Om
▼
onsdag 29 februari 2012
Handlingen av Sara Mannheimer
Sara Mannheimer debuterade 2008 med romanen Reglerna och förra året kom Handlingen. Det verkar klokt att förlaget nu gett ut båda böckerna i en och samma pocket, eftersom de har vissa likheter, och jag hoppas att satsningen får riktigt många läsare att stifta bekantskap med detta synnerligen spännande författarskap.
I Handlingen möter man en kvinna som strävar efter att få ordning och kontroll över sin tillvaro. När hon inte står och märker varor i affären eller stryker förbi "kufarna på bänken" befinner hon sig i Hemmet, där hon bor med sin pojkvän. Allt som oftast dras hon mot Lagrutan (köket), där hon hålls med disktrasan i högsta hugg. Men det är egentligen det respektingivande Rummet med Ryggarna (biblioteket) som hon vill ta i besittning. Att närma sig och tillägna sig den bokliga bildningen är dock inte det lättaste, visar det sig. Och det underlättar inte saken att hon valt ett närmast ogenomträngligt litteraturteoretiskt verk av Roland Barthes som sin "Begynnelsebok".
Det är en ganska dråplig berättelse, även om här också finns en sorg (över ett missfall - ett uteblivet skapande?). Det är samtidigt en oerhört betydelsediger text och det mesta kan läsas på ett symboliskt plan. Olika förhållningssätt ställs mot varandra: intellektualism kontra handens arbete, ordning kontra kaos, teori kontra dikt, verklighet kontra fiktion och så vidare. Hela tiden strävar berättarjaget efter att nå fram till ett klart förhållningssätt, en trygg hamn, nöjdhet, tillfredsställelse. Men tvivlet lurar ständigt runt hörnet. Det "Äntligen!" som utropas på första sidan förbyts snart i ängslan: "Trots att jag är i det närmaste euforisk över att vara här kommer frågan gång på gång till mig: Hur vet jag att detta är ett riktigt Hus, ett riktigt Hem? (---) Är det tillbörligt att tro på väggar av nedbrytbara material, tro på målarfärg, glasull och spackel? Är det inte sådant man använder för att täcka över, för att skyla själva - katastrofen." Hon är också väl medveten om sitt eviga tvivlande och katastroftänkande, och betraktar sorgset missfallet som "en följd av vårt oförlåtliga tvivel".
Kanske är hjärtat i Hemmet i själva verket det rum som kallas Mellanrummet - en hall eller en korridor - eftersom det är där hon hamnar när hon inte förmår välja väg. Här finns berättelsens tyngdpunkt, även om balansen är minst sagt skör: "Mellanrummet måste få finnas, måste få upprättelse. Jag känner det nu, nästan med en hätsk iver. Jag vill inte, nej, jag vill inte ha ett Hem, ett liv, ett samhälle, en kultur som glänser som en slaviskt putsad diskbänk, jag vill ha dimma, asymmetrisk skit, jag vill snubbla, ändå, jag vet inte om jag uthärdar att stå här på abstraktionens sumpiga nästan-kanske-snart-eller-inte-knarrande tiljor."
Som kanske kan anas av citaten ovan är Mannheimers prosa mycket säregen. Här finns en poetisk musikalitet och ett högstämt allvar, men texten präglas av en härligt halsbrytande lekfullhet, genom ideliga stilbrott och blandning med samtidsreferenser, ordlekar, upprepningar, (o)frivilligt komiska metaforer och nyord (ofta fantastiska sådana, som ”förtäringsfebrilitet”). Det krävs en mycket skicklig penna för att det här ska fungera och inte falla samman i pekoral eller bli pretentiöst. Det är imponerande, och jag blir alldeles lycklig över att det går att skriva så som Sara Mannheimer gör.
Det finns mycket mer att säga om denna bok, men jag nöjer mig så. Provläs gärna ett stycke!
tisdag 28 februari 2012
Eld och Snö av Yngve Ryd
I dessa sportlovs- och vinterfjällstider kommer här ett kort inlägg om två helt fantastiska böcker.
Eld: Flammor och glöd -samisk eldkonst och Snö: Renskötaren Johan Rassa berättar.
Jag har inte läst ut någon av böckerna. Det var flera år sedan jag började. Och det känns som om jag aldrig kommer att läsa klart dem heller. För när jag når slutet kommer jag bara börja om igen.
För mig kommer dessa böcker vara ständigt pågående läsupplevelser. Det finns inte en chans att jag kommer kunna ta till mig all denna kunskap, utportionerad i små korta snuttar, sida upp och sida ner. Inte heller kommer jag kunna minnas allt jag läser. Så det kommer att gå utmärkt att börja om från början igen när jag väl nått slutet. Och jag bara njuter. Helt och fullt. Jag är på fjället när jag läser.
Av Yngve Ryd finns även utgiven Ren och Varg: Samer berättar och Timmerhästens bok. Säkerligen lika fina, men jag har inte börjat läsa i dem. Än.
Eld: Flammor och glöd -samisk eldkonst och Snö: Renskötaren Johan Rassa berättar.
Jag har inte läst ut någon av böckerna. Det var flera år sedan jag började. Och det känns som om jag aldrig kommer att läsa klart dem heller. För när jag når slutet kommer jag bara börja om igen.
För mig kommer dessa böcker vara ständigt pågående läsupplevelser. Det finns inte en chans att jag kommer kunna ta till mig all denna kunskap, utportionerad i små korta snuttar, sida upp och sida ner. Inte heller kommer jag kunna minnas allt jag läser. Så det kommer att gå utmärkt att börja om från början igen när jag väl nått slutet. Och jag bara njuter. Helt och fullt. Jag är på fjället när jag läser.
Av Yngve Ryd finns även utgiven Ren och Varg: Samer berättar och Timmerhästens bok. Säkerligen lika fina, men jag har inte börjat läsa i dem. Än.
måndag 27 februari 2012
Bokcirkel på bibliotek
I helgen fick jag veta att mitt bibliotek kommer starta en bokcirkel. Intresset är stort och de funderar som bäst på hur de ska lägga upp det hela. Vilken form det blir är ännu ej klart. Tydligen kommer deltagarna själva kunna påverka bokcirkelns upplägg.
Jag anmälde genast mitt intresse. Mina förhoppningar är enkla och följande; att vidga vyerna och läsa mer utanför, det som jag förstått kallas, min komfortzon ...
Men vilken form är bäst på ett biblioteks bokcirkel funderar jag. Även jag kommer ju kunna vara med och påverka. Det enda jag spontant är skeptisk till är någon form av facebookvariant.
Jag anmälde genast mitt intresse. Mina förhoppningar är enkla och följande; att vidga vyerna och läsa mer utanför, det som jag förstått kallas, min komfortzon ...
Men vilken form är bäst på ett biblioteks bokcirkel funderar jag. Även jag kommer ju kunna vara med och påverka. Det enda jag spontant är skeptisk till är någon form av facebookvariant.
Family living - den ostädade sanningen
I enkätsvaren förut skrev jag att jag undviker roliga och lättsamma böcker.
