Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning fick jag låna av en vän för ett bra tag sedan och jag har gått och tänkt att den är nog rätt så tung, Jag tar den sen, någon gång när inspirationen lyfter fram den ur högen. Och denna påsk kom inspirationen. Och jag förvånas över hur lättläst och intressant jag finner Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Vilken bra idé att skriva en sådan bok och kontrasten att det just är Haruki Murakami som skriver den är häftig.  

Vad jag pratar om när jag pratarom löpning handlar om löpning och skrivande samt åldrandet i relation till dessa båda. Humoristisk och insiktsfull. Personlig och intressant. Imponerad är jag. Av löpningen och skrivandet.

Tematrio: Arbetarlitteratur

En trio på temat Aretarlitteratur föreslår Lyran när 1:a maj närmar sig. Javisst.

Jag tänker genast på Maria Hambergs fantastiska nutida skildringar från en mekanisk verkstad Greklandssommaren och en bilfabrik Drömfabriken. Särskilt Greklandsommaren för den svenska heta sommaren och stoltheten över arbetet på verkstaden. En ensamstående medelålders kvinnas liv förlagt någonstans i en medelstor stad i Mellansverige.

Sen tänker jag förstås på Vibeke Olssons skildringar om Bricken, Sveriges arbetare i industrisamhället i sin linda, förlagt till Sundsvall. Åter den där stoltheten. Om de tre första i serien skrev jag här.

Slutligen tänker jag ofrånkomligt på Sven Wernströms serie Trälarna som jag läste i min ungdom. Jag tyckte olika mycket om berättelserna men jag minns jag läste en del av dem flera gånger. Sveriges arbetarklasshistoria, från 1000-talet till 1900-talet, i novellformat, förlagt till Norrköping.

Stolthet och fördom av Jane Austen

Omläst.

P. D James Döden på Pemberly tidigare i våras väckte mitt intresse för att läsa om Stolthet och fördom. Märklig bok det där. Varför tröttnar man inte på den. Jag vet ju precis vad som ska hända. Och jag är inte ensam. Det är så många som älskar Jane Austens böcker. Hon är helt enkelt mycket bra.

Vattenbäraren av Gabriella Ekström

Så har jag då läst Vattenbäraren den tredje och avslutande delen i Gabriella Ekströms cykeltrilogi om elitcyklisten Mathieu Talabardon. 

Överlag tycker jag bättre om Vattenbäraren än Lejontämjaren men De som inte vann är ändå den som jag tycker är bäst av de tre. I De som inte vann ger Tour de France en komplett ram runt berättelsen, medans både Lejontämjaren och Vattenbäraren spretar lite åt olika håll och med i mitt tycke något för många hopp i tid och rum och perspektiv. Samtidigt ger alla dessa hopp i tid och rum och andra cyklisters perspektiv fina ögonblicksbilder i cykelsportens verklighet.

Om ettan står ut i trilogin och om tvåan var seg och lite frusen så är trean dramatisk och varm.

Det har gått åtta år sedan vi lämnade Mathieu i en kraschlandning i ett lerigt och gråkallt Belgien. Nu cyklar han åter i medelhavsmiljö, denna gång Vuelta a Espana. Fruktansvärt hett med brutala klättringar i Pyreneerna.

Mathieu har gift sig och köpt en vingård i södra Frankrike, han har rutin och erfarenhet och till skillnad från vad bokens titel antyder så har han klarat sig riktigt bra. Han är inte bara vattenbärare utan snarare stjärnan i ett hyfsat bra lag. Han har skött sin karriär smart och ständigt bytt upp sig till bättre kontrakt. Men de stora segrarna har uteblivit, en total tredjeplats i Touren ett år, etappsegrar här och där etc. Mathieu är frispråkig med integritet och hans antidopingprofil ger honom – om än inga segrar – så möjligheter till bra kontrakt i de lag som värdesätter det.

