Murakami till slut

Å. Vilken härlig känsla det är att läsa en ny författare och nästan genast känna att det här, det här vill jag ha mer av.

Det blev faktiskt så med Haruki Murakami och hans tidiga roman Norwegian Wood. Den utspelar sig i Japan i slutet av 1960-talet, där den unge Toru (berättaren) lever ett ganska stillsamt studentliv och träffar två olika kvinnor i samma ålder. Det är helt klart en berättelse om kärlek och erotik, men kanske ännu mer om olika livshållningar. Torus egen livshållning får läsaren själv fundera kring, men den speglas i de människor han möter, både de två kvinnorna och några andra karaktärer i boken. Man kan säga att en röd tråd i boken är människornas strävan att hitta mening i livet och kraft att leva vidare, att inte ge upp trots egna brister och tillkortakommanden.

Fascinerande att upptäcka hur ungdomars liv i Japan vid den här tiden skildras, med fullt av referenser till västerländsk kultur - litteratur, musik etc -men samtidigt förankrat i det japanska (som jag utläser det). Berättelsen växer sig allt större genom boken och jag hade faktiskt svårt att släppa den. Kommer definitivt att läsa mer av den här författaren.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon

Den har följt med länge, i över ett halvår, och nu har den äntligen blivit utläst. En bra bok egentligen, men jag har som hela tiden haft någon annan bok parallellt som lockat mer. Jag tror Vindens skugga vinner på att läsas mer koncentrerat än jag gjort.

Bäst i boken är det gråa Barcelona, grått av regn, inbördeskrig och Franco. Mest tycker jag om skildringen av relationen och kärleken mellan Daniel och hans far. Besattheten av Julian Carax delar jag inte med Daniel och det är kanske därför historien aldrig riktigt griper tag i mig...? Kanske hade jag behövt läsa boken i boken...?

Giganternas fall av Ken Follett

Den tog sin tid, men så var den också 6 cm tjock. Och jag har inte haft så mycket tid att läsa de senaste veckorna...

Giganternas fall är den första delen i Ken Follets triologi om 1900-talet. I trilogin kommer vi följa 1900-talets historia i Västerlandet genom några personer och familjer i Ryssland, Tyskland, England, Wales och Amerika.

I första boken handlar det framförallt om 1:a Världskriget, revolutionen i Ryssland och kampen för allmän och kvinnlig rösträtt i Storbritanien. Vi träffar Lenin och andra verkliga personer men framförallt grottar vi ner oss i skyttegravarna i Somme, på fackföreningsmöten i Wales och i kravaller i Petrograd. Och så lite kärlek på det.

Det föds några barn i Giganternas fall. Jag antar att de är dem vi får möta, om nått år eller så, i den andra boken i trilogin. Då kommer 2:a Värlskriget rasa. Jag undrar vad som sen får fokus i tredje boken?

Även om den tog sin tid, så var det en skön bok för semesterläsning. Inget oväntat hände runt hörnet, men nog lärde jag mig lite om 1:a Världskriget. Det handlar ju, jämförelsevis, trots allt oftast om 2:a Världskriget i både film och litteratur. Men snäppet intressantare hade det förstås varit om vi fått följa något livsöde som utspelade sig i Asien och/eller Afrika också.

Fem kassar böcker...

..skulle min granne köra iväg till något återbruk förra veckan. Ta dem sa hon. En moster hade dumpat dem på henne. Men det var lite väl många ointressanta kärleksromaner och deckare för att alla skulle vara ett alternativ. Likväl. Känslan att en grön varm junikväll ohämmat få vraka och välja bland fem kassar böcker. En kasse bar jag hem. Inga supertoppfynd, men det ska nog komma ett lämpligt tillfälle även för Håkan Nesser, Elisabeth George och Ian Rankin, någon gång.

I det förflutna av Kate Morton

Tre systrar lever i ett gammalt slott på den engelska landsbygden. Det är krig i Europa och systrarnas fader, den store författaren av en barnboksklassiker, styr fortfarande efter sin död sina barns liv.

I nutid fascineras Edie, förläggare i London, av slottet där hennes mor en gång var evakuerad under kriget. Sen händer det lite saker hit och dit och sakerna får sin förklaring i de sista kapitlen.