Det stämmer förstås inte, och jag har redan brutit mot den "regeln". Jag kunde inte motstå att bläddra mig igenom Family living, som är tecknaren Lotta Sjöbergs nya bok efter Bebisbekännelser.
Det här är livspusselporr på hög nivå och det finns knappt en enda sida jag inte känner igen mig i. Lotta Sjöberg har sinne för detaljer, det är fyndigt och snyggt tecknat. Boken har rätt mycket karaktär av vitsiga enrutingar som samlats på hög, vilket gör att den passar bäst som blädderverk. Perfekt toaläsning, om man vill vara krass. Eller presentbok.
Kanske förmedlar den här boken en lite för gullig bild av den traditionella kärnfamiljen, trots allt, mitt bland alla dammråttor. Men ideal eller inte, jag tror många familjer i praktiken har det ungefär så här. En bild jag fastnar för är den där mamman önskar att hon kunde klona sig i ett antal olika provrör för att klara av allt. En som gör allt det tråkiga hushållsarbetet, en som alltid har tid för barnen, en som tränar, en som sköter karriären, en som är kåt, en som har kvar vännerna, etc etc. Men en viktig klon saknas. Det är den där föräldern som hinner ha fritidsintressen. Som att blogga till exempel.
Det stämmer förstås inte, och jag har redan brutit mot den "regeln". Jag kunde inte motstå att bläddra mig igenom Family living, som är tecknaren Lotta Sjöbergs nya bok efter Bebisbekännelser.
Det här är livspusselporr på hög nivå och det finns knappt en enda sida jag inte känner igen mig i. Lotta Sjöberg har sinne för detaljer, det är fyndigt och snyggt tecknat. Boken har rätt mycket karaktär av vitsiga enrutingar som samlats på hög, vilket gör att den passar bäst som blädderverk. Perfekt toaläsning, om man vill vara krass. Eller presentbok.
Kanske förmedlar den här boken en lite för gullig bild av den traditionella kärnfamiljen, trots allt, mitt bland alla dammråttor. Men ideal eller inte, jag tror många familjer i praktiken har det ungefär så här. En bild jag fastnar för är den där mamman önskar att hon kunde klona sig i ett antal olika provrör för att klara av allt. En som gör allt det tråkiga hushållsarbetet, en som alltid har tid för barnen, en som tränar, en som sköter karriären, en som är kåt, en som har kvar vännerna, etc etc. Men en viktig klon saknas. Det är den där föräldern som hinner ha fritidsintressen. Som att blogga till exempel.
söndag 26 februari 2012
Nattens väktare av Sergej Lukjanenko
Samtidigt som jag läste denna bok gjorde min medbloggare ett inlägg vid namn Fantastik och Dystopier. Så ytterst vältajmat att man skulle kunna tro att vi synkat våra inlägg och vårt läsande...
I vilket fall lärde jag mig i inlägget att boken jag läste är en bok i genren Fantastik. Ett begrepp jag inte visste existerade...Fantastik är tydligen - om jag fattat det hela rätt- samlingsbenämningen på böcker i fantasy, science fiction och skräckgenrena samt de som glider däremellan. Själv grubblade jag, medan jag läste Nattens Väktare, över varför boken var placerad bland vanlig skönlitteratur på biblioteket och inte fantasy eller science fiction. Förklaringen är förmodligen att Nattens väktare är en typisk glida-emellan-genrer-bok. Kanske också att den inte ustpelar sig i en fantasivärld utan i dagens Moskva. Men ändå. Är Nattens Väktare något är det väl ändå mest fantasy, med alla vampyrer som som styker runt Moskvas gator om nätterna? Eller hur tänker bibliotekarier...?
Nattens väktare utspelar sig i ett samtida Moskva och ganska ofta nere i tunnelbanan. Huvudpersonen Anton tillhör De Andra. De Andra lever bland människorna. Nattens Väktare, De Ljusa skyddar människorna, styrs av altruism och kämpar för Det Goda. Dagens Väktare, De Mörka tillhör också De Andra men de styrs av egoism och Det Onda. Mellan Nattens Väktare och Dagens Väktare rådet Avtalet. Hela tiden måste balans upprättahållas mellan Det Ljusa och Det Mörka. En regelrätt öppen kamp skulle förinta världen och mänskligheten. Det är inget som varken De Ljusa eller De Mörka vill. Men balansen är skör och De Andra tycks hela tiden vara inblandade i långa strategiska maktkamper och tjuvknep. Uppblandat med skildringarna av kampen mellan Det Goda och Det Onda skildras lite av det liv De Andra lever i dagens Ryssland.
Jag har av en vän, med koll på fantasy, förstått att grundläggande för en bra fantasybok, är att reglerna och ramverket som fantasyförfattaren bygger sin värld kring, måste stämma och vara konsekventa. I Nattens väktare tog det väldigt lång tid för mig att få grepp om vad som gällde. Förmodligen för att det här verkligen finns mycket nya regler, som jag inte känner igen från andra böcker i genren -åtminstone inte i den begränsade mängd fantasy jag läst. Dessutom pytsas kunskapen om reglerna ut pö om pö i boken, precis som för någon ny, som ska initieras bland De Andra.
Boken är del ett i en trilogi. Jag tyckte det var frän och fascinerande läsning. Men jag kastar mig inte över tvåan direkt. Det finns alltför mycket annat där ute som jag vill läsa. Samma bok, samma idé men i tex Los Angeles eller London, hade jag nog inte ens övervägt att läsa...
Boken filmatiserades 2006 och nominerades till en Oscar för bästa utländska film. "Rysslands största filmsucce någonsin". Även böckerna har, vad jag förstått, blivit dundersucceer i Ryssland. Klart intressant.
I vilket fall lärde jag mig i inlägget att boken jag läste är en bok i genren Fantastik. Ett begrepp jag inte visste existerade...Fantastik är tydligen - om jag fattat det hela rätt- samlingsbenämningen på böcker i fantasy, science fiction och skräckgenrena samt de som glider däremellan. Själv grubblade jag, medan jag läste Nattens Väktare, över varför boken var placerad bland vanlig skönlitteratur på biblioteket och inte fantasy eller science fiction. Förklaringen är förmodligen att Nattens väktare är en typisk glida-emellan-genrer-bok. Kanske också att den inte ustpelar sig i en fantasivärld utan i dagens Moskva. Men ändå. Är Nattens Väktare något är det väl ändå mest fantasy, med alla vampyrer som som styker runt Moskvas gator om nätterna? Eller hur tänker bibliotekarier...?
Nattens väktare utspelar sig i ett samtida Moskva och ganska ofta nere i tunnelbanan. Huvudpersonen Anton tillhör De Andra. De Andra lever bland människorna. Nattens Väktare, De Ljusa skyddar människorna, styrs av altruism och kämpar för Det Goda. Dagens Väktare, De Mörka tillhör också De Andra men de styrs av egoism och Det Onda. Mellan Nattens Väktare och Dagens Väktare rådet Avtalet. Hela tiden måste balans upprättahållas mellan Det Ljusa och Det Mörka. En regelrätt öppen kamp skulle förinta världen och mänskligheten. Det är inget som varken De Ljusa eller De Mörka vill. Men balansen är skör och De Andra tycks hela tiden vara inblandade i långa strategiska maktkamper och tjuvknep. Uppblandat med skildringarna av kampen mellan Det Goda och Det Onda skildras lite av det liv De Andra lever i dagens Ryssland.