Det handlar mer om doping i denna bok än de två tidigare. Det är klart intressant och man får en känsla av att få inside info om hur det fungerar och hur det hanteras av cyklister, ledare, media…

Jag gillar att Mathieu utvecklats som personfrån de två första delarna till den avslutande trean. Han är samme man, beter sig i mångt och mycket lika, men han är klokare och han har andra perspektiv på cyklingen. Han funderar på livet efter karriären trots att han är ganska nöjd med att cykla vidare i tio år till.

Jag tycker om att boken bildar ett lite spännande och trovärdigt om än överraskande avslut. Trilogin i sig bildar en helhet, som inte bara handlar om  cykelrelaterade tävlingstekniska detaljer. Vad händer efter karriären som elitcyklist, eller elitidrottsman i allmänhet för den delen. De är många de där idrottshjältarna vi följer i TV. Men någon gång tar det slut. Tomhet. Eller möjligheter.

Precis som i de andra två delarna är det väldigt mycket jag inte uppfattar. Men jag tycker det är bra så. Jag är ingen cyklist. Gabriella Ekström är det och jag tycker det är en del av charmen med de här böckerna. De är på riktigt, cykelmänniskorna känner igen sig och får en del detaljer och antydningar som de oinsatta inte uppfattar. En del av dem tycker säkert mycket är onödigt förklarat, men det är för oss andra. Vi behöver det och det väcker vårt  intresse för cykelsporten.

När jag läser Gabriella Ekströms böcker, cykeltrilogin om den franske proffscyklisten Mathieu och Kära Sacha om den ryske längdskidåkaren Sacha, så funderar jag mycket över det där med romaner som utspelar sig i idrottens värld. Barn- och ungdomsböcker finnsdet, men nästan inga vuxenromaner. Varför är de så få? Varför skriver inte fler författare böcker som utspelar sig i denna värld? Det finns så mycket dramatik att hämta där. Och med det stora möjligheter. Intresset för idrott är ju enormt. Är  det för att få författare är sport- och idrottsintresserade? Eller handlar det om någon slags fin och ful kultur? Vad jag förstått är biografin om Zlatan en av de mest lästa och mest utlånade böckerna på våra bibliotek de senaste åren. Det vittnar om  att det definitivt finns många som vill läsa om den här världen. En läsekrets som dessutom kanske inte skulle läsa andra, i många fall, tyngre böcker. Och tänker man ungdomar i den läsekretsen blir det plötsligt väldigt viktigt att välskrivna böcker som dessa finns och att de dessutom i förlängningen kan locka till än mer läsning.

Om De som inte vann skrev jag här. Om Lejontämjaren skrev jag här. Om Kära Sacha skrev jag här och om Gabriella Ekström skrev jag här. Alla är de böcker som jag aldrig skulle upptäckt om jag inte, som bokbloggare, blivit tillfrågad av det lilla förlaget SE Förlag om att läsa recensions ex.

Prodigy av Marie Lu

Prodigy är del två i Marie Lu's hypade Legendserie. Legend slutar med att Day och June hoppat på ett tåg österut mot Las Vegas. Prodigy tar vid direkt och de anländer till Las Vegas med syftet att hitta Patrioterna. Väl insyltade med dessa får de genast varsin uppgifter. Patrioterna har nytta av dem. Båda är kändisar. June ska tillbaka in i Republiken för att infiltrera. Day ska synas. Det ska märkas att han jobbar för Patrioterna så att de får folket med sig.

Men inget är svart eller vitt i Legendserien. Vem är vem och vem är ond och vem är god. Och hur mycket bättre är det i de lysande i Kolonierna?

I Prodigy får vi det där jag efterlyste i Legend. Förklaringen. Översvämningar och en förändrad solstrålning. Men detta får vi först när Day och June når Patrioterna och Kolonierna. I första boken i Rebubliken levde de i ovisshet, liksom läsaren. 