Det här är en typisk sådan där bok som jag med stort nöje läser lite för många av. Tillräckligt bra för att jag vill läsa vidare, men inget som ger något bestående intryck. Lättläst och lättglömd. Jag har läst fler böcker av Kate Morton: Dimmornas lek och Den glömda trädgården. Och jag måste nog konstatera att I det förflutna, i mitt tycke, är hennes bästa av dessa tre. I denna bok håller hon ihop historien bättre, som därför inte blir lika långdragen som i de andra två böckerna.

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse

Redan på första sidan i Diana Janses bok, om sitt liv som diplomat under två år i Afghanistan, dyker det upp en person jag träffat i verkligheten. En Sidaanställd i Kabul samtidigt med Diana. Intressant tänker jag och hoppas på mer, men de Sidaanställda kollegorna förpassas därefter till perifirin i Dianas berättelse. Och visst är det häftigare att återberätta om tältnätter med svenska soldater vid gränsen och hemmagymmande med danska minröjare i Kabul, än om fikastunderna på Sidas biståndskontor. Diana Janse berättar utmanande om sitt liv. Hon vågar skriva hur hon faktiskt känner inför en hel del. Förmodligen är det tillspetsat, men det är inte alltid det mest politiskt korrekta hon förmedlar och det gillar jag. Även om jag till en början blev provocerad av Dianas berättelse, framförallt hennes föraktfulla, cyniska och blasé inställning till biståndsarbetarna men även afghanerna och allt som är eländigt och jobbigt i landet i största allmänhet, så vinner ändå berättelsen. Hon har min fulla förståelse i den där känslan hon ständigt brottas med: Att det finns ingenting jag hellre gör än det här, på väg någonstans i jordens för tillfället mest eländiga och hopplösa land och samtidigt bara vilja vara hemma i en vanlig svensk trygg värld med glassiga tidningar att bläddra i. Jag läser inte den här boken för att lära mig om Afghanistan, jag läser den för att jag vill läsa om livet som ung kvinnlig UD-anställd i fält. Och det lyckas Diana beskriva. Därtill förmedlar hon en bild, sin bild, av det komplicerade landet Afghanistan. Svårt att leva i som diplomat och biståndsarbetare, men svårast att leva i för Afghanistans kvinnor. Hennes språk är enkelt och träffsäkert. Och det fungerar bra i den här berättelsen. Jag gillar hennes ibland roliga bildspråk, som då och då dyker upp. I hennes gärning som diplomat är jag fascinerad över de där ständiga samtalen. Att prata med den och med den och med den och sen bilda sig en objektiv uppfattning om situationen och förmedla hem till Sverige, EU, FN eller vem som nu är intresserad. Det fascinerande är att det är alla sådana där samtal, som ligger till grund för våra svenska stora och små utrikespolitiska beslut, inklusive de som rör vår biståndspolitik, runt om i världen. Och det är inte unikt för Diana Janse. Det är ju så det är. Och det känns så sårbart.

Mer serier

När det nu gick trögt med Elsie Johansson stoppade jag in ett par seriealbum i läsningen istället.

Anneli Furmark är en serieskapare jag uppskattar mycket. Hon är inte ensam om att skriva lätt självbiografiskt om (unga) människors trevande försök att lyckas med kärlek och yrkesliv. Men hon har en egen, träffsäker ton och nån sorts bildmässig tafflighet som förstås bara är skenbar och gör berättelsen bättre. Amatörernas afton läste jag nu, en bok hon gav ut 2004 och som innehåller serienoveller. Inte lika genomarbetad som t.ex. Fiskarna i havet som kom förra året, men ändå läsvärd.

Den andra boken jag läst är Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu, också den har några år på nacken. Jag har hört så många lovord om Hemmingsson. Kan förstå dem; hon är bitsk som få och en mästare på att vrida huvudet av alla normer för ett lyckat svenssonliv. Det är roligt och lite absurt, med en stram estetik och mycket ilska. Jag blir ändå lite trött efter ett tag, för det är mycket samma budskap om och om igen. Men många av "enrutingarna" är riktigt, riktigt vassa.

Credo för en läsare

Jaha. Ganska många dagar har passerat sedan jag först skrev om Elsie Johanssons bok, och den är ännu inte utläst. Det är lika bra att jag medger det: Jag är ingen snabbläsare. Har aldrig varit det; som mest har det kanske blivit en bok eller två i veckan, och nu – som nybliven trebarnsmor – blir det betydligt färre.

