Kongospår. Jag tyckte riktigt bra om Turkanarapporten och hade därför givetvis förhoppningar på Kongospår. Och förhoppningarna infriades till största del.

Den skicklige kirurgen Martin Roeykens möter en döende belgisk man på ett skift på akuten. Mannen känner igen Martins efternamn. Han har en gång arbetat med Martins farfar i Kongo. Mannen har något att berätta om Martins familjs förflutna och Martin har alltid saknat pusselbiten Afrika i sin historia.

Jag tycker överlag att Kongospår är en mer driven berättelse än Turkanarapporten. I Kongospår är det i princip action från första sidan. Martin blir utsatt och jagad tidigt i handlingen.  Det är en riktigt spännande thriller, där den bångstyrige Martin går sin egen väg lite för mycket och lite för länge och därmed utsätter inte bara sig själv utan även sin familj och dem han möter för livsfara...

Läkare utan gränser har även i Kongospår en viktig roll, även om Martin i denna bok inte är ute på uppdrag så är organisationen viktig och en del i hans identitet. Och han kan i sin jakt på sanningen nyttja sina kontakter både i Burundi och Bryssel.

Men det jag saknar, eftersom jag är svag för Bist lit romanerna, är ofrånkomligt mer närvaro av Afrika i Kongospår. Jag hade hoppats på att en något större del av den nutida handlingen skulle utspela sig i Kongo. En grön svettig veckovistelse i Burundi får vi. Och vi får Afrika genom historiska koloniala spår, Kongopår, från gamla belgiska och svenska synder.

Och till den som inte läst Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad uppmanar jag härmed till läsning. Martins farfars fars Kongo. Grymt om kolonialismens kanske allra värsta plundring och folkmord. Ett mörkt kapitel i mänsklighetens historia.

En tredje del om Martin är på gång och vad jag skrev om Turkanarapporten går att läsa här.

Författaren Christian Unge är själv läkare och har jobbat för Läkare utan gränser. Läs min författarintervju med Christian här. 10 kronor för varje sålt exemplar av Kongospår går till Läkare utan gränser.  Läs mer om Läkare utan gränser på organisationens hemsida här. Läs om hur du blir månadsgivare här. Läs mitt inlägg om Läkare utan gränser här.

Boken är ett recensions ex från författaren.

Läkare utan gränser

I höst kommer Christian Unge ut med sin uppföljare till Turkanarapporten - Kongospår. Christian Unges huvudperson och hjälte är läkaren Martin Roykens som periodvis arbetar för Läkare utan Gränser.

Allt överskott från Turkanarapporten går till Läkare utan gränser liksom 10 kronor per bok från Kongospår.

Själv är jag och har jag varit månadsgivare MSF i många år. Om jag byter lite personliga pronomen i texten på Läkare utan gränsers hemsida innebär det...

...att jag är en grundpelare för Läkare utan gränsers arbete. Varje månad gör jag något livsviktigt genom att se till att Läkare utan gränser har beredskap att snabbt rycka ut när katastrofer och kriser inträffar. 

Det är bra. Läs om hur du blir månadsgivare här. Om behovet av dig som givare just nu skriver Läkare utan gränser så här:

När flera katastrofer inträffar samtidigt kan det vara svårt för våra givare att veta hur man bäst hjälper. Samtidigt som ebola sprider sig alltmer okontrollerat i Västafrika, rapporterar vår personal om extrema grymheter i Irak och Syrien. Detta medan befolkningen i Gaza lider fortsatt brist på sjukvård. Dessa kriser får stor uppmärksamhet i media. Men i det tysta pågår dessutom humanitära kriser i bland annat Centralafrikanska republiken och Sydsudan. Att kriserna inträffar samtidigt har skapat ett dramatiskt ökat behov av hjälp från våra givare.

Om Turkanarapporten skrev jag så här. Inlägg om Kongospår kommer nästa vecka.

