Operation Oden av James Holland

En riktig, och enligt omslaget Hollywooodsnygg, brittisk krigshjälte pulsar runt i djup snö i skogarna och på fjällen norr om Lillehammer. Med sig har han ett gäng meniga från brittiska armen, ett gäng franska bergsjägare, tre norska officerare och så den mystiske norske civile person han måste eskortera till den allierade fronten. Jack är en riktig hejare på att kriga och sikta och överleva. Och naturligtvis hinns det med lite romantik också, en norsk bonddotter hänger på som vägvisare. Om man ska tro förlaget är Operation Oden historiskt trovärdig, knappast Jack Tanners person och äventyr, däremot beskrivningen av kriget runt själva romanen. Britternas insats i Norge var högst medioker. Tillsammans med norrmännen höll de emot ett par månader. I södra Norge gick det dock fortare, men evakueringen ifrån Molde var, enligt författaren, välplanerad och lyckad. Författaren är historiker och har skrivit ett flertal fackböcker om andra världskriget. Det finns nog många läsare som vill följa Jack Tanners äventyr. Efter Anthony Beevors Stalingrad har det exploderat av populärhistoriska böcker om andra världskriget. Det här är en roman i samma anda. Även jag kan tänka mig läsa fler böcker. Det gäller bara att ta den här boken för vad den är. Karaktärerna är ytliga och schablonartade. Men det är en underhållande äventyrsbok som ändå utgår från verkliga händelser under andra världskriget. Och den går otroligt fort att läsa... I nästa bok kommer Jack Tanner bland annat evakueras från Dunkerque. Boken efter det ska han utföra hjältedåd på Kreta. Han kommer hinna vara hjälte lite här och var innan den här serien tar slut.

Tess av D'Urberville av Tomas Hardy

Lite svårt har jag allt för böcker där jag vet att det slutar illa. Som om jag inte vill engagera mig alltför mycket i personerna, som jag redan före vet dör, sviker eller gör något dumt innan boken är slut.

Tess av D'Urberville är en sådan bok. Men jag har också kännt att jag borde läsa några fler av de riktiga engelska 1800-tals klassikerna eftersom Jane Austens värld fascinerar mig så. Så denna höst har jag gett mig ikast med Tomas Hardys stora verk.

I jämförelse med Tess av D'Urberville är alla Jane Austens böcker feelgoodböcker. Det är dock intressant att läsa om de fattigare lantlivet i 1800-talets England, skildrat då det begav sig. Det är en annan värld och andra levnadsförutsättningar. Jag lider med Tess och tycker nästan lika illa om Angel som Alec.

Närmare recencion än så vill inte jag göra av en sådan här klassiker! Men jag konstaterar att jag är glad jag tog mig an den.

Dolda Djup av Ann Cleeves

Det var dags för en deckare. Har läst allt färre deckare på senare år. Men Ann Cleeves Shetlandsserie kunde jag inte motstå. Miljöbeskrivningarna av Shetlandsöarna var bara så lockande. Därtill tyckte jag deckarintrigerna höll god klass i all sin stillsamhet. Feelgoodläsaren i mig fick också sitt. Fram till sista boken. Mer än så om det avslöjar jag inte här.

Med Dolda djup går Ann Cleeves vidare. Nu håller vi till kring Newcastle i norra England. Huvudpersonen som ska utreda mord är denna gång den orginella kommissarien Vera Stanhope. En något äldre kvinnlig polis som innehar de där egenskaperna som vanligtvis i deckare innehas av en något äldre manlig polis, med typ Wallander i spetsen. Skicklig, ensam, lite för tjock, lite för benägen att dricka etc etc.

Men jag får liksom ingen tydlig bild framför mig av Vera Stanhope. Hon är originell och folk i hennes omgivning reagerar på henne men jag som läsare får aldrig egentligen veta varför. Jag får bara veta reaktionerna. Och det stör mig. Jag vill ha mer att gå på vad gäller karaktären.

Här tar jag ett paus i mitt inläggsskrivande. När jag googlar på boken för att lägga in bilden dyker en recencion upp hos Hyllan. Plötsligt förstår jag. Hyllan vet något jag inte vet. Dolda Djup är del tre i serien om Vera Stanhope. Känslan som är så stark av att något saknas, vad gäller karaktärsskildringen, har sannolikt sin förklaring i detta. Dåligt Albert Bonniers! Att översätta och marknadsföra del tre i en serie först, bara för att den är aktuell i en TV-serie.