Men jag förstår inte vart Anderna tog vägen. Av Sydamerika återstod Brasilien typ. Lågland i sammanhanget. Något mer än översvämning har uppenbarligen hänt med jordskorpan. Jag kan omöjligt låta bli att bry mig och ifrågasätta detta naturvetenskapliga mysterium...

Jag gillar Prodigy. Kanske t.o.m lite mer än Legend. Det finns något delikat och raffinerat i tvivlen kring vem som är ond och god. Prodigy håller måttet som tvåa.

Både Legend och Prodigy är väldigt snabb- och lättlästa. Växelverkan mellan Day och June fungerar  bra som berättarteknik. Men någon sidvändare är det inte, åtminstone inte för mig, men målgruppen är å andra sidan betydligt yngre...

Till hösten kommer trean; Champion. Om Legend skrev jag här.

Boken är ett recensions ex från Modernista.

Mörkrets brud av Laura Restrepo

De tre av Laura Restrepos böcker jag läst är verkligen alla väldigt olika. Leoparden i solen, För många hjältar och Mörkrets brud. Jag tycker om dem alla, För många hjältar är min favorit och Mörkrets brud är den tyngsta av dem. Ändå är Mörkrets brud en kärlekshistoria. Ett triangeldrama. Vemodigt. Någonstans i Colombias djungel. Norrut tror jag.

I Mörkrets brud följer vi framförallt de prostituerade i La Catunga och då särskilt den nästan magiska Sayonara. Och vi följer några av oljearbetarna som vid arbetsveckans slut tar sig in från djungeln till La Catungas horkvarter. De fattiga människornas utsatthet och då framförallt kvinnornas är budskapet i denna bok. Och Laura Restrepos horor är så mäktigt stolta över sitt yrke, men samtidigt så sårbara och helatiden så nära avgrunden.

Laura Restrepos språk verkligen  böljar fram. Det för tankarna till Garcia Marques flöde. Det vackra språket är också det som gör boken tung. Det tar tid och är omständigt. Händelserna rabblas inte upp, utan historien nystas upp, vindlar fram.Det är också en bok jag låtit tagit tid, en bok jag tillåtit mig njuta av språket hos. Jag behöver verkligen en bok som denna parallellt med allt lättläst och lättsmält jag tar mig igenom.

Ljusets dotter av Elisabeth Nemert

Ljustes dotter av Elisabeth Nemert är en ritkigt behaglig verklighetsflykt i historisk miljö. Det är slutet av 1700-talet i Sollentuna utanför Stockholm och vi följer familjen Wessman under några år. Från eländes elände till ett sockersött ljuvligt romanceslut. Fadern, förmannen Sten Wessman är ett riktigt rötägg, en kvinnomisshandlare utöver det vanliga. Äldste brodern Tobias verkar vara en riktig A-människa, lämnar hemmet och finner lyckan i Stockholm. Den hunsade och retade dottern Maria visar sig vara en unik musikalisk begåvning och får vad det lider träffa både C. M  Bellman och Gustav den III. Yngste brodern Anders däremot ser upp till sin far. Dramatik och romantik på alla fronter i Ljusets dotter. Och vill man ha och förväntar sig det så blir det som sagt behaglig läsning. Trots misshandeln, för det går ju bra ändå till slut.

Tematrio: En deckare i påsk?

I min stora 'att läsa hög' från biblioteket inför påsken finns  bl.a tre väsensskilda deckare. Jag går och plockar lite med den där stora högen då och då. Vilka som blir lästa återstår att se. Men de tre böckerna i högen som är deckare är:

Deon Meyers senaste Spåren. Sydafrikansk världsklass.

Ingrid Hedströms Under jorden i Vilette. Jag har kommit till del tre hos en av mina favoritförströelsedeckarförfattare.