Projekt Längtan av Marika King

Projekt Längtan är Marika Kings fristående fortsättning på Supernova. Det har gått några år sedan Marika King skrev Supernova, men i Lisas liv har det bara gått några månader. I slutet av Supernova blev den högpresterande managmentkonsulten Lisa sjukskriven pga utbrändhet. I Projekt Längtan är hon tillbaka på jobbet på firman igen. Men något har hänt. Lisa känner inte samma passion för jobbet längre. Hon är fortfarande en lysande konsult men inombords är hon full av tvivel och längtan efter något annat. Och det är mycket det den här boken handlar om. Vad man vill med sitt liv. Att lyssna på sig själv. Är Lisa sitt jobb eller är hon egentligen något annat.

Projekt Längtan utspelar sig precis som Supernova i ett chiclit sammanhang. Det är singelliv och jakt på eller snarare ett sökande efter kärleken. Men liksom i Supernova är det här något mer än chic lit. Mer oro. Mer verklighet. Och i Projekt Längtan tar Lisa oss även med till Afrika, till Ghana där hon till slut hamnar som volontär. Volontär med med en managmentskonsults uppgifter. Och hon trivs med att göra skillnad och hon trivs med Afrika.

Och jag trivs med Lisa. Stockholmsdelen är intressant men Ghanadelen ger mig som väntat mest. Trovärdigt om expatlivet, byråkrati och korruption, värmen, regnen, Afrika. Och min småtråkiga favoritanekdot är nog sökandet efter den där världsbanksrapporten. Efter  åtskilligt letande och frågande får hon den äntligen i sin hand. Den känslan. Och tja, naturligtvis fanns inte lösningen där heller. Så är livet som biståndsarbetare i Ghana.

Men Lisa står delvis utanför biståndsvärlden, hon iakttar och analyserar. Hon har sitt hjärta hos entreprenörerna och de fria marknadskrafterna. Exemplifierat genom den lite dryge expaten Bruce, som anställt "tre bloody ghanians" i sitt luftkonditioneringsföretag sedan de sågs förra fredagen på expatpuben. Tre arbetstillfällen. Tre riktiga jobb. Tre vägar ur fattigdom. Utan inblandning av FN, Världsbanken eller någon NGO.

Mellan böckerna bodde Marika King i Tanzania. Nu har hon ett annat jobb än författare. Också. För en fortsättning vore förstås trevligt. Som läsare känner jag att efter dessa två böcker kan det vara färdigt. Men det kan också fortsätta.

Läs mer om Marika King på www.marikaking.se

Helena Thorfinn här och där

Förra veckan dök hon upp som ny krönikör i Sidas  Omvärlden  och denna vecka ar det ett reportage i Naturskyddaföreningens Sveriges Natur om henne.

I Omvärlden skriver även Henning Mankell läsvärda krönikor. Helena Thorfinn lovar att i sina krönikor "varsamt att försöka komplicera bilden av något som redan är extremt komplext". Något att se fram emot.

Jag uppskattade verkligen Helena Thorfinns bok Innan floden tar oss. Vad jag skrev går att läsa här. Det jag framförallt uppskattade var  "trovärdigheten, fördjupningen av karaktärerna och försöken till förklaring av komplexiteten i biståndet". Därför glädjer det mig att läsa i Omvärlden att Helena Thorfinn skriver på en uppföljare. Hon är på väg tillbaka till Bangladesh för att göra research.

Dessutom är det en TV-serie på gång, utifrån Innan floden tar oss antar jag. I Sveriges Natur läser jag att i processen med TV-serien har Helena sett till att vara med själv. Frågorna är så komplexa att hon inte vill riskera en negativ bild till t ex bistånd eller muslimer. Intressant att läsa är också att boken är på väg att översättas till bangla...

Om mottagandet till Innan floden tar oss kommenterar Helena i Sveriges Natur att det mestadels varit positivt men att hon är förvånad över att så många recensenter hade svårt att se det breda och politiska i romanen utan bara kommenterat relationer, karaktärer och dialog. Någon tyckte hon kunde skrivit en rapport istället... Men vem hade läst den? Frågorna är ju inte nya för de redan insatta. Själv uppskattade jag verkligen hur det breda och politiska smögs in i romanformen. Det var det som gjorde boken för mig.

