Den som går på tigerstigar av Helena Thorfinn

Jag inser snabbt när jag börjar läsa den här boken att allt jag skrev om Innan floden tar oss stämmer på Den som går på tigerstigar. Jag tycker samma lika. Bra. Läs här och här. Träffsäkert och aktuellt. Och jag kan inte låta bli att hoppas  på något från Burma härnäst.  Jag är färdig med Sofia och Janne men jag skulle inte ha något emot dem som bifigurer någonstans för jag vill gärna veta hur det går för dem.

Helena Thorfinn här och där

Förra veckan dök hon upp som ny krönikör i Sidas  Omvärlden  och denna vecka ar det ett reportage i Naturskyddaföreningens Sveriges Natur om henne.

I Omvärlden skriver även Henning Mankell läsvärda krönikor. Helena Thorfinn lovar att i sina krönikor "varsamt att försöka komplicera bilden av något som redan är extremt komplext". Något att se fram emot.

Jag uppskattade verkligen Helena Thorfinns bok Innan floden tar oss. Vad jag skrev går att läsa här. Det jag framförallt uppskattade var  "trovärdigheten, fördjupningen av karaktärerna och försöken till förklaring av komplexiteten i biståndet". Därför glädjer det mig att läsa i Omvärlden att Helena Thorfinn skriver på en uppföljare. Hon är på väg tillbaka till Bangladesh för att göra research.

Dessutom är det en TV-serie på gång, utifrån Innan floden tar oss antar jag. I Sveriges Natur läser jag att i processen med TV-serien har Helena sett till att vara med själv. Frågorna är så komplexa att hon inte vill riskera en negativ bild till t ex bistånd eller muslimer. Intressant att läsa är också att boken är på väg att översättas till bangla...

Om mottagandet till Innan floden tar oss kommenterar Helena i Sveriges Natur att det mestadels varit positivt men att hon är förvånad över att så många recensenter hade svårt att se det breda och politiska i romanen utan bara kommenterat relationer, karaktärer och dialog. Någon tyckte hon kunde skrivit en rapport istället... Men vem hade läst den? Frågorna är ju inte nya för de redan insatta. Själv uppskattade jag verkligen hur det breda och politiska smögs in i romanformen. Det var det som gjorde boken för mig.

I Sveriges Natur läser jag dessutom att hon är på väg att flytta med sin man till Burma som fått FN-jobb där. Jag hoppas naturligtvis att det mötet kan ge inspiration till fler romaner.

Helena Thorfinn har en hemsida här; http://www.helenathorfinn.com

Bild från www.norstedts.se

Innan floden tar oss av Helena Thorfinn

Igenkänningsfaktorn är hög, mycket hög i Helena Thorfinns bok. För mig och för alla andra som rör sig eller har rört sig i biståndsvärlden. Och då har jag aldrig varit i Bangladesh. Subkulturen är global.

Sofia Paulin åker till Dhaka för en tjänst som biståndsråd på den svenska ambassaden. Med sig har hon sin man, den trevlige och charmige läraren Janne och sina två små barn. I boken får vi följa flera parallella spår. Framförallt Sofias brottande med sitt jobb och Jannes brottande med rollen som medföljande. Men även de tre systrarna Bhuia, där mellansysterna såsmåningom får jobbet som den svenska diplomatfamiljens aiya, dvs barnflicka. Men det är fler människor vi får följa, som har alla sin roller att fylla och fram växer framförallt en bild av Dhakas svenskkoloni.

Det jag saknar i Magnus Zaars och Gunnar Ardelius böcker finner jag i Helena Thorfinns. Och då framförallt trovärdigheten, fördjupningen av karaktärerna och försöken till förklaring av komplexiteten i biståndet. Det var också denna bok jag hade högst förväntningar på i vårens flod av "bist lit". Mina förväntningar uppfylls. Jag tycker Helena gör det bra som hela tiden håller samtalen om gender, bistånd och de moraliska aspekterna igång mellan romanens huvudpersoner och bipersoner. Det är svårt, det är komplicerat och det är framförallt inte svart eller vitt, som bilden av bistånd oftast förenklas till. Men Helena tar ändå ställning och i romanform kommer detta fram på ett naturligt och lättillgängligt sätt. Och det blir aldrig tråkigt. För mig. För det jag dock inte kan låta bli att fundera på är om det krävs att man är lite insatt för att kunna ta till sig romanen helt. Det är ju hur all - för mig igenkännande - fakta, vävs in i romanen tillsammans med de parallella dramer som utspelar sig, som jag faller för.

Måste tillägga att jag verkligen gillar hur alla de olika bipersonerna tecknats, lätt schabloniserade. Den kvinnliga världsbankschefen med sin James Bond utstrålning. Den av sitt jobb tämligen ointresserade mannen med makt - den svenske ambassadören. Bundsförvanten på den holländska ambassaden -singelkvinna på jakt efter en man i Dhakas expatvärld. Den gemytlige men känslokalle danske affärsmannen. Den ständigt gnällande medföljande Ericssonfrun som köper leksaker i Sverige till barnkalasen. (Just denna kvinna får dessutom genomgå en intressant utveckling i perifirin - som den arkitekt hon är, hjälper hon faktiskt i bokens slut till att fixa takvattenavrinningen i det slumkvarter hon ser från sitt fönster i lägenheten)

Helena Thorfinn skildrar Dhakas utlänningskoloni väl. Det är självupplevt och på riktigt. Det Helena också skildrar trovärdigt och gripande är de tre bengaliska systrarnas liv. Kanske imponerar detta mest på mig, för den världen är inte och kan aldrig bli självupplevd. Det krävs empati, inlevelseförmåga och kunskap. Jag hoppas Helena vågar skriva fler böcker med huvudpersoner som systrarna Bhuia. För hon har förmågan att lyfta fram dessa människor, de som finns bakom statistiken och rapporterna.