Den nakne ambassadören av Magnus Zaar

En thriller i biståndsmiljö. Naturligtvis och varför inte tidigare?

Magnus Zaar var medföljande under några år, då hans fru arbetade på ambassaden i Uganda. Det är också utifrån desa upplevelser han skapar landet Östkongo, ett litet fattigt korrupt klassiskt svenskt biståndsland, inklämt i den mörka afrikanska Djungeln mellan Kongo och Uganda. Boken ska vad jag förstått filmas och det kan bli riktigt intressant!

Jag tycker skildringen av UD/Sida/Ambassadmiljön är realistisk och det märks att Magnus Zaar upplevt denna värld inifrån. Detta är den riktigt stora behållningen för mig.

Själva handlingen, thrillern, känns däremot krystad och håller inte riktigt. Att det finns mycket oegentligheter att ösa ur, bl.a ur svenskt budgetstöd till korrupta länder betvivlar jag inte. Men skildringen är förenklad och minsta möjliga för att driva handlingen framåt. Ett mer utmanande och mer komplicerat fiffel och kanske mer verklighetstroget, skulle jag uppskattat mer... På de sista sidorna i Den Nakne Ambassadören drar det verkligen iväg och en cliffhanger skapas... Men det är ju en roman det här, ytterst lämplig för film!

Fast jag begriper inte varför Clara Fabre släpar med sin 2-åring på korttidsuppdrag till Östkongo. Det känns inte särskilt realistiskt. Tanken var till en början bara ett par dagar på utlandsuppdrag, men ändå, hon ska ju ditt för att jobba, inte leva eller ha semester. Inte tycks hon bekymra sig för att hitta lämplig barnpassning heller, kollegornas anställda finns dock lägligt tillhands, men jag tror inte riktigt på det.

Men trots att handlingen känns ytlig, så gör det inget! Jag tar boken för vad den är och jag tycker det är riktigt roligt att läsa en thriller i denna miljö. Clara Fabre är en hjältinna som skiljer på rätt och fel och kör sitt eget race. Jag ser fram emot hennes nästa utlandspostering. Och jag ser fram emot att se henne på film i Öskongo. Hoppas bara nu det blir bra vad gäller miljöer och skådisar.

Tematrio - Världsböcker

Så kommer då, med anledning av världsboksdagen, åter en tematrio från Lyrans noblesser som jag inte kan motstå; världsböcker.

Jag föredrar ofta nyare litteratur när jag reser sittande i soffan, varför det kanske blir ett något modernare urval här, jämfört med hur jag tror definitionen av världslitteratur och dess klassiker lyder.

När jag funderar på vilka riktigt bra utomeuropeiska böcker jag läst, så känner jag att jag vill ta chansen och lyfta fram tre böcker av tre indiska författare.

En lämplig ung man av Vikram Seth. En tegelsten som hängde med så länge att den kändes som en kompis. Boken skildrar den unga Lata i 50-talets Västbengal och hennes och hennes familjs sökande efter en lämplig ung man. Denna bok låg i topp i 15 år på listan med mina favoriter från Indien, men för ett par år sedan fick den nöja sig med att faktiskt dela förstaplatsen med;

The Hungry Tide av Amitav Gosh. Med denna bok blev Amitav Gosh en av mina absoluta favoritförfattare. Jag undrar varför ingen av hans böcker kommit i svensk i översättning. The Hungry Tide tar plats i Sunderban, Gangesdeltat sydöst om Calcutta. Det är en helt fantastisk bok med ett fantastiskt språk som balanserar Indiens ytterligheter på ett mästerligt sätt. Modernitet och tradition, stad och land, rikedom och fattigdom, naturvetenskap och mystik, etc. Allt samspelar ödesdigert och oundvikligt i detta drama. Boken utspelar sig i nutid precis som trean på min Indienlista;

Bittert arv av Kiran Desai. Detta är en roman som främst utspelar sig i Kalimpong, en gammal brittisk hillstation vid foten av Himalaya. Den unga Sai lever hos sin excentriske bittre morfar i ett stort förfallande hus. Det är fuktigt, dimmigt och regnperiod. Med de karaktärer vi följer får vi det globaliserade, politiska och traditionella Indien idag. Skickligt, vemodigt och underbart berättat.