I Sveriges Natur läser jag dessutom att hon är på väg att flytta med sin man till Burma som fått FN-jobb där. Jag hoppas naturligtvis att det mötet kan ge inspiration till fler romaner.

Helena Thorfinn har en hemsida här; http://www.helenathorfinn.com

Bild från www.norstedts.se

Turkanarapporten av Christian Unge

I Turkanarapporten följer vi läkaren Martin på uppdrag med Läkare utan gränser i Kenya. Närmare bestämt i Lokichokio i norra Kenya. Lokichokio lärde jag mig i den senaste boken jag läste Emmas krig - en sann historia om kärlek, svek och död i Sudan var även den sista utposten till inbördeskrigets Sudan under 80- och 90-talet. Härifrån utgick FN-planen med sina matpaket och sina hjälparbetare.

I Lokiochokio möter Martin den vackra och fascinerande forskaren Nadine. Hon beger sig vidare norrut till Turkana för sina studier. Lika hastigt som de möts är Nadine försvunnen. Tillfångatagen, fängslad och förd till Nairobi. För vad vet ingen i Martins och Nadines värld. Men Nadine har kommit något på spåret i sin forskning. Något hon inte själv kan dra slutsatserna av men som någon annan vill sopa igen alla spår efter.

Turkanarapporten är spännande. De korta kapitlen driver handlingen framåt hela tiden. Det fungerar bra.

Jag tycker Turkanarapporten är riktigt bra så länge Martin och Nadine befinner sig i Kenya. När handlingen förflyttas till Frankrike tycker jag boken tappar lite fart och förlorar det som gör den annorlunda och unik. Jag hade så gärna stannat kvar i Nairobi och Kibera...

Om man bara hinner eller vill läsa en av tre svenska spänningsromaner som utspelar sig i Afrika söder om Sahara så är det helt klart den här jag skulle rekommendera... De andra två jag då har i åtanke är Magnus Zaars Den nakne ambassadören och Karin Alfredssons 80 grader från Varmvattnet.

Christian Unge skänker oavkortat allt överskott från försäljningen av boken till Läkare utan gränser. Läs mer här. Där går även att läsa att det kommer en uppföljare som utspelar sig i Kongo... Intressant! Jag kommer absolut att vilja läsa fortsättningen! Och hoppas då på mer Afrika och mer Läkare utan Gränser!

Innan floden tar oss av Helena Thorfinn

Igenkänningsfaktorn är hög, mycket hög i Helena Thorfinns bok. För mig och för alla andra som rör sig eller har rört sig i biståndsvärlden. Och då har jag aldrig varit i Bangladesh. Subkulturen är global.

Sofia Paulin åker till Dhaka för en tjänst som biståndsråd på den svenska ambassaden. Med sig har hon sin man, den trevlige och charmige läraren Janne och sina två små barn. I boken får vi följa flera parallella spår. Framförallt Sofias brottande med sitt jobb och Jannes brottande med rollen som medföljande. Men även de tre systrarna Bhuia, där mellansysterna såsmåningom får jobbet som den svenska diplomatfamiljens aiya, dvs barnflicka. Men det är fler människor vi får följa, som har alla sin roller att fylla och fram växer framförallt en bild av Dhakas svenskkoloni.

Det jag saknar i Magnus Zaars och Gunnar Ardelius böcker finner jag i Helena Thorfinns. Och då framförallt trovärdigheten, fördjupningen av karaktärerna och försöken till förklaring av komplexiteten i biståndet. Det var också denna bok jag hade högst förväntningar på i vårens flod av "bist lit". Mina förväntningar uppfylls. Jag tycker Helena gör det bra som hela tiden håller samtalen om gender, bistånd och de moraliska aspekterna igång mellan romanens huvudpersoner och bipersoner. Det är svårt, det är komplicerat och det är framförallt inte svart eller vitt, som bilden av bistånd oftast förenklas till. Men Helena tar ändå ställning och i romanform kommer detta fram på ett naturligt och lättillgängligt sätt. Och det blir aldrig tråkigt. För mig. För det jag dock inte kan låta bli att fundera på är om det krävs att man är lite insatt för att kunna ta till sig romanen helt. Det är ju hur all - för mig igenkännande - fakta, vävs in i romanen tillsammans med de parallella dramer som utspelar sig, som jag faller för.