Vad det gäller pusseldeckarstoryn är den av samma stuk och klass som i Shetlandsserien. Men det går ju inte att komma ifrån att Dolda djup inte utspelar sig på Shetlandsöarna och därmed kommer Vera Stanhope deckarna inte vara lika lockande för mig som Jimmy Perez deckarna. Detta oavsett om Vera Stanhope blir mer levande för mig genom att jag läser fler böcker.

No I'm from Borås av Ola Wong

Att jag ville läsa den här boken berodde på att jag fann Ola Wong´s När tusen eldar slickar himlen: Kinas väg till framtiden väldigt intressant och läsvärd. No I'm from Borås är hans första bok. Böckerna är på sitt sätt ganska lika. Det är reportageböcker. Så är också Ola Wong journalist. Men No I'm from Borås är även en biografi över Ola Wongs rötter. Som finns i Kina och Rumänien.

Klart bäst och intressantast tycker jag biografin över Ola Wongs farfar är. Det är också den längsta berättelsen. Ola Wong lyckas verkligen fånga farfarderns röst, åtminstone verkar det så för mig. Jag hör en äldre asiatisk man berätta om sitt liv. Och vilket liv. Född av opiumberoende föräldrar i Pekings fattigaste kvarter i början av 1900-talet, därefter soldat, ständigt på den förlorande sidan i Kinas alla krig och konflikter. Men vilken överlevare.

Det här med ljudböcker

Tänkte jag skulle testa det här med ljudböcker...Jag fick nu i höst en anledning när jag under en period behövt pendla med bil till och från jobbet. Jag kunde snabbt konstatera att det inte var något för mig. Tankarna fladdrar och jag tappade ideligen bort mig i berättelsen. Att "spola tillbaks" i bilen är hopplöst. Kanske var det fel berättelse jag lyssnade på som inte fångade mitt intresse. Men jag tror inte det. Tacka vet jag P1 morgon och Studio Ett.

Ankomsten och andra berättelser av Shaun Tan

Jag blir mer och mer förtjust i bildberättande i bokform, som serieromaner, bilderböcker med ett allålderstilltal och olika blandformer däremellan. Böcker som överskrider ordets förmåga att förmedla ett innehåll, och där bilderna inte utgör illustrationer som finns där för att lätta upp texten, utan som själva bär betydelse.

Shaun Tan är ett bra exempel. En superskicklig konstnär och berättare som bland annat gjort den fantastiska boken Ankomsten. Det är en berättelse helt utan ord. Vilken berättelse, och vilka bilder! Man ryser, förskräcks och gläds med mannen som tvingas fly och kommer till ett främmande land för att söka arbete, i väntan på att hans fru och barn ska kunna komma efter. Som läsare upplever jag verkligen hans förvirring och utsatthet, och längtan. Den här boken säger nog mer om flyktingskap och exil än tusen rapporter från Migrationsverket.

Nyligen kom också på svenska bilderboken Det röda trädet - något så ovanligt som en bilderbok om depression. Definitivt ingen pedagogisk faktabok, men en mycket vacker bok i klassiskt bilderboksformat, med stora bilder och lite text, som nog kan få både vuxna och barn att förstå hur det kan kännas att vara deprimerad - och att komma upp igen.

En annan bok av Shaun Tan är Tales from outer suburbia. Enkla men lysande korta noveller om människor och märkliga ting som inträffar i omgivningarna (en miljö som gissningsvis lånat sina drag från Tans hemstad Perth i Australien). Här är det mer text, men bilderna hör definitivt till. Tyvärr är boken inte översatt, åtminstone inte ännu.

Jag vet inte hur det är för andra läsare, men för mig är stämningen ganska avgörande i en bok. I bästa fall träffar den mitt läsarhjärta och får boken att stanna kvar hos mig långt efter att jag glömt allt om handlingen. Just så är det med Shaun Tans böcker.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon

En läsvärd, trevlig feelgood bok som rekommenderas att läsa i november under en filt i soffan. Vilket jag just gjort. Kanske rekommenderas den lite extra till "hundmänniskor" som gillar feelgoodböcker, eftersom de förstår lite mer om de olika hundraserna som förekommer. Att vara hundmänniska samt vilken sorts hundmänniska, är centrala teman i boken.

