För många hjältar av Laura Restrepo

Det känns bra att kunna klargöra det direkt: Jag tyckte mycket om den här boken. Det var en bok helt i min smak.

Ett relationsdrama där de miljöer och den historia som omger dramat bildar en naturlig bakgrund. Dramat är i centrum, dramat är boken, men jag får en liten bit av Argentinas historia och en liten bit av Latinaamerika idag med mig när jag läser.

Laura Restrepo skriver om en son som söker efter sin far. Detta sker i det moderna Latinamerika idag. Hon skriver också om en kärlekshistoria, Mateos mor och far, Colombianska Lorenza och Argentinska Rámon, båda aktivister i partiet. Detta sker under Argentinas allra värsta period av försvinnande. Hon skriver dessutom om den mörka episoden, det stora sveket och den fruktansvärda brytningen mellan Mateos föräldrar. Detta sker när Mateo är ett litet barn, i knarkmaffians Bogota och i skidorten Bariloche i Patagonien...

Lorenza och Mateo och deras relation, är väldigt tydliga för mig som läsare. Rámon förblir otydlig; en attraktiv ung man Lorenza en gång i tiden förälskar sig i och en främmande man i nutid. Men det känns naturligt att han är otydlig, då han också är en okänd far som Mateo söker.

De tre spåren löper parallellt genom boken, och jag som vanligtvis inte är överförtjust när handlingen hoppar fram och tillbaka i olika tider, märker det knappt, för det sker så naturligt. Ofta i samtal mellan Mateo och hans mor eller i samtal mellan Lorenza och en argentinsk vännina.

Sen är det slutet som jag helt och fullt omfamnar. Så skickligt och fulländat. Så skriver man ett riktigt slut!

Biståndstrion...

... blev jag mest sugen på att läsa i veckans Vi Läser. Alla tre, av samma skäl och av olika skäl...

Jakob Ejersbo - Liberty (Tanzania)
Gunnar Ardelius - Friheten förde oss hit (Liberia)
Helena Thorfinn - Innan floden tar oss (Bangladesh)

Fyra dagar, fyra nätter av Morgan Matson

Fyra dagar, fyra nätter är ännu en sådan där skön ungdomsfeelgood, med Sarah Dessen i spetsen, som jag fått upp ögonen för på sistone. Mycket, eller kanske bara, tack vare andra bokbloggars hyllningar av böcker i genren.

Det här är en klassisk flicka-möter-pojke-och-ung-kärlek-skildring. Men i fyra dagar, fyra nätter utlovades jag något mer, en road trip genom USA, från Californien till Conneticut. Den kombinationen var oemotståndlig för mig. Mina förväntningar infriades med råge.

Mangon som sprängdes av Mohammed Hanif

I Mangon som sprängdes får vi följa den unge pakistanske officeraren Ali Shigri fram till flygplanskraschen 1988, där landets president omkommer. Kraschen har inträffat i verkligenheten och omständigheterna kring den är oklara. Utifrån detta hittar Mohammed Hanif sin historia.

Mangon som sprängdes är stundtals en riktigt rolig bok. Det är lite Jan Guillou över hur maktens män beskrivs. Överlag är det fascinerande att en hel bok mest full av pakistanska militärer, och en och annan amerikansk diplomat, kan vara så humoristiskt. Det är det jag framförallt tar med mig från denna bok.

Isländsk litterär odyssé

Parallellt med min latinamerikanska litterära odyssé startar jag nu en isländsk litterär odyssé. Inför och under utlandsresor älskar jag att läsa, helst romaner från, och/eller som utspelar sig i, det land jag ska resa till. Fakta och biografier är också bra, men då ska de ha det där lilla extra, vara högaktuella eller stå för en ny vinkel eller sanning om landet/personen. Upprabblade fakta finns i guideböckerna.

Jag har läst ett par av deckarna av Arnaldur Indridason och någon mer ska det nog bli...

Följande litteraturlista användes inför och under en litterär temaresa till Island för snart 10 år sedan.

Äldre litteratur:
Gunnlaug Ormtungas saga
Egil Skallagrimssons saga
Njals saga
Völuspa, Havamal, Kvädet om Thym, Det korta kvädet om Gudrun, Höfudlausn, Sonatorrek

Modern litteratur:
Vigdis Grimsdottir - Flickan i skogen
Einar Mar Gudmundsson - Universums änglar
Halldor Laxness - Islands klocka
Thor Vilhjalmsson - Gråmossan glöder

Facklitteratur:
Peter Hallberg - Den isländska sagan
Jöran Mjöberg -Eldens källa - diktens ö
Jöran Mjöberg - Kvinnoöden i vikingatid.

Jag konstaterar att Egil Skallagrimson Saga jag redan läst. Vidare konstaterar jag att som oftast är det nya, aktuella, bra romaner jag föredrar inför resor. Även om Snorre var en läsupplevelse jag varmt rekommenderar! Och om någonstans, så är det väl på Island som de äldre sagorna har sin alltid aktuella plats.

Snabbt hittar jag i bokbloggosfären två inlägg att utforska: Böcker, Böcker, Böcker TEMA Isländsk litteratur och Dantes bibliotek Sammanfattning Nordisk läsutmaning Island.

Men var ska jag börja, framförallt hur ska jag prioritera, jag har ju så många andra böcker jag också vill läsa den närmsta tiden. Bokläsarens dilemma.

Hugo Cabret och Hungerspelstrilogin

Två av dagens filmrecensioner i DN får mig att reflektera enligt nedan, samt har fått mig att ställa mig i kö till ytterligare två böcker på biblioteket...