Måste tillägga att jag verkligen gillar hur alla de olika bipersonerna tecknats, lätt schabloniserade. Den kvinnliga världsbankschefen med sin James Bond utstrålning. Den av sitt jobb tämligen ointresserade mannen med makt - den svenske ambassadören. Bundsförvanten på den holländska ambassaden -singelkvinna på jakt efter en man i Dhakas expatvärld. Den gemytlige men känslokalle danske affärsmannen. Den ständigt gnällande medföljande Ericssonfrun som köper leksaker i Sverige till barnkalasen. (Just denna kvinna får dessutom genomgå en intressant utveckling i perifirin - som den arkitekt hon är, hjälper hon faktiskt i bokens slut till att fixa takvattenavrinningen i det slumkvarter hon ser från sitt fönster i lägenheten)

Helena Thorfinn skildrar Dhakas utlänningskoloni väl. Det är självupplevt och på riktigt. Det Helena också skildrar trovärdigt och gripande är de tre bengaliska systrarnas liv. Kanske imponerar detta mest på mig, för den världen är inte och kan aldrig bli självupplevd. Det krävs empati, inlevelseförmåga och kunskap. Jag hoppas Helena vågar skriva fler böcker med huvudpersoner som systrarna Bhuia. För hon har förmågan att lyfta fram dessa människor, de som finns bakom statistiken och rapporterna.

Sammanfattning: Romaner på tema Bistånd / UD / Sida

De sista åren har det utgivits rad romaner i en genre som SVTs Babel benämnde bist-lit.  Jag tycker namnet på genren känns så där, men det är väl bara att gilla läget och konstatera att det redan är ett faktum.

Rubriken på mitt inlägg blev däremot en annan. Jag breddar mig även något mot vad rubriken lovar. Diana Janses bok är t ex en biografi och Francesca Marcianos bok skildrar en expat community i Kenya.

Nedan följer en sammanfattning på de romaner jag känner till. I stora drag handlar det nedan om lättlästa böcker där expats från Västerlandet lever och verkar i fattigare länder i Syd. Några av dem har jag redan betat av, Helena Thorfinns bok håller jag på med och några böcker finns i min att-läsa lista. Jag tar tacksamt och gärna emot fler tips!

Gunnar Ardelius - Friheten förde oss hit. 2012.  Liberia. Stort svenskt bistånds/exportprojekt på 60-talet.Läs om boken i mitt inlägg här.

Magnus Zaar - Den nakne ambassadören. 2011. Östkongo (fiktivt land). Thriller i UD-miljö med ung kvinnlig diplomat i huvudrollen. Läs om boken i mitt inlägg här.

Diana Janse - En del av mitt hjärta lämnar jag kvar. 2010. Afghanistan. Biografi om Diana Janses tid som diplomat i landet. Läs om boken i mitt inlägg här.

Helena Thorfinn - Innan floden tar oss. 2012. Bangladesh. Följer en familj där modern arbetar som biståndsråd på ambassaden i Dhaka. Läsning pågår.

Jakob Ejersbo - Liberty. 2012. Tanzania. Skildrar en dansk biståndsfamilj i 80-talets Tanzania. En Mörkrets hjärta för vår tid. På att-läsa-listan.

Deborah Scroggings- Emmas krig. 2005. Sudan. Biografi om den unga hjälparbetaren Emma som  förälskar sig och gifter sig med en av de sudanesiska ledarna i inbördeskriget. Emma omkommer i en bilolycka i Nairobi gravid i 5:e månaden. På att-läsa-listan.