Just kids av Patti Smith

Det här var en mycket intressant självbiografi av Patti Smith som jag varmt rekommenderar. Och det helt utan att Patti Smiths musik, författarskap eller konstnärsskap betytt något extra särskilt för mig. Det är tiden hon skildrar som är så fascinerande. Mytiska kretsar i New York på slutet av 60-talet och i början av 70-talet, en tid då Patti Smith och Robert Mapplethorpe var just kids. Patti Smith bjuder med mig och in mig till Chelsea Hotel, till New York och alla de legender hon möter.

Boken är en självbiografi från denna tid men även en biografi över konstnären, fotografen och Patti Smiths själsfrände, Robert Mapplethorpe. Det här är Pattis och Roberts historia. Och den är vackert skildrad, som poesi. Robert Mapplethorpe dog i AIDS 1989.
 
Två klipp, känns som ett måste i detta inlägg, där Patti Smith framförs sin (och Bruce Springsteens) kanske mest kända låt Because the Night, då och nu; 1979 - Patti strax efter den tid boken skildrar och 2006 - Patti strax före Just Kids skrivs.

101 Reykjavik av Hallgrimur Helgason

Jag tröttnar på den egotrippade omogne Hlynur redan efter ett par sidor. Jag ger inte upp boken, men jag måste erkänna att jag läser en hel del sidor väldigt slarvigt. Jag borde sett denna bok som film.

Det som slår mig är att det nog är en modern bok det här, dvs sättet att skriva och det den beskriver. Men det är liksom bara en lång monolog av Hlynurs tröttsamma tankar uppblandat med samtal. Mest på olika fester, krogar och nattklubbar i Reykjavik, eller i olika familjesammanhang. (Hlynur är 34 och bor hemma hos mamma.)

Likväl skrattar jag faktiskt högt flera gånger. Tyvärr alltför sällan.

Och det där moderna är väldigt relativt. Boken utspelar sig i mitten av 90-talet. Björktider. Det är snart 20 år sedan...

Sköra bestar av Tawni O'Dell

Det här är helt enkelt en mästerlig kombination av Country Noir och Feelgood av en av mina favoriter; Tawni O'Dell.

Sköra bestar utspelar sig, precis som alla Tawni O'Dells böcker i Pennsylvanias kolgruvedistrikt. I dessa fattiga bergsstrakter skildras människorna som blev kvar när jobben försvann, i det där andra USA. Om Country Noir har jag skrivit här och om Tawnie O'Dells bok Avvägar har jag skrivit här.

Kyle och Klint förlorar sin far i en bilolycka och eftersom modern stuckit till Arizona med lillasystern för några år sedan är de båda tonårspojkarna nu ensamma.

Klint är traktens stora baseballstjärna och att lämna skolan och laget nu, för att flytta till modern i Arizona, skulle förstöra hans chanser till ett bra collegestipendie. Kyle däremot har bra betyg i skolan och han oroar sig främst för sin äldre bror.

Pojkarna får så ett oväntat erbjudande från den mycket rika excentriske damen Candace Jack, faster till den man som äger kolgruvorna i trakten.

För 50 år sedan mötte Candace Jack sin stora kärlek, matadoren El Soltero, i Madrid. Tjuren, som blev hans öde, lever vidare på Miss Jacks vidsträckta ägor i form av sin sonson. I boken får vi tillbakablickar på Candys år med El Soltero, åren som präglade resten av hennes liv.

Candace Jack tar sig an pojkarna. Tilliten och vänskapen som växer fram mellan Kyle, Klint, Candace Jack och hennes anställde Luis är feelgood som bäst. Utan att vara smetigt eller förutsägbart och med bitar av trasighet, trashighet och trasslighet. Jag mår bra och njuter av läsningen.