Rachel, 39, som precis innan boken börjar, blivit utan bostad, jobb & pojkvän i London, ärver sin mosters hundpensionat någonstans på den engelska landsbygden. Så är ansatsen och därefter flyter det på och ingen borde kunna bli besviken av att läsa den här boken. För då läser man inte den här sortens böcker överhuvudtaget! Det händer lite olika saker och en massa hundar är inblandade.

Det slår mig att allt fler chicklit och feelgoodböcker har 40- huvudrollsinnehavare. Såg tex nyligen att Jane Greene gett ut en bok vid namn 39-årskrisen... Men det är förstås inte konstigt. Genren tog fart för 10 år sen och då vara alla 30-. Nu är många av författarinnorna och läsarna 10 år äldre... Jag undrar hur det är om 5 år. För 45 måste vara en obekväm ålder att skriva om. Då är det ju definitivt förbi att kunna hitta sin första stora kärlek och dessutom skaffa det efterlängtade barnet med denne. Men det går säkert att få till någon bra variant på temat!

Stenens väktare av David Eddings

Ska jag ge upp det här med Fantasy? Första delen i Sagan om Belgarion imponerade inte. Från flera olika hade jag hört att den här skulle vara bra och ha något mer. Men ack nej. Jag får nog sälla mig till min medbloggare som lät mig förstå att det här var dussinfantasy det med.

Vad är det jag inte gillar? Framförallt är det för många folkslag och för mycket folk. Och alla folkslagen och allt folk verkar inte tillföra berättelsen något. Framförallt den stora mängden birollskaraktärer besvärar mig, med att jag måste hålla reda på dem. Och jag orkar inte. Vilket gör berättelsen ännu mer platt och utan innehåll. När den stora massan birollskaraktärer dök upp, var jag redan irriterad över alla folkslagen och länderna, som inte berättelsen lyckades väcka till liv för mig.

Jag ger inte riktigt boken en chans. Kanske är det meningen att alla folkslag och alla karaktärer kommer till sin rätt i bok 7 av 11 (eller vad det nu handlar om i denna serie). Men då har jag gett upp sen länge, eftersom jag ger upp Sagan om Belgarion nu.

Men nej, jag ger inte upp Fantasy. Jag kommer fortsätter leta efter bra böcker i sagovärldar. Några av mina bästa lässtunder har jag haft i olika sagovärldar genom Sagan om ringen, Övärlden och Klanen Otori. Och så har jag böcker kvar på listan här.

Tam Tiggarpojken av Jo Salmson

Nu har vi läst ut den. Serien om Tam Tiggarpojken, hans vänner Indre och Chaia och så draken Sky förstås. De har hängt med som högläsningsböcker ett bra tag nu. Sex böcker totalt och att låna nästa var hela tiden självklart. På frågan om böckerna var bra, svarade min medläsare med saknad i rösten " Jag vill att vi ska läsa mer. Vad som händer sen". Ett gott betyg.

Jättebra böcker, som högläsning och som första läsa-själv-böcker. Vackra, dramatiska, lite läskiga bilder på nästan varje sida. Och ett bra driv mellan kapitlen, med små cliffhangers nästan hela tiden...

I första boken möter vi Tam, då en fattig föräldralös tiggarpojke, med ett fåtal vänner. Mötet med Tam ger upphov till många viktiga frågor att reda ut kring det här med att vara fattig.

Så upptäcker Tam att han kan tanketala med draken Sky. Det är då hans värld förändras och det är då vi förstår att hans öde är något annat än den fattige tiggarpojkens.

Vi får hoppas att Jo Salmsons andra fantasyböcker är lika bra...? Men dem sparar vi tills min medläsare tragglar sig igenom texten själv. Det är inte alltför långt dit.