Helen Fielding - Cause celeb. 1994. Nambula (fiktivt land). En chic-lit i flyktingläger på Afrikas horn.

Francesca Marciano- Rules of the Wild; 1998. Kenya. Drama i Nairobis expat community. Safari och krigskorrespondenter. Bäst hittills av de jag hunnit läsa i denna lista .

Den nakne ambassadören av Magnus Zaar

En thriller i biståndsmiljö. Naturligtvis och varför inte tidigare?

Magnus Zaar var medföljande under några år, då hans fru arbetade på ambassaden i Uganda. Det är också utifrån desa upplevelser han skapar landet Östkongo, ett litet fattigt korrupt klassiskt svenskt biståndsland, inklämt i den mörka afrikanska Djungeln mellan Kongo och Uganda. Boken ska vad jag förstått filmas och det kan bli riktigt intressant!

Jag tycker skildringen av UD/Sida/Ambassadmiljön är realistisk och det märks att Magnus Zaar upplevt denna värld inifrån. Detta är den riktigt stora behållningen för mig.

Själva handlingen, thrillern, känns däremot krystad och håller inte riktigt. Att det finns mycket oegentligheter att ösa ur, bl.a ur svenskt budgetstöd till korrupta länder betvivlar jag inte. Men skildringen är förenklad och minsta möjliga för att driva handlingen framåt. Ett mer utmanande och mer komplicerat fiffel och kanske mer verklighetstroget, skulle jag uppskattat mer... På de sista sidorna i Den Nakne Ambassadören drar det verkligen iväg och en cliffhanger skapas... Men det är ju en roman det här, ytterst lämplig för film!

Fast jag begriper inte varför Clara Fabre släpar med sin 2-åring på korttidsuppdrag till Östkongo. Det känns inte särskilt realistiskt. Tanken var till en början bara ett par dagar på utlandsuppdrag, men ändå, hon ska ju ditt för att jobba, inte leva eller ha semester. Inte tycks hon bekymra sig för att hitta lämplig barnpassning heller, kollegornas anställda finns dock lägligt tillhands, men jag tror inte riktigt på det.

Men trots att handlingen känns ytlig, så gör det inget! Jag tar boken för vad den är och jag tycker det är riktigt roligt att läsa en thriller i denna miljö. Clara Fabre är en hjältinna som skiljer på rätt och fel och kör sitt eget race. Jag ser fram emot hennes nästa utlandspostering. Och jag ser fram emot att se henne på film i Öskongo. Hoppas bara nu det blir bra vad gäller miljöer och skådisar.

Friheten förde oss hit av Gunnar Ardelius

En beställd recension! Jag tipsade en kollega, som jag visste tillbringat några barndomsår i Liberia, om den här boken. Kollegan nöjde sig dock med inslaget i Babel. Han tyckte jag skulle läsa boken och recensera den åt honom istället. En utmaning svår att motstå för en bokbloggare. (Eller ärligt, ingen utmaning alls, jag hade ju ändå tänkt läsa boken).

En svensk familj flyttar till Liberia i Afrika för faderns jobb som personalchef på gruvbolaget, Lamco. Modern glider runt utan något att göra och utan att verka vilja ta för sig något att göra heller. Sonen Mårten, i gymnasieåldern, finner sig snabbt tillrätta, i princip inom ett par timmar. Mårten blir vän med den jämnårige Ormpojken, vars uppgift är att hålla trädgården fri från ormar.

Det är intressant att läsa denna skildring av svenskarna i Liberia på 60-talet och en välbehövlig skönlitterär vinkel på hela Lamco projektet. Om än det här sker genom en något dysfunktionell familj med stora problem redan hemma i Sverige. Det är dessutom en väldigt lättläst bok. Jag förundras över att jag kommit halvägs när jag fortfarande tycker mig befinna mig i inledningen.