Så, kära bokbloggsläsare, om ni finns: En liten varning. Mitt bidrag till den här bloggen kommer sällan att handla om de allra mest aktuella och omtalade böckerna, och ni kommer inte att få se årets utgivning frenetiskt betas av. Det jag sysslar med är att sakt- och tålmodigt ta mig an böcker på min önskeläsningslista, och rätt ofta innebär det att jag läser böcker som var heta för sådär en två år sedan. D.v.s. böcker som just ”dött”, och som alla andra bloggare och tyckare redan skrivit om.

Men, tänker jag trotsigt: Vad är det som säger att det bästa är att ständigt läsa det nyutkomna? Att det är det som blir mest intressant för läsarna – och för mig själv? Är det inte bättre att följa min egen läsarväg? Läsningens förbindelser följer inget av litteraturkrikerna uppgjort schema. Min tråd löper kanske inte alls från Knausgårds Min kamp till Murakamis 1Q84, och så vidare, utan väljer en helt annan linje. En linje som inte hetsäter böcker. Och som kanske tar upp en och annan bok som fallit alltför fort i glömska.

Så jag kommer att fortsätta att tuffa på längs min väg. Men icke utan längtan efter att någon gång komma fram till – Murakami. Eller Knausgård.

Den förspillda vakan av Nadeem Aslam

I ett gammalt hus, utanför en mindre stad på Afghanistans landsbygd möts några människor, historier nystas fram, i dåtid och nutid. Huset. Utan att det egentligen beskrivs så nära, känns det att det är ett vackert hus, vackert beläget i en fruktträdgård bland höga berg. Böcker är fastspikade i taket, väggarna är fulla av målningar som varsamt renoveras, minor finns i trädgården och en stor överlevande Buddhastaty finns i Marcus nedlagda parfymfabrik bredvid. Marcus. Äldre engelsk läkare, änkling som blivit kvar, trots allt han upplevt. Marcus lever enkelt i sitt stora hus och väntar, väntar på att återfinna sin dotterson, försvunnen för 15 år sedan. Välkomnar Lara som sin gäst. Lara. Letar efter sin bror som deserterade från den Sovjetiska armen för 20 år sedan. Har fått en ledtråd att brodern innan han försvann kände Marcus dotter. Träffar David. David. Handlar med ädelstenar och var en gång CIA agent i Afghanistan. Känner Marcus liksom en gång i tiden Marcus dotter och dotterson. Bygger en kanot på stranden med Casa. Casa. Ung fundamentlistisk islamist som när han hamnar mellan de två lokala krigsherrarna tar skydd i Marcus hus. Uppvuxen i pakistanska flyktingläger och i islamistiska martyrläger. Vackra och sorgliga utspelar sig historierna och de är lika fruktansvärda, blodiga och hopplösa som Afghanistans egen historia.

Elsie Johansson i halvtid

Blogga i halvtid, får man det? Jo det får man. Jag läser romanen Sin ensamma kropp av Elsie Johansson och är tyvärr lite besviken så här långt.

E.J. är en sådan där författare som jag tror ofta oförtjänt buntas ihop med andra äldre kvinnliga författare som får dras med epitet som "arbetarförfattare", "kvinnliga författare", "landsbygdsskildrare" med mera. Men hon är originell och läsvärd, en författare helt i sin egen rätt, och hennes språk lyser saftigt grönt som norduppländska grästuvor. Jag har (tyvärr) inte läst Nancy-serien, men däremot ett par andra böcker av henne, Näckrosträdet och Kvinnan som mötte en hund, och dem kan jag varmt rekommendera. Särskilt för äktheten och för hur de tar upp ämnet lust, och kvinnors och mäns relation till lusten och till varandra.

Sin ensamma kropp (den senast utkomna romanen) rymmer liknande tematik som de tidigare böckerna. Liksom i Näckrosträdet möter man en äldre kvinna som ser tillbaka på sitt liv och står vid någon sorts vägskäl. Här är det dock en kvinna som gjort en rejäl klassresa uppåt. Ämnet är intressant och skildringen av det gamla fattigsverige lika genuin som tidigare.

Men ännu efter 130 sidor har jag inte kommit in i den här boken på allvar. Tycker berättaren upprepar sig på ett irriterande babbligt sätt. Jag kommer att tänka på det gamla berättartekniska mantrat "show, not tell". Och spänningsmomentet med en hemsk händelse i det förflutna funkar bara sådär. Värst av allt, jag tror inte riktigt på berättarrösten. Tycker inte hon känns sannolik, med det språket, till den bakgrund och den levnadsbana som beskrivs. Det är som om författaren konstruerat ett alter ego som får bära de egna tankarna, men som inte har en trovärdig egen existens.