Övertalning av Jane Austen

Det var allt lite vemodigt att läsa ut den här boken. Detta då det var den sista Jane Austen jag hade kvar. Övertalning var också den sista romanen Jane Austen skrev och den gavs tillsammans med Northanger Abbey ut postumt. Eftersom jag nu läst eller sett alla sex av Jane Austens romaner så kan jag inte låta bli att försöka lista dem, bäst först. 1 Stolthet och fördom 2 Övertalning 3 Förnuft och känsla, Mansfield Park & Emma 6 Northanger Abbey.  Det var svårt. Inser att jag också påverkas av BBC's filmatiseringar av romanerna. En annan författare jag i detta sammanhang måste nämna och tipsa om, för den som gillar Jane Austens böcker, är Elisabeth Gaskell. Jag tyckte väldigt bra om Hustrur och döttrar. Cranford och North and South har jag än så länge bara sett i BBC's filmatiseringar. Cranford är trevlig, North and South stark. Jag är osäker på vilka av hennes böcker som översatts. Fler tips genren, böcker med samma flyt i språket som Jane Austen och Elisabeth Gaskell, är jag tacksam för.

En andra smekmånad av Joanna Trollope

Joanna Trollopes En andra smekmånad var en bok jag kom att läsa av en slump. Den ramlade liksom över mig mig och jag kan inte riktigt säga vad som lockade.

Jag förknippar Joanna Trollope med familjeliv och medelålders engelsk medelklass. Så ock i denna bok. Det sista av tre barn flyttar hemifrån. Och modern Edie har svårt att hantera detta. Fadern Russell ser däremot fram emot en andra smekmånad. Men ganska snart fylls åter det bohemiska hemmet med stora barn igen. Av olika anledningar behöver och kräver barnen att få flytta hem igen - åtminstone ett litet tag tills allt ordnat sig.

Det som slår mig är att barnens liv i sig lika gärna skulle kunnat skildrats i tre egna böcker och då som tre av alla de otaliga chicklitböckerna om att vara 30- i London; relationer, jobb, pub, kläder, pengar, bostad, skaffa barn etc. Men i den här boken ges ett mer städat perspektiv på hela det livet, inte så dråpligt och skruvat som det ofta blir i chicklitböckerna. Och i centrum står Edie.

Oemotståndligt mörker: Sara Stridsberg och Thomas Bernhard

Vad kan passa bättre än några riktigt dystra och krävande romaner så här i oktober-november? Nej, just det. Och därför har jag precis avslutat två böcker som passar in på den beskrivningen. Darling River av Sara Stridsberg, och Skogshuggning av den österrikiske författaren Thomas Bernhard.

Den förstnämnda är Sara Stridsbergs tredje roman och den var nominerad till Augustpriset förra året. Vi läste den som premiärbok i min nya bokcirkel och sannerligen, det blev en hel del diskussion. Hur ska man läsa den här boken? Vad handlar den om egentligen? Och framför allt, varför? Det är svårt att se några ljuspunkter i denna mörka virvel av trasighet och mäns maktanspråk över kvinnor. Det vill säga, ljuspunkten är språket, med sin lyriskt skarpa gestaltning av innehållet, och genom det skapas trots allt ett driv som gör att man fortsätter läsa. Fascinationen vinner över det stundtals rejäla obehaget.

Skogshuggning är den första och hittills enda bok av Thomas Bernhard som jag läst. Det lär vara ungefär samma stuk på allt som skrivits av denne författare med litterär kultstatus. Sida upp och sida ner, utan styckeindelning, mal författaren på och öser ur sig förakt för det österrikiska kulturetablissemanget: en mer än lovligt sur monolog med galet många upprepningar. Säkert oläsligt enligt många. Och dystert, som sagt – men för den skull inte utan humor! Åtminstone inte om man som jag har en dragning till sådana här bittra personer och skrattar gott åt deras utgjutelser. För övrigt lär Bernhard vara en av Bodil Malmstens favoritförfattare.

Niceville av Kathryn Stockett

Den här boken har jag velat läsa ett tag. Det har dock har varit kö på den på biblioteket. Jag vill alltid hellre försöka att låna än köpa böcker. Men nu valde min bokklubb denna bok, så då fick jag allt ta och köpa den i pocket... Två på topplistan på Pocketshop konstaterade jag då.

Och jag förstår att den ligger tvåa. Den är lättläst, trevlig och allvarlig på samma gång. Läsaren förflyttas till 60-talets Missisppi. Det är svårt att förstå att 60-talets amerikanska söder skiljer sig så lite från 80-talets Sydafrika.

