Flickan som fick en röst av Abi Daré

En relativt lättläst roman om en fattig flicka från Nigerias landsbygd. Ett knapert hem där modern gått bort, bortgift som tredje fru, rymling till en tillvaro som hembiträde i Lagos. Hennes längtan efter skola och böcker är stark. 

Återigen en glimt av ett nutida Nigeria. Detta ett av världens mest folkrika länder.

Jag upplever världen med kaffe & kultur. Lästa böcker sen bloggens början som relaterar till Nigeria återfinns här.

Min syster seriemördaren av Oyinkan Braithwaite

En riktigt giftig liten pärla i ett modernt Nigera. Lagos. Två systrar. En seriemörderska. Oväntad. Finurlig. Bookerprisnominerad. Lättläst. Så läs.

Jag upplever världen med kaffe & kultur. Lästa böcker sen bloggens början som relaterar till Nigeria återfinns här.

Stanna hos mig av Ayobami Adebayo

Oväntade orsaker till komplikationerna i det här nigerianska familjedramat. Det ena efter det andra eländet. Lätt läsning trots dess svåra tema. Och en glimt av nigerianskt vardagsliv.

Little Bee av Chris Cleave

Little Bee av Chris Cleave handlar  framförallt om flyktingflickan Little Bee som kommer till England från Nigeria. Efter två år inlåst på en flyktingförläggning ska hon försöka ta sig vidare. Innan flykten träffade hon Andrew och Sarah O'Rourke på en strand i Nigeria. Hon har Andrews visitkort och hon söker upp familjen.

Little Bee är flykting från ett land som på pappret är relativt lugnt. Men de, som sett vad oljebolagens män gör med människorna som bor där de vill exploatera, är hotade till livet. Det förutsätter dock att de som Little Bee överlevt själva. Men detta är inget giltigt skäl. Nigeria är ju ett relativt lugnt land på pappret.

Men något hände på den där stranden. Något som för evigt knyter samman Little Bee med Sarah och Andrew. Kan Sarah och Andrew hjälpa henne?

Jag tycker om Little Bee, men ofrånkomligt jämför jag boken med Karin Campbells Här är jag nu som jag läste i somras. Och i den jämförelsen är Här är jag nu mycket starkare. Det är något med att Abdis röst i Här är jag nu känns mer äkta, mer på riktigt än Little Bees. Dessutom knyter en vardag, inte ett ganska osannolikt möte på en strand, samman huvudpersonerna och berättelsen.

Afrikanen av J.M.G. Le Clézio

Lite oväntat slog jag i veckan till på en nobelpristagare. Afrikanen av J.M.G Clézio har legat länge i att-läsa-högen, så länge att jag nästan började tro att det aldrig skulle bli av att läsa den. Men så behövde jag en kort bok till en resa, samtidigt som jag fick syn på Afrikanen och blev inspirerad...

För det är en nätt liten bok. Och jag misstänker att Afrikanen inte är Clézios mest typiska verk. Jag vet inget om Clézios författarskap men ett porträtt av en far, Clézios egen far tänker mig att det är lite av en bok författad bredvid romanerna.

Språket är vackert och särskilt beskrivningen av det afrikanska och det afrikanska landskapet känner jag att det finns något stort och mer. Clézio liksom bara flyter iväg.

Det är en liten rik bok som jag tycker väldigt mycket om. Porträttet av den stränge fadern och hans kärlek till Afrika, till Västafrika och afrikanerna i Nigeria (Landets Nigerias gränser är dock oväsentliga, när fadern först tillträdde i sin läkartjänst i brittiska armen fanns inte dessa gränser) är både fint och intressant. Det handlar även  om Clézio själv och hans möte med Afrika som 8-åring. Efter kriget reste han tillsammans med sin bror och mor till fadern i Västafrika. Familjen hade blivit fast i Nice under kriget. En fruktansvärd tid och desto mer förlösande är mötet med Afrika när pojkarna kommer dit.

Och finalen, det förödande, ofattbart fruktansvärda Biafrakriget som fadern på ålderns höst får uppleva genom de nyhetsflöden som når Europa. Och Clézio själv får för första gången se sitt afrikanska barndomsland på världens förstasidor, men bara för att det är döende.

Förutom Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol som utspelar sig i Nigeria och Biafra på 60-talet får Afrikanen mig att tänka på två andra barndomsskild-ringar av livet i det djupaste Afrika. Båda skildrar  uppväxten som missionärsbarn i Kongo; Lennart Hagerfors Längta hem och Johanna Nilssons Jag är Leopard-pojkens dotter. Mycket intressanta och läsvärda biografier.

Och det påminner mig också om att jag fortfarande vill läsa Lennart Hagerfors Valarna i Tanganyika om Stanley & Livingstone...