Det jag har emot boken är att det hela liksom inte känns trovärdigt. Jag har svårt att tro att man blir så cynisk och uttråkad redan första veckan - vilket hela den här familjen blir - när man flyttat till ett nytt land, med en ny kultur. Särskilt då det är första gången de bor i Afrika. Mycket troligare är att första veckorna präglas av okunskap, nyfikenhet, förfäran och en överväldigande känsla av hur jobbigt allt är, innan man kommit till rätta och fått koll på hur det fungerar. Först när vardagen fallit på plats borde denna bok ha börjat.

Det kan tyckas petitesser, om man tänker att det är cynismen, rasismen och uttråkningen som Gunnar Ardelius vill förmedla. Och den beskrivningen, liksom beskrivningen av det konstgjort uppbyggda koloniala klassamhället, blir ju egentligen inte sämre av att det går lite för fort att komma dit.

Men det känns tråkigt att jag inte riktigt tror på det jag läser. Jag tror inte att sonen Mårten, efter att ha känt Ormpojken, i ca tre dagar helt apropå ingenting säger "tror du att du kan vara jutomte i år?" Vad är det för kommentar? Kommentaren stör mig genom hela det faktum att vänskapen dem emellan, utan någon egentlig trovärdig förklaring, utvecklas så svindlande fort.

Jag är kluven. Förmodligen är det en bok som skulle vunnit på om den varit längre. Om den känslomässiga utvecklingen fått fördjupats och förklarats. Samtidigt tycker jag om det sätt Gunnar Ardelius skriver på, avskalat med korta samtal.

Ett starkt solljus och bleka pastellfärger vilar över svenskkolonin, ett varmt fuktigt mörker över gruvkomplexet.

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse

Redan på första sidan i Diana Janses bok, om sitt liv som diplomat under två år i Afghanistan, dyker det upp en person jag träffat i verkligheten. En Sidaanställd i Kabul samtidigt med Diana. Intressant tänker jag och hoppas på mer, men de Sidaanställda kollegorna förpassas därefter till perifirin i Dianas berättelse. Och visst är det häftigare att återberätta om tältnätter med svenska soldater vid gränsen och hemmagymmande med danska minröjare i Kabul, än om fikastunderna på Sidas biståndskontor. Diana Janse berättar utmanande om sitt liv. Hon vågar skriva hur hon faktiskt känner inför en hel del. Förmodligen är det tillspetsat, men det är inte alltid det mest politiskt korrekta hon förmedlar och det gillar jag. Även om jag till en början blev provocerad av Dianas berättelse, framförallt hennes föraktfulla, cyniska och blasé inställning till biståndsarbetarna men även afghanerna och allt som är eländigt och jobbigt i landet i största allmänhet, så vinner ändå berättelsen. Hon har min fulla förståelse i den där känslan hon ständigt brottas med: Att det finns ingenting jag hellre gör än det här, på väg någonstans i jordens för tillfället mest eländiga och hopplösa land och samtidigt bara vilja vara hemma i en vanlig svensk trygg värld med glassiga tidningar att bläddra i. Jag läser inte den här boken för att lära mig om Afghanistan, jag läser den för att jag vill läsa om livet som ung kvinnlig UD-anställd i fält. Och det lyckas Diana beskriva. Därtill förmedlar hon en bild, sin bild, av det komplicerade landet Afghanistan. Svårt att leva i som diplomat och biståndsarbetare, men svårast att leva i för Afghanistans kvinnor. Hennes språk är enkelt och träffsäkert. Och det fungerar bra i den här berättelsen. Jag gillar hennes ibland roliga bildspråk, som då och då dyker upp. I hennes gärning som diplomat är jag fascinerad över de där ständiga samtalen. Att prata med den och med den och med den och sen bilda sig en objektiv uppfattning om situationen och förmedla hem till Sverige, EU, FN eller vem som nu är intresserad. Det fascinerande är att det är alla sådana där samtal, som ligger till grund för våra svenska stora och små utrikespolitiska beslut, inklusive de som rör vår biståndspolitik, runt om i världen. Och det är inte unikt för Diana Janse. Det är ju så det är. Och det känns så sårbart.