Jag har av en vän, med koll på fantasy, förstått att grundläggande för en bra fantasybok, är att reglerna och ramverket som fantasyförfattaren bygger sin värld kring, måste stämma och vara konsekventa. I Nattens väktare tog det väldigt lång tid för mig att få grepp om vad som gällde. Förmodligen för att det här verkligen finns mycket nya regler, som jag inte känner igen från andra böcker i genren -åtminstone inte i den begränsade mängd fantasy jag läst. Dessutom pytsas kunskapen om reglerna ut pö om pö i boken, precis som för någon ny, som ska initieras bland De Andra.
Boken är del ett i en trilogi. Jag tyckte det var frän och fascinerande läsning. Men jag kastar mig inte över tvåan direkt. Det finns alltför mycket annat där ute som jag vill läsa. Samma bok, samma idé men i tex Los Angeles eller London, hade jag nog inte ens övervägt att läsa...
Boken filmatiserades 2006 och nominerades till en Oscar för bästa utländska film. "Rysslands största filmsucce någonsin". Även böckerna har, vad jag förstått, blivit dundersucceer i Ryssland. Klart intressant.
fredag 24 februari 2012
Bokbloggsjerka: Nordiska författare
Den här veckan hoppar vi på Annikas bokbloggsjerka. Veckans uppgift är att pusha för en nordisk författare och tipsa oss om en bok av honom/henne som absolut måste läsas.
Min första tanke är Sofi Oksanen och hennes imponerande bok Utrensning. Men det känns mer spännande att tipsa om något som nog inte är lika allom bekant. Därför väljer jag den norske författaren Tarjei Vesaas och hans roman Fåglarna som är en modern klassiker.
Fåglarna (original: Fuglane, 1957) är ett starkt, psykologiskt drama om relationen mellan de två syskonen Mattis och Hege. Mattis är inte riktigt som alla andra och bandet till systern är starkt. När Hege träffar en man vänds Mattis tillvaro uppochned. Tarjei Vesaas berättar den här historien på ett oerhört lyhört och skickligt sätt, så att man som läsare förstår hur det ligger till utan att allt sägs ut. Språket ljuder med en spröd och skör, men samtidigt kraftfull klang; mycket egenartat, samtidigt enkelt och sparsmakat. Det är en bok man inte läser snabbt utan med eftertanke. Den finns i en fin nyutgåva från förlaget Lind & co (se bilden), men läs gärna på originalspråket, nynorska - det skänker en extra dimension, och som svensk klarar man det efter en stund utmärkt även om några ord här och där är främmande.
Tarjei Vesaas har också skrivit romanen Is-slottet, som även den är mycket läsvärd.
Min första tanke är Sofi Oksanen och hennes imponerande bok Utrensning. Men det känns mer spännande att tipsa om något som nog inte är lika allom bekant. Därför väljer jag den norske författaren Tarjei Vesaas och hans roman Fåglarna som är en modern klassiker.
Fåglarna (original: Fuglane, 1957) är ett starkt, psykologiskt drama om relationen mellan de två syskonen Mattis och Hege. Mattis är inte riktigt som alla andra och bandet till systern är starkt. När Hege träffar en man vänds Mattis tillvaro uppochned. Tarjei Vesaas berättar den här historien på ett oerhört lyhört och skickligt sätt, så att man som läsare förstår hur det ligger till utan att allt sägs ut. Språket ljuder med en spröd och skör, men samtidigt kraftfull klang; mycket egenartat, samtidigt enkelt och sparsmakat. Det är en bok man inte läser snabbt utan med eftertanke. Den finns i en fin nyutgåva från förlaget Lind & co (se bilden), men läs gärna på originalspråket, nynorska - det skänker en extra dimension, och som svensk klarar man det efter en stund utmärkt även om några ord här och där är främmande.
Tarjei Vesaas har också skrivit romanen Is-slottet, som även den är mycket läsvärd.
Wong / Orwell / Burma
Noterade förresten i slutet av senaste Vi Läser att vi kan förvänta oss ett intressant reportage i nästa nummer. Ola Wong om George Orwell i Burma. Vilken kombination. Höga förväntningar! Men tiden går fort till 27 mars.
torsdag 23 februari 2012
Dystopier och postapokalyps, del 2
Några fler tips och tankar till mig själv och andra dystopivurmare.
För att förtydliga begreppen dystopi respektive postapokalyps (efter katastrofen): Många använder dem nästan synonymt, men det finns en skillnad. En typisk dystopi beskriver ett (framtida) omänskligt samhälle, ofta totalitärt, medan postapokalyps-böcker handlar om världen efter att en gigantisk katastrof (kärnvapenkrig, global miljökatastrof, pandemisk utrotning etc) inträffat. Om jag tolkar saken rätt finns det böcker som tillhör båda kategorierna, men det finns också böcker som är antingen det ena eller det andra.
I synnerhet dystopierna har inte nödvändigtvis några tydliga inslag av spekulationer om vetenskapens utveckling, vilket gör att de ofta inte uppfattas som egentlig sf-litteratur. Av författarna i listorna jag postade i mitt förra inlägg, exempelvis, är det bara några få som brukar räknas som sf-författare - Bradbury, Mateson och Gluchovskij.
Sommaren 2010 pågick en läsutmaning om dystopier som Lyrans Noblesser skriver om, med länkar till andras inlägg om olika dystopier de läst.
Flera bloggare ondgör sig över de stereotypa könsrollerna i många postapokalyps-skildringar, se Ett hem utan böcker och Bokstävlarna. Där kan man också få tips om nyare böcker i genren.
Slutligen några fler tips på postapokalyps som jag hittat på Flashback av alla ställen:
Brian Aldiss - Greybeard (Gråskägg)
Wilson Tucker - The Long Loud Silence (Den långa tystnaden)
Kate Wilhelm - Where Late the Sweet Birds Sang (Där fåglar en gång sjöng)
Vonda N. McIntyre - Dreamsnake (Om gräs och dis och sand)
För att förtydliga begreppen dystopi respektive postapokalyps (efter katastrofen): Många använder dem nästan synonymt, men det finns en skillnad. En typisk dystopi beskriver ett (framtida) omänskligt samhälle, ofta totalitärt, medan postapokalyps-böcker handlar om världen efter att en gigantisk katastrof (kärnvapenkrig, global miljökatastrof, pandemisk utrotning etc) inträffat. Om jag tolkar saken rätt finns det böcker som tillhör båda kategorierna, men det finns också böcker som är antingen det ena eller det andra.
I synnerhet dystopierna har inte nödvändigtvis några tydliga inslag av spekulationer om vetenskapens utveckling, vilket gör att de ofta inte uppfattas som egentlig sf-litteratur. Av författarna i listorna jag postade i mitt förra inlägg, exempelvis, är det bara några få som brukar räknas som sf-författare - Bradbury, Mateson och Gluchovskij.