Tony Hillermans Presidentens stav. Navajoland - en ny deckarmiljö för mig









Endast Deon Meyer klassar in som en favoritdeckarförfattare. Tony Hillerman har jag aldrig läst så där kan jag inte uttala mig. Ingrid Hedström platsar i underkategorin favoritförströelsedeckare. Men ovanstående blir likväl mitt bidrag till Lyrans Tematrio denna påsk!

Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh

Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh är en riktigt bra feelgood. Kanske då det handlar om en hel del jobbigt och att den definitivt inte är förutsägbar.

Victoria har flyttat runt mellan olika fosterfamiljer och grupphem i San Fransisco hela sin barn- och ungdom. 18 år gammal står hon äntligen på egna ben. Men hon börjar i princip som hemlös och sover i en park. I en park där hon anlagt en trädgård, för hennes enda intresse och passion är blommor och blomsterspråket. Efter en tid inser hon att hon måste skaffa ett jobb och hittar ett hos floristen Renata. Sakta får hon något som kan liknas vid ett vardagsliv och ett rum hon kan låsa dörren om sig i.

På en grossistmarknad för blommor möter hon en blomsterförsäljare som hon får märklig kontakt med. Han kan också blomsterspråket. Blomsterspråket  utvecklades under den viktoianska eran, som ett sätt att förmedla känslor och tankar med hjälpa av blommor.

Bokgeografi: Japan

Lika sen som vanligt är jag. Och dessutom väldigt kort. Men en bokgeografi på Enligt O's initiativ är det likväl.

 

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Japan eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Om novellen Hiroshima av Nam Le skrev jag att den var vacker och skrämmande vid slutet av andra världskriget, uppe i bergen, från ett evakuerat barns horisont.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Japan. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Haruki Murakami, förstås. Älskad av så många, även mig. Sparar på dem. 

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Japan, som du inte läst, men är nyfiken på. 

 Mangaserier för låg- och mellanstadiebarn. ONE PIECE är först i kön.

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Japan.

 Hayao Miyazaki äger. Walt Disney suger.

Klicka på Japan för samtliga Japanrelaterade inlägg på Böcker emellan.

Och så kom du av Kathleen MacMahon

Och så kom du  av Kathleen MacMahon är en kärleksroman men en lite annorlunda sådan. Den handlar om mycket mer. Romanen utspelar sig precis under bankkrashen. Lehman Brothers har just konkat och Irlands högkonjuktur har precis börjat sin väg mot kraschlandning.

Addie, 39, är en arbetslös arkitekt. Hon tillbringar sina dagar med att gå ut med hunden och med att simma, i pool eller i havet. I bokens början tar hon hand om sin far i föräldrahemmet. Han har lyckats bryta båda handlederna.

Bruno, 49, fick gå ut från Lehman Brothers med sina tillhörigheter i en papplåda. Han lämnar New York för Irland för att söka sina rötter. Och han tänker inte återvända till USA om inte Obama vinner.

Boken handlar inte bara och Addie och Brunos möte utan också om Addies syster och far. Addies familj är  avlägsna släktingar till Bruno vilket är anledningen att de träffas.

Boken är både glad och sorgsen. Lite vemodig när den är glad och lite hoppingivande när den är sorgsen.  Jag gillar hur man lite successivt får lära känna personerna i boken. Det är finstämt och jag förstår att boken blivit mycket omtyckt och att det är en bok som toppat försäljningslistor på Irland.

Det jag känner när jag läser boken är att Kathleen MacMahon vill för mycket med sin bok. Jag kan inte riktigt förklara varför, men det händer så stora saker i familjemedlemmarnas liv att det egentligen är fyra huvudrollsinnehavare, fyra perspektiv och fyra historier som berättas - även om Addie är den centrala gestalten. Kan det ha att göra med att det är en debutroman. Att inte våga tro att det räcker med mindre? 

Boken är ett recensions ex från Bazar.