Boken handlar om Skeeter, Aibileen och Minny. Den unga vita överklassflickan Skeeters ambitioner som journalist får henne att i hemlighet skriva en bok om livet som svart hembiträde i den lilla staden Jackson i Missisippi. Hon lyckas få de svarta lite äldre kvinnorna Aibileen och Minny att hjälpa till med boken. Ingens liv blir detsamma efteråt.

Törst av Richelle Mead

Törst är del ett i Vampire Acadamy serien som jag fick tips om i somras. Vad jag hörde av min tipsare var att "Innan jag läste Vampire Academy böckerna här tyckte jag Twilightböckerna var bra...men dessa är så mycket bättre!" Jag har inte läst Twihlightböckerna så jag kan inte göra någon jämförelse...

Törst handlar om Rose som är dhampir - halv vampyr och hennes bästa vän Lissa som är moroi - levande vampyr. Dessutom finns stringoi - döda vampyrer. Stringoi är vad jag förstår "klassiska onda vampyrer". Rose och Lissa går på en internatskola för moroi och dhampirer i norra Montana. Skolan, St Vladimirs, är naturligtvis byggd i gotisk stil med tinnar och torn, men det finns trådlöst nätverk på området! Dhampirerna lärs upp att bli beskyddare av moroi. Moroi lärs upp att behärska sina magiska krafter. Stringoi hålls på avstånd från skolan med hjälp av beskyddare och magi.

Inom skolan är tonårsintrigerna ifull gång. Dessutom sker saker på andra högre nivåer. Rose beskyddarförmåga ställs på prov eftersom Lissa är kunglig, den sista i sin släkt och har magiska krafter utöver det vanliga. Kärlek och dramatik.

Maise Dobbs av Jaqueline Winspear

Maise Dobbs är en ung privatdetektiv i mellankrigstidens London. Hon växte upp under enkla förhållanden men fick en chans som ung att studera. Under första världskriget arbetade hon som sjuksköterska i Frankrike.

Maise har precis öppnat sin egen detektivbyrå när boken ta sin början. En äkta mans misstanke om otrohet leder henne vidare till ett mysterium med ett konvalenshem för svårt krigsskadade fd soldater och officerare från kriget.

Boken är lättläst och trevlig. Jag tycker själva mysteriet är lite krystat, men jag gillar läsa skildringen av hennes uppväxt och tiden som sjuksköterska vid fronten.

Böckerna fortsätter i en serie varav åtminstone två till kommit ut på svenska.

Sista natten i Twisted River av John Irving

Äntligen en John Irving bok som sällar sig till mina tre tidigare favoriter; Garp och hans värld, Ciderhusreglerna och En bön för Owen Meany.

Jag kom av mig i mitt John Irving läsande för 15 år sen när jag gav mig i kast med Cirkusens son. Cirkusens son blev den första bok i mitt liv som jag medvetet valde att inte läsa ut. Efter det beslutet har detta skett åtskilliga gånger. Äldre och klokare har jag insett att livet är för kort för att man måste läsa ut böcker som är dåliga alternativt böcker som man inte tycker om.

Sista natten i Twisted River handlar om författaren Dannys liv, vars första 12 år levs i den lilla skogsindustristaden - eller kanske snarare byhålan- Twisted River. Twisted River ligger förstås i New Hampshire. I Dannys liv finns framförallt fadern Kockis och den beskyddande skoghuggarvännen Ketchum. Men en rad andra karaktärer utrustade med allehanda egenskaper som bara finns i John Irvings värld, kretsar också runt Danny. Historien vindlar sig fram och tillbaka, bla till sista natten i Twisted River.

Sista natten i Twisted River håller och det finns numer fyra böcker av John Irving jag gillar.

Blodets Meridian av Cormac McCarthy

Vilken fruktansvärd bok. Och ändå så bra. Det som är bra är språket. Och hur Cormac McCarthy skildrar dessa människospillror i en karg, röd och overklig ökenmiljö i gränslandet mellan Mexico och USA. Vad är det som gör denna domedagspoesi så vacker, trots de fruktansvärda blodiga brott mot mänskligheten som skildras?