Columbines kyss av Adriana Lisboa

Ännu en bok ur min latinamerikanska odysse som jag tycker mycket om. Detta var en annorlunda, oväntad och fascinerande roman, som anspelar på mycket som jag inte känner till. Inte kände jag till särskilt mycket om Pierrot, Columbine och Harlequin. Inte hade jag hört talas om Manuel Bandeiras heller, en av Brasiliens stora diktare:

I vågorna på stranden
i vågorna i havet
vill jag bli lycklig
vill jag gå under

Dikten finns uppsatt på Teresas kylskåpsdörr den eftermiddag hon som vanligt givit sig ner till stranden för att simma. Teresa kommer inte tillbaka. Dikten på kylskåpet gör att alla tror hon drunkat och tagit sitt liv. Teresa var en ung begåvad författarinna som alldeles nyligen slagit igenom. Hennes nästa romanprokjekt var en bok baserad på Manuel Bandeiras dikter. Efter hennes försvinnande blir hon hypad värre. Hennes pojkvän förstår inte vad som skett. Och tillsammans med honom i hans grubblande och sökande fortsätter boken.

Det är en bra bok. Förutom att den inte följer ett givet spår, så verkar det vara så trivsamma kvarter, nära havet, i Rio de Janeiros utkant som boken utspelar sig i. Långt från favelorna i Glädjens stad.

Den är kort och lättläst med väldigt stark närvaro. Det var en bok jag inte ville läsa för fort, eftersom jag ville smälta intrycken. Samtidigt är det en bok som kräver att jag koncentrerar mig och lever mig in i det som sker. Annars skulle dragningskraften minska. Fokus med eftertanke helt enkelt.

Boken är utgiven på förlaget Boca som har följande ambition:

Boca förlag erbjuder ung och nyskriven skönlitteratur från Latinamerika i svensk översättning. Vårt mål är att rucka på den förkrossande anglo-saxiska dominansen av översatt skönlitteratur på den svenska bokmarknaden, och att utgöra en motvikt till de stora förlagens räddhågsna val av amerikanska storsäljare.

Spännande!

Frostnätter av Arnaldur Indridason

Det var ett tag sen jag läste en av Indridasons isländska deckare. När jag läste den här kommer jag ihåg att de var ju riktigt trevliga. På det typiska vis som många av dagens icke hårdkokta deckare är.

Det mest givande för mig är trots allt samtidsskildringen av Island, som bildar en självklar bakgrundsmiljö i dessa deckare. Det isländska samhället och naturmiljöerna förklaras och fördjupas inte. De bara finns där. Som små glimtar in i en annan värld. Och jag gillar det. Jag känner hur vackert det är. Och hur litet Island är.

Friheten förde oss hit av Gunnar Ardelius

En beställd recension! Jag tipsade en kollega, som jag visste tillbringat några barndomsår i Liberia, om den här boken. Kollegan nöjde sig dock med inslaget i Babel. Han tyckte jag skulle läsa boken och recensera den åt honom istället. En utmaning svår att motstå för en bokbloggare. (Eller ärligt, ingen utmaning alls, jag hade ju ändå tänkt läsa boken).

En svensk familj flyttar till Liberia i Afrika för faderns jobb som personalchef på gruvbolaget, Lamco. Modern glider runt utan något att göra och utan att verka vilja ta för sig något att göra heller. Sonen Mårten, i gymnasieåldern, finner sig snabbt tillrätta, i princip inom ett par timmar. Mårten blir vän med den jämnårige Ormpojken, vars uppgift är att hålla trädgården fri från ormar.

Det är intressant att läsa denna skildring av svenskarna i Liberia på 60-talet och en välbehövlig skönlitterär vinkel på hela Lamco projektet. Om än det här sker genom en något dysfunktionell familj med stora problem redan hemma i Sverige. Det är dessutom en väldigt lättläst bok. Jag förundras över att jag kommit halvägs när jag fortfarande tycker mig befinna mig i inledningen.