Dödsmantrat av Eliot Pattison

En man i dyra västerländska kläder hittas utan huvud i närheten av ett vägbygge högt uppe bland bergen i Tibet. Kroppen upptäcks av ett arbetslag av tibetanska fångar från ett kinesiskt arbetsläger. Shan är en av få kinesiska fångar och i hans tidigare liv var han utredare bl.a av korruptionshärvor i Beijing. Då åklagaren är bortrest anses Shan vara den ende som har de rätta kvalifikationerna att utreda vad som hänt. Eller åtminstone skriva en rapport till Beijing på rätt sätt. Det är bråttom eftersom en amerikansk turistgrupp är på väg till området.

Men det är en mycket oviss och trasslig historia, med kinesiska byråkrater och politrucker, tibetanska munkar och herdar och amerikanska investerare och gruvingenjörer, i en hel massa biroller.

Dödsmantrat är en ovanlig deckare eftersom den utspelar sig i Tibet och att den som agerar utredare är en kinesisk lägerfånge. Det är en väldigt intressant deckare av just ovanstående anledning. Och den lyfter verkligen det trauma som Tibets befolkning gått och går igenom.

Men samtidigt upplevde jag läsningen ganska seg och jag hade svårt att hänga med vad som egentligen hände. Varför jag inte hängde med  grubblade jag en del över när jag läste boken och jag kom fram till att det berodde på att jag inte riktigt är med Shan i de steg han tar i utredning. Jag befinner mig istället plötsligt och ständigt i nya situationer, där Shan får fram ytterligare en ledtråd eller sidospår. Men jag får inte veta varför Shan valde att ta sig till den situationen. Jag får ingen förklaring till hur han tänker i förväg och varför han planerade göra olika saker. Åtminstone inte tillräckligt mycket. Jag följer bara efter. Därtill är det som jag upplever det ovanligt mycket mellan raderna i den här deckaren.

Men likväl, det är intressant men då mest för Tibets, buddhismen och den kinesiska byråkratins skull.

Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson

Omläsningen av muminböckerna är påbörjad. Vi började från början och har nu läst ut Småtrollen och den stora översvämningen. Spännande och helt underbart. Mer om Tove Jansson 100 år här.

Tematrio: Äventyr

Tematrio Äventyr hos Lyran. Jag inser snabbt att det är ett tema som går att smala av till tema klätteräventyr.

Snudda vid avgrunden av Joe Simpson. Originalets titel är Touching the Void vilket också är namnet på en dramadokumentär som gjorts på Joe Simpsons & Simon Yates epic på Siula Grande i Anderna i Peru 1988. Boken står ut i genren, framförallt för att den är så välskriven. Dessutom är det oerhört dramatiskt och med ett lyckligt slut. En osannolik överlevnadshistria. Joe blir efter ett fall hängande fritt i luften i repet. Simon säkrar honom uppifrån. Simon tvingas ta beslutet att kapa repet annars dör de båda.

Freedom Climbers av Bernadette MacDonald läste jag för ungefär ett år sedan. Oerhört intressant skildring av ett stycke polsk klätterhistoria tillika polsk nutidshistoria. Jag skrev bl.a så här i mitt inlägg:  Freedom Climbers berättar historien om polsk klättring och framförallt polsk högalpinklättring från andra världskriget och framåt. Det som gör boken så intressant och unik är att klätterframgångarna sätts in i sitt historiska och politiska sammanhang under kommunisteran och i förhållande till övrig västeuropeisk klättring. Under de polska gyllene åren, på 80- och 90- talen dominerade polackerna i Himalaya. De var många och de klättrade svårt, hårt och fort. Och de var långt före alla andra att klättra de allra högsta topparna på vintern. Läs hela inlägget här.


Om Begravda i himlen - en extra ordinär berättelse om K2:s dödligaste dag av Peter Zuckerman och Amanda Padoan skrev jag att boken skildrar bland annat de hemska dagarna på K2 i augusti 2008 då 11 människor dog till följd av en rad olyckliga omständigheter. Men boken skildrar händelserna ur ett helt annat perspektiv än det vi vanligtvis möter i den här typen av skildringar. Det som skiljer Begravda i himlen mot alla andra Himalaya Epic böcker jag läst är att det är höghöjdsbärarna och deras liv och bakgrund som är i fokus. Läs hela inlägget här.

Bokgeografi: Afghanistan (retro)

Här kommer en retroaktiv bokgeografi enligt O. Jag missade av någon eller annan anledning följa med när det begav sig. Men nu blir det av och det bär av till Afghanistan.  

 1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Afghanistan eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Fem reseskildringar vill jag berätta om. De två första utspelar sig under Afghanistans fredliga 70-tal. Då kunde västerländska hippies resa folkabuss genom landet på ett skosnöre på sin väg till Indien. Och en fantastisk indisk man kunde cykla genom landet bort men hem till sin kärlek i  Sverige.

Läs Vi drog: Jorden runt med 68-generation av Jan Svante Vanbart och New Delhi - Borås av Per J Andersson.


Den tredje skildringen är Diana Janses skildring av sin tid som diplomat i Kabul. Om En del av mitt hjärta lämnade jag kvar av Diana Janse . skrev jag bl.a så här:

Jag läser inte den här boken för att lära mig om Afghanistan, jag läser den för att jag vill läsa om livet som ung kvinnlig UD-anställd i fält. Och det lyckas Diana beskriva. Därtill förmedlar hon en bild, sin bild av det komplicerade landet Afghanistan. Svårt att leva i som diplomat och biståndsarbetare, men svårast att leva i för Afghanistans kvinnor.

Dessutom finns förstås Åsne Seierstads bokhandlaren i Kabul som fick stort genomslag när den gavs ut.

Den femte reseskildringen från Afghanistan fås genom Sigrid Kahles första delbiografi Jag valde mitt liv. Tillsammans med sin man John gjorde hon en resa till Afghanistan på 50-talet.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Afghanistan. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Jag tyckte oerhört mycket om Nadeem Aslams Den förspillda vakan som var en av de första böckerna jag skrev om på Böcker emellan. Jag citerar mig själv igen.

Vackra och sorgliga utspelar sig historierna och de är lika fruktansvärda, blodiga och hopplösa som Afghanistans egen historia. 

Nadeem Aslam är en brittisk författare som ursprungligen kommer från Pakistan, bor i England. Nadeem Aslam skrev utkastet till Den förspillda vakan hade han aldrig varit i Afghanistan men reste runt i landet när han arbetade med boken.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Afghanistan, som du inte läst, men är nyfiken på.

Den blinde mannens trädgård av Nadeem Aslam. Med tanke på att jag tyckte så mycket om Den förspillda vakan och att det är just den typ av böcker som fastnar hos mig på riktigt, så tror det kan vara en Boelbok.

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Afghanistan.

Sigrid Kahle gav 1994 ut en bok som skildrar resan till Afghanistan 1953. Från Indus till Hindukush. Sigrid Kahles två biografier Jag valde mitt liv och Att vilja sitt öde - trots allt ger mycket om Centralasien, islam och orienten. Tyvärr gick Sigrid Kahle bort tidigare i år och hennes tredje del från världens alla hörn som tysk diplomathustru och 1900-talets historia genom den, kommer vi aldrig få. Den saknas mig. Det får bli Från Indus till Hindukush som avsked och avslut istället.

Klicka på Afghanistan för samtliga Afghanistanrelaterade inlägg på Böcker emellan.

Den vita frun av Frida Skybäck

Helt klart har jag snöat in på historisk romance för tillfället... Det har väl delvis med årets utmaning hitintills: att låta lustläsningen styra. Det blir lätt hänt lättläst då. Jag läser andra böcker parallellt, men romance- och feelgoodböckerna letar sig liksom överst i högen  hela tiden...