Men det finns passager som glimmar till också, och Elsie Johanssons språk är som alltid njutbart. Jag kommer inte att ge upp, trots den halva sågningen här... Hoppas det tar sig mot slutet!

Till sista andetaget av Anne Swärd

Jag har lite svårt att beskriva vad jag tycker om den här boken. Jag tycker om den. Men varför vet jag inte riktigt, kanske för att närvaron är väldigt stark rakt igenom hela boken. Trots att personerna är så udda, så är de så levande. Samtidigt är det svårt att få grepp om dem. Men det är väl så det är i verkligheten. Inga människor är enkla.

Lo växer upp i ett stort hus utkanten av ett mindre samhälle någonstans i Skåne. Hennes vän är den sju år äldre Lukas. En åldersskillnad som definierar vänskapen till något väldigt skumt i andras, framförallt Lo's familjs ögon. Boken följer Lo's uppväxt och vänskapen med Lukas, parallellt med kortare snuttar ur hennes vuxna liv.

Och mitt i boken dyker ett slangord upp. Pryl. Först tänkte jag, prygel ska det väl vara. Sen kom jag ihåg att det var ju så det hette. Man sa verkligen "Ska du ha pryl, eller?" Åtminstone i Skåne på 70-talet.

Fallet med den försvunna tjänsteflickan av Tarquin Hall

Ännu en bok jag läst som utspelar sig i dagens Indien. Denna gång handlar det om en privatdetektiv i Delhi ...och ja naturligtvis tänker man på Madam Ramotswe. Men det passar även i Indiens myller med lite småputtrigt exotiskt mysterielösande.

Vish Puri är en äldre excentrisk men smart och förutseende privatdetektiv som löser sina uppdrag diskret och till belåtenhet. Mest handlar det om förarbeten inför arrangerade äktenskap men Vish Puri får även andra mer spännande fall att ta hand om. Lite komiska episoder, lite satiriska slängar till den Indiska byråkratin, klass- och kastsamhällets olika världar sida vid sida och mycket annat.

Lättläst, lättsmält och underhållande. Fler böcker i en serie utlovas på bokens baksida. Jag kommer förmodligen läsa dem alla.

En bok med lite samma stuk som jag tyckte mer om var Farahad Zamas Mr Alis äktenskapsbyrå. Lika lättsam men varmare och charmigare. Personkaraktärerna i Mr Alis äktenskapsbyrå kändes mer sympatiska och lite mer på riktigt. Inte lika uppstyltade som i Fallet med den försvunna tjänsteflickan. Även Mr Ali kommer fortsätta med sin äktenskapsbyrå i fler böcker... Jag kommer förmodligen läsa alla dem också.

Egyptisk vår 2

Yacoubians hus av den egyptiske författaren Alaa al-Aswany har stått i min bokhylla en tid utan att jag brytt mig om den. Men efter den "arabiska våren" tog jag tag i boken eftersom den verkade lagom lättläst och jag var nyfiken på det egyptiska samhället.

Jag kom snabbt in i boken och kunde konstatera att Alaa al-Aswany är en god berättare. Läsaren får följa ett antal människor med anknytning till ett hus i Kairo, vid tiden för Gulfkriget (1991). En av dem är rik som ett troll (men vill bli ännu rikare), en annan är en framgångsrik tidningsredaktör och en tredje drömmer om att bli polis, men upptäcker att vägen dit är stängd för en simpel portvaktarson som han. Klassperspektivet och människors strävan efter sociala positioner är starkt närvarande berättelsen igenom. Samhället beskrivs som genomsyrat av korruption och regimen slår hårt mot dem som kritiserar makten. Här inryms en intressant skildring av en ung mans väg in i islamistisk terrorverksamhet. Här finns också män som framstår som offer för sina lustar (oavsett om de åtrår kvinnor eller män) och kvinnor som får finna sig i att utnyttjas och vara i beroendeställning.

Det är alltså en ganska komplex och rätt mörk bild av samhället som målas upp, men det görs med skicklig hand och med viss humor. Men tyvärr blir personerna något av karikatyrer och jag märker att jag tappar intresset för dem efter ett tag. Något som jag stör mig på alltmer under läsningens gång är att boken, trots sitt ganska radikala innehåll, faller in i en traditionell och trång kvinnoskildring (åtminstone med svenska mått mätt). Slutet har jag verkligen svårt för. Historiens upplösning känns smått gubbsjuk (!) eller i varje fall inte realistisk, vilket man nog förväntar sig i en realistisk roman.

Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt

Nu har jag läst ut den! Blev lite förskräckt först av kombinationen tegelsten och två veckors lånetid (många i kö på biblan). Men den var lättläst och så behövde jag åka tåg just denna vecka, så jag fick mycket tid att läsa.

Det var verkligen intressant att läsa om Ingrid Betancourts upplevelser som gisslan i den Colombianska djungeln. Svårt att greppa tidsramen - 6 år! 6 år av uttråkning och tristess. 6 år ifrån sina barn. Jag förvånades över att levnadsförhållandena för de kidnappade var så svåra, att de var så utsatta och att de blev så illa behandlade. Fukten, grönskan, insekterna, sjukdomarna, kroppens förfall men också intriger och vänskap fångarna emellan. Och så de livsviktiga radiosändningarna. I Colombia är de kidnappade så många, att det ofta och regelbundet sänds program i radio, där de kidnappades släktingar och vänner kan skicka hälsningar och tala till fångarna. Tänkvärt.

Jag hade velat få veta mer om den politiska situationen i Colombia, vad som ledde fram till att FARC kidnappade Ingrid Betancourt och att FARC kidnappar överhuvudtaget. Jag hade velat bättre kunna sätta in Ingrid Betancourts upplevelser i sitt politiska sammnhang. Men det var förmodligen inte hennes avsikt med boken. Det finns andra böcker för det. Det lilla jag visste om Colombias nutidshistoria genom Magnus Lintons Cocaina gjorde dock den här boken intressantare för mig.

Egyptisk vår 1

Nawal el-Saadawi var med i SVT:s Babel för några veckor sedan. Daniel Sjölin och Svante Weyler gjorde ett otroligt träigt intryck bredvid denna 80-åriga författare och förkämpe för kvinnors rättigheter. Tahrirtorget! sa hon. Människorna på Tahrirtorget! Om och om igen återkom hon till sina upplevelser från den egyptiska revolutionen, och hennes engagemang och entusiasm gick rakt genom teverutan. Upplevelserna hade påverkat henne så starkt att hon måst lägga det skrivprojekt hon höll på med åt sidan och påbörja ett helt nytt.

el-Saadawis böcker handlar ofta om det patriarkala förtrycket under islams dogmer, om barns och kvinnors utsatta situation. Det är förstås politiskt sprängstoff och under lång tid har böckerna varit förbjudna eller åtminstone inte givits ut på något egyptiskt förlag, och själv har hon suttit i fängelse för sina åsikters skull. Jag läste några noveller av el-Saadawi för några år sedan (ur samlingen Törst) och jag minns dem som mycket speciella - inte helt lättuggade, men nästan självlysande med sin suggestiva stil, frammanande en känsla av att kliva innanför huden på en människa. Som om varje ord valts ut för sin särskilda tyngd. Nu finns en ny bok översatt till svenska, Den stulna romanen - den hamnar förstås på min "vill läsa"-lista.

Mer från Iran

Jag blev fascinerad av boken Huset vid moskén (Kader Abdolah). Det började med att jag och min kör sjöng sånger från Iran i samband med den pågående demokratirörelsen där. Sångerna väckte en nyfikenhet på landet, och den här boken kom i min väg. Den handlar om en familj, eller om familjemedlemmarna i familjen som äger stadens moské. En broder är imam, medan den andra brodern är matthandlare i basaren som också tillhör huset. En fru är inbunden och underdånig, en annan fru är ledare för hushållet. En dotter gifts bort med en ung imam som visar sig tillhöra den revolutionära islamismen kring Ayatolla Khomeini. Kring detta uppstår oro, och när en annan familjemedlem ansluter sig till kommunisterna blir det ytterligare tumult kring moskén. En lågmäld bok som ger både personliga porträtt och en historieskrivning av ett skeende som vi glömt eller aldrig såg.

Tillsammans med "Kalla det vad fan du vill" och "kan du säga shibbolet?" (Marjaneh Bakhtiari), som beskriver dagens komplexa Teheran växer en ny bild av ett okänt land fram.

/Birgitta

Serier – återkomsten

Nu i dagarna har jag läst om Marjane Satrapis serieepos Persepolis i fyra delar. Och den var minst lika stark den här gången. Vilken underbar konstform serien är, när den är som bäst!