Sommaren 2010 pågick en läsutmaning om dystopier som Lyrans Noblesser skriver om, med länkar till andras inlägg om olika dystopier de läst.
Flera bloggare ondgör sig över de stereotypa könsrollerna i många postapokalyps-skildringar, se Ett hem utan böcker och Bokstävlarna. Där kan man också få tips om nyare böcker i genren.
Slutligen några fler tips på postapokalyps som jag hittat på Flashback av alla ställen:
Brian Aldiss - Greybeard (Gråskägg)
Wilson Tucker - The Long Loud Silence (Den långa tystnaden)
Kate Wilhelm - Where Late the Sweet Birds Sang (Där fåglar en gång sjöng)
Vonda N. McIntyre - Dreamsnake (Om gräs och dis och sand)
onsdag 22 februari 2012
Fantastik och dystopier
Fantastik, alltså science fiction, fantasy, skräck och olika blandformer av dessa genrer, är något som många bara älskar. Men det är också genrer som rätt många läsare undviker. Om fantastikläsaren i typfallet är en ung man, så är icke-läsaren ganska ofta en äldre kvinna. Beror det på en kvardröjande nördstämpel med manliga förtecken? Eller är det helt enkelt så att de som föredrar den här litteraturens motsats - psykologiserande, realistiska romaner - upplever att fantastiken inte har någon bäring på deras liv och verklighet. Lite synd i så fall, för bakom fantasierna om främmande världar finns ju ofta en mer eller mindre uttalad ambition att beskriva både mänskliga problem och det samhälle vi lever i.
Jag har själv hittills varit en mycket blygsam fantastikläsare, och jag misstänker att det delvis beror på ovanstående. Har också ganska svårt att uppbåda intresse för till exempel vampyrer och robotar. Men det finns en viss typ av sf-litteratur som jag har fastnat för, nämligen dystopier - skildringar av ett framtida eller tänkt mardrömssamhälle - och efter katastrofen-böcker (postapokalyptisk science fiction). Tydligen gillar jag att frossa i mörka framtidsvisioner... De befinner sig intressant nog i gränslandet mellan "vanlig" skönlitteratur och sf, vilket leder till att de ofta står på skönlitteraturhyllan på biblioteket (och inte bland de färgprickade sf-böckerna - det kanske är därför jag har hittat dem!). Här kommer några listor över sådana böcker; somligt är redan läst och somligt vill jag läsa.
Klassiska dystopier:
Jag har själv hittills varit en mycket blygsam fantastikläsare, och jag misstänker att det delvis beror på ovanstående. Har också ganska svårt att uppbåda intresse för till exempel vampyrer och robotar. Men det finns en viss typ av sf-litteratur som jag har fastnat för, nämligen dystopier - skildringar av ett framtida eller tänkt mardrömssamhälle - och efter katastrofen-böcker (postapokalyptisk science fiction). Tydligen gillar jag att frossa i mörka framtidsvisioner... De befinner sig intressant nog i gränslandet mellan "vanlig" skönlitteratur och sf, vilket leder till att de ofta står på skönlitteraturhyllan på biblioteket (och inte bland de färgprickade sf-böckerna - det kanske är därför jag har hittat dem!). Här kommer några listor över sådana böcker; somligt är redan läst och somligt vill jag läsa.
Klassiska dystopier:
- Vi av Jevgenij Zamjatin (1920)
- Kallocain av Karin Boye (1940)
- Du sköna nya värld (Brave new world) av Aldous Huxley (1932)
- 1984 av George Orwell (1949)
- Fahrenheit 451 av Ray Bradbury (1953)
- Globalia av Jean-Christophe Rufin
- Corpus Delicti av Juli Zeh
- Enhet av Ninni Holmqvist
- Never let me go av Kazuo Ishiguro
- Hungerspelstrilogin (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt) av Suzanne Collins (ungdomsbok)
- Oönskad av Gemma Malley (ungdomsbok)
- Den utvalde av Lois Lowry (ungdomsbok)
- Blodröd väg av Moira Young (ungdomsbok)
- "Ful"-serien (Ful, Ful eller snygg, De rätta) av Scott Westerfeld (ungdomsbok)
- Den sista människan av Mary Shelley
- Aniara av Harry Martinson
- Legend (I am legend) av Richard Mateson
- På stranden (On the beach) av Nevil Shute
- Efter floden av PC Jersild
- Oår – Aftonlandet och Sweetwater av Knut Faldbakken
- I de sista tingens land (In the country of last things) av Paul Auster
- Oryx och Crake, Syndaflodens år (The year of the flood) av Margaret Atwood
- Vägen (The road) av Cormac McCarthy
- Metro 2033 och Metro 2034 av Dmitrij Gluchovskij
Tipsa gärna om fler bra titlar i den här genren! Även annan bra sf/fantasy som kan tänkas få mig att passera fantastiktröskeln lite oftare.
tisdag 21 februari 2012
Enkätdags
Det verkar som om alla andra bokbloggare svarat på den här enkäten, så då är det väl min tur. Håll till godo!
Senast lästa: Handlingen av Sara Mannheimer.
Senast köpta bok: Levererade eller beställda? Om det förstnämnda så har jag skrivit om det här.
Senast lånade bok: En berättelse om kärlek och mörker, samt Hur man botar en fanatiker, båda av Amos Oz.
Senast fådda bok: Ja till Liv! av Liv Strömquist.
Favoritbokhandel: Absolut inte Akademibokhandeln, däremot LundeQ i Uppsala som var dess föregångare på orten. Fyra våningar sprängfyllda med böcker - och rulltrappor mellan våningarna! Den bokhandeln förgyllde min barndom.
Favoritbibliotek: Det bibliotek där jag kommer att få min drömtjänst. Dvs ett bibliotek med plats för drömmar, och drömmare.
Antal lånekort: Det borde vara ett tiotal, men plastkorten tillhör en förgången tid.
Använder som bokmärke: Allt från kvitton och låneavier till olika "riktiga" bokmärken. Har bland annat ett från en liten bokhandel i Notting Hill (nej, inte Hugh Grants resebokhandel) som nu sjunger på sista versen.
Favoritfärg på bok: Kan man ha det?
Favoritmat/snack vid läsning: Jag citerar en annan bloggare: Alltså, ungefär vad som helst, bara det inte kladdar och bara det går att äta med en hand.
Favoritdryck vid läsning: Kaffe förstås. Eller te, det beror på klockslaget.
Favoritställe att läsa på: Divandelen på vardagsrumssoffan.
På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: Typ 32, i Oz tjocka bok (se ovan).
Den här boken köper jag till en förälder: Till mamma något av Linda Olsson.
Den här boken köper jag till min bästa vän: Äsch, jag citerar igen: Jag har inte riktigt någon bästa vän, men skulle jag köpa en bok till en vän så väljer jag något som jag själv gillar och som jag tror att vännen gillar också.
Den här boken köper jag till en partner: Neil Gaimans senaste.