Nåväl, om Den Vita frun kan jag säga att den var trevlig och lättläst och det var romance och exakt precis vad jag förväntade mig. Det är 1700-tal och den unga Maria kommer från Stockholm till Borgeby slott i södra Skåne som kammarjungfru till Juliana. På Borgeby slott finns även tre unga ogifta herrar och en förlovning är vad Julianas mor har som mål åt sin dotter. Men saker och ting är inte riktigt som de verkar. Spökerier och hemligheter. Och det blir romantik även åt Maria. Naturligtvis.

Jag gillar att Frida Skybäck i sitt efterord berättar lite om Borgeby Säteri och hur hon förklarar en del historiska detaljer. Gärna mer av det. Åtminstone vill en historieintresserad som jag ha det...

Det jag dock inte kan låta bli att fundera kring är hur fideikomissen fungerade på Borgeby slott. Jag har ju läst Björn av Kleens Jorden de ärvde, men minns främst att det är helt makalöst otroligt att detta fortfarande tillåts existera i Sverige. I Jane Austens Stolthet och Fördom krävdes en manlig arvinge. Hur förhöll det sig i Sverige? Jag hittar lite fakta hos Kammarkollegiet "De flesta fideikommiss inrättades på 1700-talet och innebär oftast att egendomen ska ärvas av äldsta manliga bröstarvinge inom en eller flera släkter. Det förekommer även att fideikommisset följer kvinnolinjen"

Tillägga kan jag att jag gärna läser Frida Skybäcks nästa roman, Norrsken, som kommer ut senare i år.

Bokgeografi: Italien

Här kommer en som oftast sen bokgeografi enligt O. Denna gång bär det av till Italien.  

  

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Italien eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Stål har nämnts i flera andra bokgeografier och det är onekligen den bok jag senast läst som fört mig närmast det jag tror är det riktiga Italien. Utanför det som är enklast att se och ta in. Utanför det vi lämnar vår verklighet för, för att njuta av, när vi är på semester.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Italien. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Sicilianske Andrea Camilleri är en av mina absoluta deckarfavoriter. Sen jag började bokblogga har jag läst tre Camilleri, varav en var omläsning...; Utflykten till Tindari, Vattnets form och Krukmakarens åker. Det glädjer mig verkligen att det tycks som att Modernista valt att ge ut - eller åtminstone många av - hans deckare igen och att fler översätts.  Jag citerar mig själv från inlägget om Vattnets form:

Jag läser inte Camilleris deckare för själva deckarhistorierna. Jag läser dem för karaktärerna, miljöerna och den goda maten skull.

Jag har inte sett TV-serien men bilden av skådisen som spelar Montalbano har ändå etsat sig fast, så det är så han ser ut även i mitt huvud... Eftersom jag ine sett TV-serien vet jag inte om maten har den andra huvudrollen där? Jag blir iallafall alltid så otroligt sugen på riktigt vällagad italiensk mat när jag läser Camilleri.

När jag läste den spanske deckarförfattaren Domingo Villar visade det sig att även han hade Camilleri som favorit. Jag citerar mig själv i mitt inlägg om Nattens mörka toner. (Kan tilläggas att även hos Villar har maten en framträdande roll)

På mordoffrets nattduksbord ligger ett exemplar av Andrea Camilleris Terrakottahunden... En hyllning från ett spanskt löfte till en italiensk mästare...

Andrea Camilleri, född 1944 har enligt wiki gett ut 16 Montalbanodeckare, varav en handfull finns på svenska.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Italien, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag ville för några år sedan i min TRE på TRE utmaning med 3xItalienska deckare läsa Carofiglio, Guittari & Leon. Michele Guittaro fanns inte på mitt bibliotek och jag har således En florentinsk fälla kvar. Jag lyckades med min TRE på TRE utmaning ändå. Andrea Camilleri hade just fått en ny deckare Uflykten till Tindari utgiven på svenska som fick ersätta Guittaro...

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Italien.