Det var för några år sedan som jag av någon anledning plockade med mig Persepolis från bibliotekets boksnurra, och det visade sig bli en vändpunkt i min dittills ganska kyliga relation till seriernas värld. (Om man undantar min barndoms läsning av Bamse, Kalle Anka och Finn och Fiffi.) Här fann jag en alldeles fascinerande självbiografisk berättelse om en uppväxt i 1980-talets Iran. Jag läste om revolutionen som slog fel, folks försök att anpassa sig och ändå göra uppror, vardagen mitt i det stora skeendet, och så människorna, fångade på kornet! Det var en berättelse där text och bild samverkade på ett sätt som träffade mig rakt i hjärtat.

Efter Persepolis – som så småningom också blev en animerad film – kunde jag närma mig serier med ett mer förväntansfullt sinne, och då upptäckte jag vilken otrolig utveckling serien genomgått sedan Kalle Ankas storhetstid. Jag insåg också att man inte måste älska vare sig Assar, Jan Berglin eller Larson för att kunna uppskatta serier. Det finns massor av olika seriegenrer som inte har mycket att göra med dagstidningarnas smarta små strippar: självbiografiska serier, historiska serier, serieromaner, fantasy, skräckserier och så vidare. Den senaste serien jag läste var Frances – två utkomna delar i en planerad trilogi av Joanna Hellgren. En vibrerande vackert tecknad berättelse om identitet, roller i en familj och rätten att välja sitt eget liv.

Senor Peregrino av Cecilia Samartin

Det började med att jag ville läsa Drömhjärta av samma författarinna, men det var hennes föregående bok som fanns inne på biblan. Och varför inte. Eftersom den kommit ut i pocket tog jag med den som förslag till bokklubben. Boken valdes och därmed fick jag som vanligt känlsan av att ha en läxa att göra klart...Alla bokklubbsvalen har gett mig den känslan. Friheten begränsas när en bok helst ska läsas ut till en viss dag!

Senor Peregrino är dock lättläst och boken flöt på bra.

Jamilet är en vacker och fattig mexikansk flicka med ett stort födelsemärke på kroppen som hon lyckas dölja med heltäckande kläder. Likväl är hon utstött i den by hon är född och uppvuxen i. Jamilet flyr till en ljusare framtid i USA när hennes mor går bort. Här möter hon Senor Peregrino på det mentalsjukuhus där hon får jobb. Berättelsen varvas därefter med Senor Pereginos egen berättelse från sin ungdom i Spanien. En varm berättelse med en hoppfull känsla om än det kanske inte händer så mycket egentligen. Eller kanske är det som händer bara lite för ytligt berättat? Och slutet rann liksom ut i sanden.

böcker från olika länder

Mitt läsande går i perioder. Ett tag; Kina. Sedan; Sverige. Förra året; Nigeria och Karibien. Jag fascineras av att olika författare lyckas återskapa en känsla för landet där berättelsen utspelar sig. Flera böcker från Västindien (Att tro på Mister Pip t.ex.) har formligen luktat träsk, förruttnelse efter regnperioder, avskurenhet från resten av världen. Kina framstår som trångt, väldigt väldigt enkel levnadsstandard (för de flesta), och med en fantastisk känsla och hängivenhet för maträtter (som i Qiu Xiaolongs böcker). När jag vill frammana det skandinaviska, välkända, läser jag något svenskt, som Gerda Antti eller Carin Hjulström eller Klas Östergren.

En författare som dessutom har känslan för två platser är Henning Mankell. Hans bok Leopardens öga ger en otroligt nervfylld känsla av främmandeskapet hos en vit person i en afrikansk bymiljö. Tilliten till de nya grannarna förbyts till rädsla för de känslor, tankar och samtal som pågår på ett okänt språk, i ett okänt mörker utanför huset med lås och galler för fönstren.

Att läsa är verkligen att resa!
/Birgitta

Kidnappningslitteratur

En av de böcker jag just nu mest ser fram emot att läsa är Ingrid Betancourts skildring av sin tid som gisslan hos FARC gerillan i Colombia. Jag står först i kön på biblan, men boken har inte hunnit bli tillgänglig att låna ännu.

Tillsvidare får jag nöja mig med Magnus Lintons recension i DN häromveckan. Och Elisabeth Terenius recension i senaste Vi Läser av den Colombianska kidnappningslitteraturen, som utvecklats till en helt egen genre.

Bästa Colombiabloggarna är förövrigt Magnus Lintons och Elisabeth Terenius. Båda två - tyvärr för mig som deras bloggläsare- inom kort på väg bort, den ene dock tillfälligt, från Bogotá.