Handlingen kan sammanfattas som så. Ett kompani amerikanska "soldater" drar i mitten av 1800-talet runt i blodiga paltor och slaktar indianer, mexicaner, män, kvinnor, barn och gamla i en allt mer eskalerande takt. I början tycktes de ha något slags uppdrag i form av beskyddare och skalpjägare i kriget mot indianer, men ganska snart mördar de allt och alla som kommer i deras väg.

En sammanfattning inleder varje kapitel, vad sägs om den här :

De korsar gränsen-Stormar-Is och åska-De dräpta guldgrävarna-Asimut-Möte-Krigsråd-Slakten på gilenos-Juan Miguels död-De döda i sjön-Hövdingen-Ett apachebarn-I öknen-Nattliga eldar-El virote-En operation-Domaren tar en skalp-Un hacendado-Gallego-Ciudad de Chihuahua

Det hela är vidrigt och väldigt otäckt. Därför är det mycket märkligt att jag trots det njuter av så läsningen, för att språket är så korthugget och vackert. Och för att de ogästvänliga ökenmiljöerna och vildmarken skildras så lysande bra. Jag stänger av. Och jag kan stänga av, för allt blod och våld skildras liksom utifrån, på långt avstånd och med de vackra språket som barriär. Det värsta är att boken bygger på verkliga händelser.

Boken har flera djup och flera viktiga karaktärer som driver handligen framåt, men för mig överskuggar miljöskildringarna handlingen och de idéer boken presenterar.

Denna bok hoppas jag aldrig blir film. Tyvärr är det väl inte helt osannolikt. Av Cormac McCarthys No country for old men och Vägen har det ju blivit två riktigt bra filmer. Blir Blodets Meridian film så kommer jag aldrig att se den.

Boktips till en vän

En vän ville ha boktips utan alltför mycket hjärta & smärta. Jag gick igenom min lista på lästa böcker de senaste åren och fick ihop följande boktips.

Lättlästa läsvärda serier:
Colin Coterils deckare om den motvillige kommunisten i Laos under 70-talet
Eva Swedenmark & Annika Wennstams Östersundsböcker
Deon Meyers Sydafrikadeckare
Marianne Cederwalls böcker om norrländska Hervor och gotländska Mirjam

Fascinerande böcker (dessa har alla fått inlägg på Böcker emellan):
Aino Trosell - En gränslös kärlekshistoria
Ingrid Betancourt-Även tystnaden har ett slut
Diana Janse - En del av mitt hjärta lämnar jag kvar

Riktiga, hela, bra romaner:
Trude Marstein-Göra gott
Maria Hamberg-Greklandssommaren
Abraham Vergese -Skära för sten
David Benioff - Tjuvarnas rike
Anna Jörgensdotter - Bergets döttrar

Mycket mer än så av Sarah Dessen

Har just slukat en ungdomsbok och har fler i biblioteksbokhögen hemma. Kanske växte behovet av att sluka en bok sig stort, eftersom jag sitter fast i tre - av olika skäl långsamläsande - böcker.

Först ut av ungdomsböckerna var Sarah Dessens Mycket mer än så. Och jag tyckte om den. Jag önskar jag var 17 år igen så att jag bara kunde ägna mig åt att sluka böcker som denna. Eller varför inte hänga i Colby någonstans på USAs östkust och spana på cykelkillarna tillsammans med Auden och hennes vänner. Men boken är mycket mer än så. Rekommenderas.

Nu har det hänt igen!

Jag kommer ut med en hel hög böcker från biblioteket, trots att jag har en hel hög olästa böcker från biblioteket hemma. Jag har dessutom just nu fastnat i tre böcker som tar lite längre tid att läsa, vilket gör att jag helt enkelt inte borde börja läsa fler böcker för tillfället.

Dessutom lånar jag böcker till hela familjen på mitt lånekort.

Bibliotikarien intygade att det är sådana låntagare som jag de vill ha. Men jag undrar om jag inte egentligen bara visar att jag saknar insikt om hur många böcker jag realistiskt klarar av att läsa den närmsta tiden. Tur för andra låntagare att det går att reservera böcker...dvs de som just nu och ett bra tag framåt ligger hemma hos mig och väntar på att bli lästa.