På en japansk ö förlorar människorna sina minnen. Både av sig självt och genom den hemliga polisen som för bort det som de ska minnas, rosor, ädestenar, båtar, fåglar. En efter en. Stillsamt som ett snöblandat regn krymper livet och världen. Värst är att de människor som inte förlorar sina minnen också förs bort. Någonstans där finns det enda fröet till motstånd mot totalitarismen. Annars tar alla människorna det som sker med jämnmod, anpassar sig och lever vidare. Detta är en mycket vemodig och märklig dystopi och jag har aldrig läst något liknande. Från en långsam start kryper den under skinnet och jag alldeles tagen efteråt. Jag hade inga förväntningar. Den överraskar mig med att vara så bra. Jag tycker om karaktärerna, lite extra mycket tycker jag om den gamle farbrorn som bor på färjan som slutat gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar