Flickan utan hud av Max Peder Nordbo

Den här boken ger mig mycket Grönland. Det är bra. Kan tänka mig läsa Mannen från Thule också  av samma författare.

I spänningarna i det grönländska samhället finns mycket att hämta.

Och med denna bok var miniprojektet nya deckarförfattare avklarat. 

Korpgudinnan av Elisabeth Östnäs

Korpgudinnan är tredje och avslutande delen i Elisabeth Östnäs vikingatrilogi; Sagan om Turid. Resan når sitt slut. Inte lika bra som de inledande två delarna.

Där ingen har gått av Melanie McGrath

Ännu en vintrig deckare denna sommar och den var förutom väldigt intressant en riktigt bra deckare. Och det intressanta är de arktiska miljöerna som är oerhört väl skildrade, genom natur, kultur och bokens karaktärer. Jag älskar läsa bra romaner som utspelar sig i kalla miljöer. Och kallare än så här blir det inte. Vi är nordligaste Kanada. Människornas land. Inuiternas land.

Tunu av Kim Leine

 

Tunu är Östgrönland.  Boken Tunu utspelar sig i ett litet samhälle på östra Grönland. På en plats som jag föreställer mig ser ut ungefär som bilden ovan. Förutom att Inlandsisen ska vila ovanför byn likaså. Bilden ovan är snodd från Grönlands officielle turismesite.  En hemsida som förresten verkligen inspirerar till en resa till Grönland!

Tunu är ännu en kollektivroman som jag tar mig an detta år. I våras läste jag bl.a den isländska Sommarljus av Jon Kalman Stefansson som jag tyckte mycket om.

Tunu fungerar som novellsamling, men jag ser den mer som en roman. Vi följer flera personer, en del lite närmare, en del lite mindre under ett år i den lilla östgrönländska byn. Genom de många berättelserna, ofta sormodiga och underliga sammanfogas bilden av byn.

Det är kallt och vackert med fjorden nedanför och glaciären ovanför. Ständigt tycks vi befinner oss före, under eller efter en storm.

Boken jämförs med Populärmusik från Vittula, men det tycker jag stämmer dåligt. Det är liksom inte tillräckligt varmt och humoristiskt skildrat, ibland dråpligt men oftast mest ren misär. Jag saknar faktiskt en balans och en motvikt till misären. Det blir lite väl mycket olyckor, sjukdomar, alkoholism, graviditeter och dödsfall som skildras. Så är också centrum i boken den lilla vårdcentralen med sina två sjuksköterskor, en grönländsk och en dansk. Fast jag skulle vilja läsa om byn ur andra perspektiv också...

Både grönländarna och danskarna skildras ganska negativt... Danskarna på flykt från något med en äventyrs-eller göra gott inställning... Grönländarna passiva, enfaldiga och alkohol- och pencillinberoende... Intressant aspekt är det där att danskarna åker till Grönland på kontrakt, precis som till biståndsmottagande utvecklingsländer. Och väl på Grönland beter sig de danska männen precis som västerländska biståndsarbetare i Sydostasien...

Men gillar ändå boken. Jag lär mig om Grönland och jag vill gärna åka dit. Jag blir nyfiken på att läsa mer om Grönland, framförallt böcker som utspelar sig på Grönland. För länge sedan läste jag Jörn Riels Sången till livet: en tusenårig släktkrönika, som jag tyckte väldigt mycket om. Värd en omläsning.

Författaren Kim Leine har själv arbetat som sjuksköterska på Östgrönland. Så det finns förstås en anledning att boken handlar så mycket om sjukdomar och olycksfall...