Dagsaktuelle Zlatan får illustrera den italienska fotbollen. Han var ju ändå del av den ett antal år. Men roligare hade varit att illustrera italiensk idrottskultur med en cyklist. För de cyklar ju precis överallt i Italien. Åtminstone på alla alltför branta vägar i Dolomiterna.

Klicka på Italien för samtliga Italienrelaterade inlägg på Böcker emellan.

När döden kom till Pemberly av P.D James

Det var med stor tvekan jag plockade på mig När döden kom till Pemeberly av P.D James när jag senast besökte biblioteket. Jane Austen är ju trots allt Jane Austen. Är det inte hädelse att skriva fan fiction på Stolthet och Fördom? Det förvånade mig dock inte att den slank med. Jag har nog innerst inne haft det på känn att förr eller senare skulle jag inte kunna hålla mig från den här boken. För boken ger mig ju trots allt en chans att vistas en liten stund med Darcy, Elisabeth och hennes systrar igen. Och P.D James skriver ju trots allt bra.

Så jag läste boken. Och konstaterar att P.D James gör det bra, under förutsättning att man tar det för vad det är. Det går inte att få en uppföljare av Stolthet och Fördom eller något annat som Austen skrivit. Jane Austen levde trots allt för 200 år sedan. Men kan få sånt här och man kan få olika filmatiseringar... Och man kan läsa om hennes böcker...

Handlingen då? En inte särskilt spännande deckarhistoria i början av 1800-talet. Det rika herrskapet ska hålla sin årliga höstbal på det magnifika godset Pemberly. Sent den stormiga kvällen innan stormar fruns yngre syster in och utbrister att hennes man blivit mördad. Hennes man som blivit förskjuten från Pemberly sedan han genom åren och återkommande betett sig långt från gentlemannamässigt man kan göra. Ett mord på Pemberly. Därtill lite återblickar och resonerande kring vad som hände för 6 år sedan då Stolthet och fördom utspelade sig.

När döden kom till Pemberly är förmodligen inget för någon annan än de som är frälsta på Jane Austen. Men vi är är å andra sidan ganska många.

Vi läser Laura Trenter

Jag ville verkligen läsa en eller flera Laura Trenter när nu 10-åringen ansåg dem vara SÅ bra och SÅ spännande. samt har deklarerat sin avsikt att läsa alla hennes böcker. Valet föll på Fotoalbumet och Det brinner! . Hjälp! Rånare! såg vi på film för några år sedan.

Laura Trenter skriver deckare för barn i den yngre mellanåldern.Och de är bra. Ett lagom steg upp när Lassemajaböckerna läses ut alltför fort. Men om Lassemaja är sagor så är Laura Trenter på riktigt. Det gillar jag. Men med deckarhistorier på barnens nivå, farligt men överkomligt farligt.

I Fotoalbumet hittar Gilbert ett märkligt fotoalbum som tycks förändras mellan gångerna han tittar i det. Kan fotoalbumet hjälpa honom förstå vad som hänt hans pappa som dött. Pappan jobbade som journalist. Journalist på jakt efter sanningen. Och vem är den mystiska gamla damen Greta som tycks veta vem Gilbert är? Och den grå katten. Till sin hjälp har Gilbert klasskompisen Linn.

I Det brinner! följer vi Frida och hennes vänner och familj några dramatiska dagar då det brinner lite här och där. Det värsta är att Frida är övertygad om att hon orsakat en av bränderna, den i ödetorpet. Boken är riktigt spännande.

Kalkonsäsongen av Alice Munro

Vad?  Ett möte med vuxenvärldens olika sorters människor genom extrajobb på jullovet på bygdens kalkonfarm
Vem? Ung kvinna/skolflicka
När? Lite förritiden
Var? På en kalkonfarm
Och? Tilltalande
Detalj? Gemenskapen på arbetsplatsen
Vilken? Nära hem av Alice Munro 

Min numer sporadiska novelläsning fortsätter 2014