Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter

Vilket ambitiöst projekt, att skriva en kollektivroman från hemstaden Sandviken med omnejd. Att berätta om en hel drös människor inifrån och utifrån, följa dem över tid och låta dem utvecklas och förändras, att beskriva en bygd i en tid som är förgången men som vi alla har en relation till, och detta så att det blir trovärdigt, inte minst språkligt. Att ro i land den Stora Romanen. Det måste vara en enorm utmaning, och jag skulle vara imponerad även om författaren inte hade lyckats så väl som Anna Jörgensdotter har gjort.

Boken utspelar sig 1938-1958 i tre etapper och i centrum står syskonen Steen och deras öden. Horisonten sträcker sig från byn Norrby, vidare till Järbo med yllefabriken och in till Sandviken med järnverket. På avstånd den skrämmande och lockande stora världen, dit bara de djärva beger sig. På ett plan är detta förstås en berättelse om samhällets utveckling under den här tiden, med urbanisering, klasskamp, politiska spänningar, krig, konsumtionssamhällets födelse. En brytningstid, inte minst vad gäller kvinnornas villkor och möjligheter att bryta sig loss från den trånga rollen som maka och mor. Solskenshistorier lyser i boken med sin frånvaro, istället får personerna sin beskärda del av oönskade graviditeter, barnsbörd och dess risker, övergrepp, olyckliga äktenskap, underordning, social kontroll. Och borttappade drömmar, bitterhet och resignation.

Ändå är mörkret inte kompakt. Bergets döttrar är en rik och fascinerande roman med många berättelser sida vid sida. Som läsare kanske jag inte alltid förstår - eller sympatiserar med - de olika personerna. Men sättet som Jörgensdotter valt att visa fram dem, med olika nedslag i tiden där hon borrar sig in i deras verklighet för dagen och deras vardagstankar och fantasier, skapar hos mig en stark känsla för tiden och platsen, för människorna och de livsvillkor som de lever under, men också en känsla av allmängiltighet. Det blir trovärdigt, det blir realism. Och det är väl det som också gör att jag blir berörd. Människorna blir människor och inte exponenter för en historisk epok.

Kärlekens historia av Nicole Krauss

I bokcirkeln har vi läst Kärlekens historia av Nicole Krauss. Finurlig är ett ord som jag har märkt återkommer när man ska beskriva denna bok. Jag orkar inte dra handlingen, den är lite komplicerad, men jag kan säga så mycket som att här finns livslång kärlek på avstånd, minnen av nazismens judeförföljelser, en mystisk bok som försvunnit och kommer till rätta, en far som finner en son och tvärtom (?), plus några fiffiga syskon som får ordning på allt till slut, och lite till.

Det är som sagt en avancerad historia och tragisk dessutom, men befolkad av sådana där charmigt udda personer som man kan stöta på i en amerikansk independentfilm. Det blir ganska trivsamt. Och finurligt. Jag läser boken med intresse och till och med nöje. Men kanske är det lite för smart berättat, lite för konstruerat. För jag blir inte riktigt berörd och boken sjunker undan ganska fort sedan jag lämnat den.

Ingen tar skit i de lättkränktas land

Faktiskt har jag läst en riktigt usel bok i vinter: Ingen tar skit i de lättkränktas land av David Eberhard. Det är en debattbok där psykiatern Eberhard gnäller på allt möjligt i samhället, men framför allt på att vi svenskar tydligen blir alltmer lättkränkta och snart måste besöka psykakuten eller åtminstone skicka in en DO-anmälan så fort grannen inte hälsar på oss. Eberhard verkar hata välfärdsstaten. Folk måste skärpa till sig, sluta dalta och pjåska och spela offer, sluta förvänta sig att någon myndighet ska skydda dem. Det kan tänkas att Eberhard har något litet rätt i att det finns ett problem, men analysen är enligt min mening ganska vansinnig. Dessutom är boken spretig, dåligt skriven, dåligt redigerad och full av påståenden som aldrig underbyggs. Det bästa man kan säga om boken är att den är en fantastisk utgångspunkt för diskussion i bokcirkeln.

Oemotståndligt mörker: Sara Stridsberg och Thomas Bernhard

Vad kan passa bättre än några riktigt dystra och krävande romaner så här i oktober-november? Nej, just det. Och därför har jag precis avslutat två böcker som passar in på den beskrivningen. Darling River av Sara Stridsberg, och Skogshuggning av den österrikiske författaren Thomas Bernhard.

Den förstnämnda är Sara Stridsbergs tredje roman och den var nominerad till Augustpriset förra året. Vi läste den som premiärbok i min nya bokcirkel och sannerligen, det blev en hel del diskussion. Hur ska man läsa den här boken? Vad handlar den om egentligen? Och framför allt, varför? Det är svårt att se några ljuspunkter i denna mörka virvel av trasighet och mäns maktanspråk över kvinnor. Det vill säga, ljuspunkten är språket, med sin lyriskt skarpa gestaltning av innehållet, och genom det skapas trots allt ett driv som gör att man fortsätter läsa. Fascinationen vinner över det stundtals rejäla obehaget.

Skogshuggning är den första och hittills enda bok av Thomas Bernhard som jag läst. Det lär vara ungefär samma stuk på allt som skrivits av denne författare med litterär kultstatus. Sida upp och sida ner, utan styckeindelning, mal författaren på och öser ur sig förakt för det österrikiska kulturetablissemanget: en mer än lovligt sur monolog med galet många upprepningar. Säkert oläsligt enligt många. Och dystert, som sagt – men för den skull inte utan humor! Åtminstone inte om man som jag har en dragning till sådana här bittra personer och skrattar gott åt deras utgjutelser. För övrigt lär Bernhard vara en av Bodil Malmstens favoritförfattare.