Det jag har emot boken är att det hela liksom inte känns trovärdigt. Jag har svårt att tro att man blir så cynisk och uttråkad redan första veckan - vilket hela den här familjen blir - när man flyttat till ett nytt land, med en ny kultur. Särskilt då det är första gången de bor i Afrika. Mycket troligare är att första veckorna präglas av okunskap, nyfikenhet, förfäran och en överväldigande känsla av hur jobbigt allt är, innan man kommit till rätta och fått koll på hur det fungerar. Först när vardagen fallit på plats borde denna bok ha börjat.

Det kan tyckas petitesser, om man tänker att det är cynismen, rasismen och uttråkningen som Gunnar Ardelius vill förmedla. Och den beskrivningen, liksom beskrivningen av det konstgjort uppbyggda koloniala klassamhället, blir ju egentligen inte sämre av att det går lite för fort att komma dit.

Men det känns tråkigt att jag inte riktigt tror på det jag läser. Jag tror inte att sonen Mårten, efter att ha känt Ormpojken, i ca tre dagar helt apropå ingenting säger "tror du att du kan vara jutomte i år?" Vad är det för kommentar? Kommentaren stör mig genom hela det faktum att vänskapen dem emellan, utan någon egentlig trovärdig förklaring, utvecklas så svindlande fort.

Jag är kluven. Förmodligen är det en bok som skulle vunnit på om den varit längre. Om den känslomässiga utvecklingen fått fördjupats och förklarats. Samtidigt tycker jag om det sätt Gunnar Ardelius skriver på, avskalat med korta samtal.

Ett starkt solljus och bleka pastellfärger vilar över svenskkolonin, ett varmt fuktigt mörker över gruvkomplexet.

Dagar i Burma av George Orwell

Dagar i Burma utspelar sig i mitten av 20-talet. Burma tillhör då British India. Vid samma tid tjänade Orwell själv som militärpolis i landet och han upplevde det koloniala Indien genom ett av dess mest avskyvärda yrken.

Det är på något sätt befriande hur Orwell beskriver några av kolonialismens alla vedervärdiga sidor. Boksidorna fulkomligt dryper av rasism när det på klubben diskuteras om de inföddas eventuella framtida möjligheter att bli medlemmar. Det befriande är hur naket och rättframt Orwell uttrycker åsikterna, utan skrupler. För att i andra samtal, på andra platser i Kyuaktada i övre Burma, beskriva andra sidor av kolonialismen. Det är sparkar åt många håll i denna Orwells uppgörelse med sin tid i Burma och med imperialismen.

När Orwell skrev de andra två böckerna i Burmatrilogin var han profet. Djurfarmen och 1984 skrevs innan Burma ens fått sin självständighet från engelsmännen.

Vad händer i boken då? Det är ju trots allt förutom en uppgörelse med det brittiska imperiet också en roman. Huvudpersonen Flory är en gammal ungkarl, tjänsteman inom virkesindustrin i Burma, sedan 15 år tillbaka. Till skillnad från sina andra europeiska kollegor i Kyuaktada ser han skönheten i Burma och intresserar sig för landets kultur. Han är ensam och han längtar efter samtal, riktiga samtal om böcker och litteratur bland annat. Den enda vän han har som han kan föra riktiga samtal med är den indiske läkaren Veraswami. Men det är en vänskap som inte är självklar och som sticker i ögonen på de andra europeerna. När den unga fröken Elisabeth dyker upp, söker sig Flory till henne full av förhoppningar. Men Elisabeth är och förblir ett ämne till att bli en riktig burra memsahib. När Flory uttrycker sin ståndpunkt ”Men ni förstår, jag försöker - bara ibland, när jag törs det - att inte vara en pukka sahib” vidgar han, utan att han förstår det, gapet mellan dem.

Dagar i Burma är en mycket läsvärd och fortfarande aktuell bok. En naturlig fortsättning för mig i mitt utforskande av British Raj. Om biografin Kipling Sahib - India and the Making of Rudyard Kipling och ögonvittnesskildringen Plain Tales of the Raj har jag skrivit här.

Slutligen ett tips på en bok som bl.a utspelar sig i Burma under denna tid, eller snarare i tre generationer från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. The Glass Palace, skriven av en av mina absoluta favoritförfattare Amitav Gosh.