Favoritgenre: Ingen. Kanske lyrik, trots allt? Det är i alla fall den hylla som är svårast att gallra - både hemma och på jobbet.
Favoritformat: Definitivt inte pocketböcker med för liten stil. Jag kämpade mig igenom Idioten på det sättet och det gör jag inte om.
Författarfavorit: Se min presentationssida.
Den tjockaste bok jag läst: Kan det vara Shogun av James Clavell? 1014 sidor om jag minns rätt.
Den tunnaste bok jag läst: Lär ju vara någon pekbok.
Favoritljud när du läser: Min egen andning och bladen när de vänds.
Favorittidning: Ingen just nu. Uppsalademokraten har tyvärr lagts på is.
Prenumererar på: ETC, Vi läser, Språktidningen.
Favoritbokblogg: Har inte upptäckt någon som jag absolut inte vill missa.
Mitt bästa bokminne: Minns inte.
Senaste bokfyndet: Minns inte.
Senaste impulsköpta bok: Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här.
En bra bok att ge bort: Finns ingen bok som passar alla.
Bokgenre som jag undviker: Böcker som beskrivs som vansinnigt roliga och lättsamma.
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Slänger om de är så dåliga att jag inte kan ge bort dem med gott samvete. Inbundna i brännbart och pocket i tidningsinsamlingen.
Så här håller jag koll på vad jag läst: Läsdagböcker. En handskriven, och numera även en i excel. Plus denna blogg.
Så här sorterar jag min bokhylla: Varierar mellan kaotiskt och ganska ordinärt.
Nästa bok jag ska läsa: Hur man botar en fanatiker av Amos Oz.
Senast lästa: Handlingen av Sara Mannheimer.
Senast köpta bok: Levererade eller beställda? Om det förstnämnda så har jag skrivit om det här.
Senast lånade bok: En berättelse om kärlek och mörker, samt Hur man botar en fanatiker, båda av Amos Oz.
Senast fådda bok: Ja till Liv! av Liv Strömquist.
Favoritbokhandel: Absolut inte Akademibokhandeln, däremot LundeQ i Uppsala som var dess föregångare på orten. Fyra våningar sprängfyllda med böcker - och rulltrappor mellan våningarna! Den bokhandeln förgyllde min barndom.
Favoritbibliotek: Det bibliotek där jag kommer att få min drömtjänst. Dvs ett bibliotek med plats för drömmar, och drömmare.
Antal lånekort: Det borde vara ett tiotal, men plastkorten tillhör en förgången tid.
Använder som bokmärke: Allt från kvitton och låneavier till olika "riktiga" bokmärken. Har bland annat ett från en liten bokhandel i Notting Hill (nej, inte Hugh Grants resebokhandel) som nu sjunger på sista versen.
Favoritfärg på bok: Kan man ha det?
Favoritmat/snack vid läsning: Jag citerar en annan bloggare: Alltså, ungefär vad som helst, bara det inte kladdar och bara det går att äta med en hand.
Favoritdryck vid läsning: Kaffe förstås. Eller te, det beror på klockslaget.
Favoritställe att läsa på: Divandelen på vardagsrumssoffan.
På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: Typ 32, i Oz tjocka bok (se ovan).
Den här boken köper jag till en förälder: Till mamma något av Linda Olsson.
Den här boken köper jag till min bästa vän: Äsch, jag citerar igen: Jag har inte riktigt någon bästa vän, men skulle jag köpa en bok till en vän så väljer jag något som jag själv gillar och som jag tror att vännen gillar också.
Den här boken köper jag till en partner: Neil Gaimans senaste.
Favoritgenre: Ingen. Kanske lyrik, trots allt? Det är i alla fall den hylla som är svårast att gallra - både hemma och på jobbet.
Favoritformat: Definitivt inte pocketböcker med för liten stil. Jag kämpade mig igenom Idioten på det sättet och det gör jag inte om.
Författarfavorit: Se min presentationssida.
Den tjockaste bok jag läst: Kan det vara Shogun av James Clavell? 1014 sidor om jag minns rätt.
Den tunnaste bok jag läst: Lär ju vara någon pekbok.
Favoritljud när du läser: Min egen andning och bladen när de vänds.
Favorittidning: Ingen just nu. Uppsalademokraten har tyvärr lagts på is.
Prenumererar på: ETC, Vi läser, Språktidningen.
Favoritbokblogg: Har inte upptäckt någon som jag absolut inte vill missa.
Mitt bästa bokminne: Minns inte.
Senaste bokfyndet: Minns inte.
Senaste impulsköpta bok: Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här.
En bra bok att ge bort: Finns ingen bok som passar alla.
Bokgenre som jag undviker: Böcker som beskrivs som vansinnigt roliga och lättsamma.
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Slänger om de är så dåliga att jag inte kan ge bort dem med gott samvete. Inbundna i brännbart och pocket i tidningsinsamlingen.
Så här håller jag koll på vad jag läst: Läsdagböcker. En handskriven, och numera även en i excel. Plus denna blogg.
Så här sorterar jag min bokhylla: Varierar mellan kaotiskt och ganska ordinärt.
Nästa bok jag ska läsa: Hur man botar en fanatiker av Amos Oz.
Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl
Den unge Andreas tvingas av hustrun och familjen att tillbringa en sommar på den sörmländska kurorten Augustenbad. Andreas är alkoholist, misslyckad och patetisk i största allmänhet. Men han ser bra ut och törstar efter dekadent leverne, kvinnor och alkohol. Trots att han för att rädda sitt äktenskap måste avstå från just dessa. Till saken hör att Andreas gift sig till pengar och de pengar han får tillgång till super han upp. På Augustenbad möter han den av fransosen svårt sjuka men vackra rika Amanda och den unga fattiga glansstrykerskan Maria.
Jag tycker om att läsa en historia i svensk kurortsmiljö och jag tycker om att språket liksom stramats upp för att förmedla en 1890-tals känsla. Extra poäng från mig får boken för det ålderdomliga typsnittet!
Men jag känner mig besviken på själva berättelsen. Måttligt road är jag av att följa den unge poetens kval, där han i sommargrönskan, vältrar sig i självömkan. Så uttjatat med en man som inte kan hålla sig från kvinnor och alkohol och att det sen i slutändan ändå är de fattiga kvinnorna som far illa. Andreas går vidare i livet tämligen opåverkad, tillfälligt nyktrare.
För den som undrar tyckte jag Annelie Jordahls roman om Ellen Key: Jag skulle vara din hund(om jag bara finge vara i din närhet) var ok. Men Ingela Bendts biografi om Ellen Keys Strand: Ett hem för själen var SÅ mycket bättre.
Jag tycker om att läsa en historia i svensk kurortsmiljö och jag tycker om att språket liksom stramats upp för att förmedla en 1890-tals känsla. Extra poäng från mig får boken för det ålderdomliga typsnittet!
Men jag känner mig besviken på själva berättelsen. Måttligt road är jag av att följa den unge poetens kval, där han i sommargrönskan, vältrar sig i självömkan. Så uttjatat med en man som inte kan hålla sig från kvinnor och alkohol och att det sen i slutändan ändå är de fattiga kvinnorna som far illa. Andreas går vidare i livet tämligen opåverkad, tillfälligt nyktrare.
För den som undrar tyckte jag Annelie Jordahls roman om Ellen Key: Jag skulle vara din hund(om jag bara finge vara i din närhet) var ok. Men Ingela Bendts biografi om Ellen Keys Strand: Ett hem för själen var SÅ mycket bättre.
måndag 20 februari 2012
Chile 1973
Insåg medan jag skev mitt sammanfattande inlägg om litteratur från Latinamerika att jag faktiskt har ett riktigt bra boktips själv att förmedla:
Joan Jara: Victor - en sång utan slut. Boken är Victor Jaras änka Joan Jaras berättelse om sitt liv med den legendariske folksångaren. Hela hennes berättelse är bra och intressant, men extra spännande är de dramatiska dagarna före och efter militärkuppen 1973. Victor Jara var en av de allra första som fängslades och mördades på Estadio Chile. Boken är förmodligen ett av mina allra bästa bokloppisfynd någonsin!
Mer om tiden för militärkuppen i Chile, naturligtvis i romanform i Isabel Allendes Andarnas hus. Jag har Landet i mitt hjärta kvar, en bok jag förstått är självbiografisk och som också bl.a skildrar dessa år.
Naturligtvis finns även den svenska filmen Svarta Nejlikan, om den kontroversiella ambassadören Harald Edelstam. Filmen i sig imponerar inte anmärkningsvärt, däremot Harld Edelstam ... (hade hellre sett en riktigt bra dokumentär!) Och det faktum att vänner i Colombia sett filmen och imponerats gillar jag förstås...
Joan Jara: Victor - en sång utan slut. Boken är Victor Jaras änka Joan Jaras berättelse om sitt liv med den legendariske folksångaren. Hela hennes berättelse är bra och intressant, men extra spännande är de dramatiska dagarna före och efter militärkuppen 1973. Victor Jara var en av de allra första som fängslades och mördades på Estadio Chile. Boken är förmodligen ett av mina allra bästa bokloppisfynd någonsin!
Mer om tiden för militärkuppen i Chile, naturligtvis i romanform i Isabel Allendes Andarnas hus. Jag har Landet i mitt hjärta kvar, en bok jag förstått är självbiografisk och som också bl.a skildrar dessa år.
Naturligtvis finns även den svenska filmen Svarta Nejlikan, om den kontroversiella ambassadören Harald Edelstam. Filmen i sig imponerar inte anmärkningsvärt, däremot Harld Edelstam ... (hade hellre sett en riktigt bra dokumentär!) Och det faktum att vänner i Colombia sett filmen och imponerats gillar jag förstås...
söndag 19 februari 2012
Sammanfattning: Bra litteratur från Latinamerika!
I kommentarerna till förra veckans efterlysning samt från lite vänner och bekanta, har jag nu samlat på mig några tips från Karibien, Centralamerika och Sydamerika;
- Luis Sepulveda CHILE
- Paulo Lins BRASILIEN (Jag har sett filmen Guds stad. Riktigt, riktigt bra.)
- Robert Bolano (2666, De vilda detektiverna) CHILE
- Julio Cortazar (Hoppa hage) ARGENTINA
- Maryse Condé GUADELOUPE
- Jamaica Kincaid ANTIGUA
- Paulo Coehlo BRASILIEN
- Lauro Restrepo (Leoparden i solen, För många hjältar) COLOMBIA
- Alma Guillermoprieto (Looking for history, The heart that bleeds) MEXICO
- Alfredo Bryce Echenique (A word for Julius, Tarzan Tonsillitis) PERU
- Laura Esquivil (Like water for Chocolate) MEXICO
- Mark Bowden - Killing Pablo COLOMBIA
- Rusty Young - Marching Powder BOLIVIA (En föregångare till Markus Luttermans El Choco)
- Adriana Lisboa - Colombines kyss BRASILIEN
- Nando Parrado - Miracle in the Andes URUGUAY (Huvudpersonen i filmen och boken Alive's egen berättelse)
Fler tips?
Fruset ögonblick av Camilla Ceder
Oj då. Det slank visst genom en svensk polisdeckare. Fastän jag trott mig tröttnat på dem för länge sedan. Någonstans hade jag snappat upp att Camilla Ceders Fruset Ögonblick var lite mer relationsdrama än de svenska polisdeckarna vanligtvis är, vilket fick mig att tänka; kanske det? Och lite mer relationer var det nog. Men det är mycket det gamla vanliga ändå. Sen är jag alltid mer svag för landsbygdsdeckare än storstadsdeckare. Och det här är Väsköttaslätten. Även om det är Göteborgspolisen som utreder.
Seja Lundberg, nyskilt vittne i mordutredning boende i sin lilla fallfärdiga stuga på landet möter komissarie Christian Tell, fulsnygg (enligt Seja) man som jobbar för mycket och därav aldrig får till några varaktiga relationer.
Mordet är läskigt. Man, skjuten, överkörd och mosad, av en bil på en enslig bilverkstad ute på en lerig åker.
Seja Lundberg, nyskilt vittne i mordutredning boende i sin lilla fallfärdiga stuga på landet möter komissarie Christian Tell, fulsnygg (enligt Seja) man som jobbar för mycket och därav aldrig får till några varaktiga relationer.
Mordet är läskigt. Man, skjuten, överkörd och mosad, av en bil på en enslig bilverkstad ute på en lerig åker.
fredag 17 februari 2012
Tre sköna barnböcker om drakar
Den första och i särklass underbaraste drakboken är Berätta om din drake av Jackie Morris. Helt fantastiska bilder. Vi väljer noggrannt varje gång våra favoritdrakar. Min favorit är den lilla tibetanska, som man kan ha sittande på örat, där den berättar underbara historier.
Den andra drakboken är Prinsessor och drakar av Christina Björk och Eva Eriksson. 7 kaxiga prinsessor, en för var dag i veckan. Det är 7 små prinsessor med koll på läget, som duger gott som förebilder åt alla 5-åriga små svenska prinsessor runt om i landet.
Den tredje drakboken, Oskar och den utsvultna draken av Ute Krause, handlar om pojken Oskar som istället för att låta sig offras och bli uppäten av draken, ordnar till det hela och startar en restaurang för bl.a drakar.
Den andra drakboken är Prinsessor och drakar av Christina Björk och Eva Eriksson. 7 kaxiga prinsessor, en för var dag i veckan. Det är 7 små prinsessor med koll på läget, som duger gott som förebilder åt alla 5-åriga små svenska prinsessor runt om i landet.
Den tredje drakboken, Oskar och den utsvultna draken av Ute Krause, handlar om pojken Oskar som istället för att låta sig offras och bli uppäten av draken, ordnar till det hela och startar en restaurang för bl.a drakar.
söndag 12 februari 2012
Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford
Boken skildrar den unga oskyldiga vänskapen och kärleken mellan Henry och Keiko i Seattle under 2:a världskriget. Henrys tradionella kinesiska familj, särskilt fadern, ogillar relationen mycket starkt, framförallt av orsaken att Japan är fienden. Keikos japanska familj är däremot öppna och vänliga. Men efter Pearl Harbour interneras alla amerikaner med japanskt etniskt ursprung. Keiko och Henry försöker hålla kontakten men skiljs åt.
40 år senare har Henry just blivit änkling. Fyndet av lagrade personliga ägodelar till internerade japanska familjer, i källaren på det sedan länge igenbommade Hotell Panama, blir början på något nytt för Henry.
Berättelsen varvas mellan början av 40-talet och 1986. Det är en finstämd och lågmäld berättelse om ett mörkt kapitel i USAs historia. Jag förstår att boken blivit en succe, kanske välbehövlig, med tanke på den historia som berättas bredvid kärlekshistorien.
Men själv blir jag inte hänförd. Det går lite för långsamt och det är lite för sentimentalt. När jag läst en tredjedel väntade jag fortfarande på att boken skulle börja.
Åter är det en bok jag tror gör sig på film. (Även om det redan gjorts en utmärkt Hollywoodfilm som skildrar interneringen av japanska amerikaner, Come See the Paradise)
40 år senare har Henry just blivit änkling. Fyndet av lagrade personliga ägodelar till internerade japanska familjer, i källaren på det sedan länge igenbommade Hotell Panama, blir början på något nytt för Henry.
Berättelsen varvas mellan början av 40-talet och 1986. Det är en finstämd och lågmäld berättelse om ett mörkt kapitel i USAs historia. Jag förstår att boken blivit en succe, kanske välbehövlig, med tanke på den historia som berättas bredvid kärlekshistorien.
Men själv blir jag inte hänförd. Det går lite för långsamt och det är lite för sentimentalt. När jag läst en tredjedel väntade jag fortfarande på att boken skulle börja.
Åter är det en bok jag tror gör sig på film. (Även om det redan gjorts en utmärkt Hollywoodfilm som skildrar interneringen av japanska amerikaner, Come See the Paradise)
lördag 11 februari 2012
Efterlysning: Bra litteratur från Latinamerika!
En chansning.
Finns det någon bokbloggsläsare därute, som råkar läsa just denna blogg, som har tips på bra, helst modern, litteratur från och/eller som utspelar sig i Latinamerika? Helst romaner. Men även fakta eller biografier. Nödvändigtvis i svensk eller engelsk översättning.
Utöver Magnus Lintons böcker har jag har i princip bara koll på Isabel Allende. Därtill nobelpristagarna Mario Vargas Llosa och Gabriel Garcia Marques. Men det finns fler. Bra. Jag vet bara inte vilka det är. Och är de översatta?
Finns det någon bokbloggsläsare därute, som råkar läsa just denna blogg, som har tips på bra, helst modern, litteratur från och/eller som utspelar sig i Latinamerika? Helst romaner. Men även fakta eller biografier. Nödvändigtvis i svensk eller engelsk översättning.
Utöver Magnus Lintons böcker har jag har i princip bara koll på Isabel Allende. Därtill nobelpristagarna Mario Vargas Llosa och Gabriel Garcia Marques. Men det finns fler. Bra. Jag vet bara inte vilka det är. Och är de översatta?
tisdag 7 februari 2012
I vargars följe av Stef Penney
Året är 1867 och det är sen höst i norra Kanada. I den lilla byn Dove River i den stora Vildmarkens utkant har ett mord på en franskättad pälsjägare skett.
Boken är väl en deckare eftersom handlingen stillsamt strävar fram till de sista sidorna där mördaren avslöjas. Men för mig är boken en roman och mordgåtan är som av underordnad betydelse. Språket är vackert. Det är kallt, stort, ödsligt och vintervitt.
Det är många historier som nystas upp och många människor som har viktiga biroller. Och jag tycker att alla bihistorierna, som ändå hänger ihop, bidrar till huvudspåret. Alla historierna är relevanta och det som gör boken bra. De ger mig helhetsbild av det liv levs. Det är ett vackert landskap som skildras i tundrans gränsmarker. Människorna är nybyggare, pälsjägare, halvblod, indianer...
Huvudpersonen är Mrs Ross, eftersom hon är den endas historia som skildras i jagform. (Men hon kunde lika gott skildrats i tredje person hon med, eftersom flera andra personer är lika intressanta eller t o m intressantare att följa) Efter mordet försvinner Mrs Ross son Francis norrut. Och därefter vandrar den ena efter den andra ut i vildmarken för att fly, söka, finna.
Boken har eller håller på att filmas, hoppfullt nog av samma regisgör som filmat Bleak House och The other sister Boleyn. Jag hoppas jag kan få tag på den filmen såsmåningom. För trots att jag vet hur det slutar, blir jag riktigt nyfiken på hur allt detta vackra och dessa människor kommer att skildras på film.
Boken är väl en deckare eftersom handlingen stillsamt strävar fram till de sista sidorna där mördaren avslöjas. Men för mig är boken en roman och mordgåtan är som av underordnad betydelse. Språket är vackert. Det är kallt, stort, ödsligt och vintervitt.
Det är många historier som nystas upp och många människor som har viktiga biroller. Och jag tycker att alla bihistorierna, som ändå hänger ihop, bidrar till huvudspåret. Alla historierna är relevanta och det som gör boken bra. De ger mig helhetsbild av det liv levs. Det är ett vackert landskap som skildras i tundrans gränsmarker. Människorna är nybyggare, pälsjägare, halvblod, indianer...
Huvudpersonen är Mrs Ross, eftersom hon är den endas historia som skildras i jagform. (Men hon kunde lika gott skildrats i tredje person hon med, eftersom flera andra personer är lika intressanta eller t o m intressantare att följa) Efter mordet försvinner Mrs Ross son Francis norrut. Och därefter vandrar den ena efter den andra ut i vildmarken för att fly, söka, finna.
Boken har eller håller på att filmas, hoppfullt nog av samma regisgör som filmat Bleak House och The other sister Boleyn. Jag hoppas jag kan få tag på den filmen såsmåningom. För trots att jag vet hur det slutar, blir jag riktigt nyfiken på hur allt detta vackra och dessa människor kommer att skildras på film.
fredag 3 februari 2012
Mera Fantasy
Vid en försenad julklappsutdelning med en initierad fantasyläsare inblandad, framkom nedanstående fantasytips;
Robin Hobb - The Farseer Trilogy
Paul Hoffman - The Left Hand of God Trilogy
Därtill har jag tidigare fått nedanstående fantasytips från Boktycke;
Patrick Rothfuss - Vindens namn
Scott Lynch - Locke Lamoras lögner
Joe Abercombie - Den första lagen
Brandon Sandersons - Mistborn-trilogi
Tillsammans med min tidigare lista med enbart ungdomsfantasy här, som ännu ej är helt utforskad, har jag en hel del fantasy framför mig.
Robin Hobb - The Farseer Trilogy
Paul Hoffman - The Left Hand of God Trilogy
Därtill har jag tidigare fått nedanstående fantasytips från Boktycke;
Patrick Rothfuss - Vindens namn
Scott Lynch - Locke Lamoras lögner
Joe Abercombie - Den första lagen
Brandon Sandersons - Mistborn-trilogi
Tillsammans med min tidigare lista med enbart ungdomsfantasy här, som ännu ej är helt utforskad, har jag en hel del fantasy framför mig.
onsdag 1 februari 2012
Espresso
Det svarta kaffet på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter
Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.
Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.
I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.
Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,
som ger en välgörande stöt: Gå!
Inspiration att öppna ögonen.
En av många jag tyckte om i Tomas Tranströmers Samlade dikter 1954-1996.
Bokklubbens mål till denna gång, var inte att läsa denna samling. Målet var att läsa i denna samling. Samlingen får följa med några träffar till.
med stolar och bord granna som insekter
Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.
Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.
I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.
Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,
som ger en välgörande stöt: Gå!
Inspiration att öppna ögonen.
En av många jag tyckte om i Tomas Tranströmers Samlade dikter 1954-1996.
Bokklubbens mål till denna gång, var inte att läsa denna samling. Målet var att läsa i denna samling. Samlingen får följa med några träffar till.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Det hör inte till vanligheterna att jag lyckas läsa en helt nyutkommen bok. Jag tänker givetvis inte missa tillfället att kvickt ståta med ett inlägg; som bokbloggare har jag vissa problem just vad gäller förväntningarna (mina egna? andras?) på att man ska läsa, och följaktligen skriva om, det nyaste nya. Har skrivit om det här.
Som jag också skrev tidigare var det här ett rent impulsköp. Det skulle antagligen inte ha hänt om den inte hade varit huvudbok i Ordfronts bokklubb, plus att ämnet - äldrevården idag - intresserade mig. Och jag tycker nog att det är just beskrivningen av äldrevården som är det intressanta med den här boken, även om Sara Beischer har fått ihop en helt okej historia. Det handlar om den unga Moa, som flyttar till Stockholm för att söka in på scenskolan och "under tiden" jobbar på ett äldreboende. I början är de två världarna i Moas liv så långt ifrån varandra man kan komma. Kontrasten är total mellan det minst sagt oglamorösa lågstatusjobbet och Moas dagdrömmar om att göra succé i strålkastarljuset. Men så småningom börjar Moa inse att den verklighet som hon mot sin vilja blir en del av på äldreboendet faktiskt betyder något, att den har relevans för hennes eget liv.
Berättelsen har, kanske lite förvånande, en hel del gemensamt med chick lit- och feelgoodgenren. Språket är enkelt och berättartempot högt. Slutet är öppet, men pekar i tydligt lyckosam riktning. Här finns en naiv och bortkommen, men charmig, hjältinna, som ställs inför jobbiga, komiska situationer och får rikligt med tillfällen att göra bort sig. Här finns också osannolika sammanträffanden, såsom att en person visar sig vara identisk med en annan (en intrig som ju redan 1800-talets realister använde i sina romaner). Här finns sist men inte minst ett moraliskt dilemma som tvingar huvudpersonen att göra ett val.
Ett väl beprövat recept alltså. Det intressanta här är att författaren använder den här populära, lättsamma formen för att beskriva ett aktuellt och allvarligt ämne, nämligen omhändertagandet av de riktigt gamla i vårt samhälle. Det är rätt häftigt när de komiska replikerna och situationerna placeras bland dementa gamla som saknar de vanliga gränserna för vad som går an (även om jag tycker att kissochbajs-humorn går till överdrift). Belysningen av ämnet genomför Beischer ganska skickligt, genom att låta oss som läsare se med den unga Moas ögon. Vi utvecklas med henne, från det totala avståndstagandet från människorna på äldreboendet - såväl boende som personal - och avskyn inför det fysiska åldrandet, till en betydligt mer empatisk och insiktsfull syn på de gamla, och på vårdens vardagshjältar.
Det jag kan sakna i boken - förutom bättre korrekturläsning - är mer än en vag antydan om de större strukturella problemen som äldrevården lider av, såsom resursbristen, den låga statusen för kvinnodominerade yrken, situationen med de privata vårdbolagen etc. För det perspektivet är märkligt frånvarande, trots allt. Men kanske hade det varit svårt att kombinera en skarp samhällskritik med den lättillgängliga form som Beischer valt. Och i den här formen antar jag att boken når ut till många fler läsare. Vilket är nog så betydelsefullt.
Som jag också skrev tidigare var det här ett rent impulsköp. Det skulle antagligen inte ha hänt om den inte hade varit huvudbok i Ordfronts bokklubb, plus att ämnet - äldrevården idag - intresserade mig. Och jag tycker nog att det är just beskrivningen av äldrevården som är det intressanta med den här boken, även om Sara Beischer har fått ihop en helt okej historia. Det handlar om den unga Moa, som flyttar till Stockholm för att söka in på scenskolan och "under tiden" jobbar på ett äldreboende. I början är de två världarna i Moas liv så långt ifrån varandra man kan komma. Kontrasten är total mellan det minst sagt oglamorösa lågstatusjobbet och Moas dagdrömmar om att göra succé i strålkastarljuset. Men så småningom börjar Moa inse att den verklighet som hon mot sin vilja blir en del av på äldreboendet faktiskt betyder något, att den har relevans för hennes eget liv.
Berättelsen har, kanske lite förvånande, en hel del gemensamt med chick lit- och feelgoodgenren. Språket är enkelt och berättartempot högt. Slutet är öppet, men pekar i tydligt lyckosam riktning. Här finns en naiv och bortkommen, men charmig, hjältinna, som ställs inför jobbiga, komiska situationer och får rikligt med tillfällen att göra bort sig. Här finns också osannolika sammanträffanden, såsom att en person visar sig vara identisk med en annan (en intrig som ju redan 1800-talets realister använde i sina romaner). Här finns sist men inte minst ett moraliskt dilemma som tvingar huvudpersonen att göra ett val.
Ett väl beprövat recept alltså. Det intressanta här är att författaren använder den här populära, lättsamma formen för att beskriva ett aktuellt och allvarligt ämne, nämligen omhändertagandet av de riktigt gamla i vårt samhälle. Det är rätt häftigt när de komiska replikerna och situationerna placeras bland dementa gamla som saknar de vanliga gränserna för vad som går an (även om jag tycker att kissochbajs-humorn går till överdrift). Belysningen av ämnet genomför Beischer ganska skickligt, genom att låta oss som läsare se med den unga Moas ögon. Vi utvecklas med henne, från det totala avståndstagandet från människorna på äldreboendet - såväl boende som personal - och avskyn inför det fysiska åldrandet, till en betydligt mer empatisk och insiktsfull syn på de gamla, och på vårdens vardagshjältar.
Det jag kan sakna i boken - förutom bättre korrekturläsning - är mer än en vag antydan om de större strukturella problemen som äldrevården lider av, såsom resursbristen, den låga statusen för kvinnodominerade yrken, situationen med de privata vårdbolagen etc. För det perspektivet är märkligt frånvarande, trots allt. Men kanske hade det varit svårt att kombinera en skarp samhällskritik med den lättillgängliga form som Beischer valt. Och i den här formen antar jag att boken når ut till många fler läsare. Vilket är nog så betydelsefullt.