Hugo Cabret
Dags för en omläsning av denna fantastiska bilderbok som min medbloggare en gång tipsade mig om. En bilderbok i samma genre som Shaun Tans böcker i den mening att de är bilderböcker för barn men lika mycket för vuxna.

Det stör mig att i DNs recension omnämns boken bara i förbifarten. Boken är förmodligen genom sitt upplägg och fina bildspråk stor inspiration till filmen, inte bara som historia.

Filmen vill jag se. Men jag måste helt enkelt läsa om boken före. Och denna gång tillsammans med barnen.






Hungerspelstrilogin

Har velat läsa trilogin rätt länge nu, men det har alltid varit kö på biblioteket på den. Tids nog minskar väl kön har jag tänkt. Men i och med den hype som verkar omge filmen, så inser jag att kön inte kommer att minska.

Även denna film vill jag se. Men jag tänker definitivt läsa böckerna först.

Drottning av Amerika av Nuria Amat

Då och då finner jag de där böckerna som gör att all annan läsning känns som en transportsträcka, den där långa vindlande sökande vägen efter Boken. Det var ett tag sen sist, men nu har jag just avslutat en sådan bok. Nuria Amats Drottning av Amerika är en mycket stark bok. Att en bok ska falla på helt rätt plats hos mig handlar förstås även om timingen. Rätt bok vid rätt tid i livet. Jag sökte efter böcker om och från Colombia. Och jag fann inte bara en sådan bok utan en riktigt riktigt bra dessutom.

Drottning av Amerika är en vacker, stark, ödesmättad bok som verkligen talade till mig. Wilson och Rat sitter i en bungalow i djungeln vid Stillhavskusten, älskande. Den åldrande colombianska författaren och den unga spanska aspirerande.

Men boken handlar om mer, om det sargade Colombia. Boken gavs ut 2002. I Colombia har mycket förändrats de senaste tio-tjugo åren. Bogotá har tex förvandlats från kanske världens farligaste stad till en normalfarlig latinamerikansk storstad. Men under den tid som boken skildrar, rasade den för civilbefolkningen uppslitande konflikten mellan FARC-gerillan, paramilitären och armén för fullt. Våld, fattigdom, narkotikahandel, ovisshet, rädsla och död är ständigt närvarande. Wilson och Rat tar sin tillflykt till den lilla byn vid havet hos Wilsons släktingar.

Nuria Amats språk är fantastiskt. Det är inte lättläst på det sätt jag brukar tycka om. Men det bara flyter på. Berättelsen och drivet löper parallellt med det vackra poetiska språket. Berättande ibland, som strofer i en dikt ibland, inåtvänt funderande och filosofiskt ibland. Litterära samtal och latinamerikanska drömmar.

Nuria Amat är en prisbelönt, katalansk författarinna som valt att skriva på spanska, ej katalan, för att nå ut till de nära 400 miljoner spansktalande i världen.

Jag läser det mesta på tips på det ena eller andra sättet, men Drottning av Amerika fann jag genom en sökning på Colombia i bibliotekskatalogen. Boken fick hämtas upp från magasinet. Det känns lite sorgligt att tänka att denna bok snart bärs ner i en mörk källare igen. Eller också är det just där den ska begravas, tillsammans med allt det onda som varit i Colombias historia.

Ödebygdsminnen av Tomas Ljung

För någon månad sedan gjorde Mimmimarie ett inlägg om boken Gården på Fjället av Lars-Erik Hallberg. Inlägget fick mig att minnas den fantastiska boken Ödebygdsminnen - Berättelsen om människorna Nord i marken av Tomas Ljung som jag läste för för några år sedan. Ett stycke svensk historia. Mimmimarie fick tipset i kommentaren till sitt inlägg, men jag insåg då att den här boken är värd ett eget inlägg.

Boken skildrar de nybyggare som befolkade fjällbygderna i norra Dalarna från mitten av 1800-talet och med successiv avfolkning fram till mitten av 1900-talet. Inflyttningen skedde främst norrifrån, från Härjedalen och Hälsingland. Tiden sammanfaller med de stora emigrantperioderna i Sveriges historia. Vi var helt enkelt för många svenskar och ny mark behövdes. Men denna trakt var inte den lättaste att leva i, inte som småbrukare. Det fanns skäl att den inte befolkats tidigare. Jakt och fiske var ett nödvändigt komplement för överlevnad och fjällkorna mycket viktiga. Tomas Ljung funderar mycket kring potatisen. Hade potatisen klarat sig, så hade livet inte varit lika slitsamt. Men det var helt enkelt för kallt och för kargt för nybyggarlivet i dessa trakter. Ändå kämpade de på i flera generationer.

Tomas Ljung lotsar oss varsamt genom när, var, hur och av vad människorna levde. Det är fascinerande och lärorikt men det som starkast griper mig som läsare är naturligtvis de enskilda människoödena. Vi får följa människorna på ett 10-tal fjällgårdar i flera generationer. Ett axplock;

Dottern som ska tjäna som piga en period på en större gård nere i Särna. Hon tar en tjock skiva ost och en tunn skiva bröd. I hennes hem finns ost i överflöd medan bröd är något man äter med andakt. Så fel det kan bli. I Särna är det förstås tvärtom.

Modern som en kall midvinterdag tvingas lämna sin dotter ensam och nerbäddad med alla tjocka filtar huset äger, för att skida till närmsta gård mil bort. Det som aldrig får ske har skett. Elden har slocknat och utan eld och värme...Dottern var mörkrädd livet ut.

Nybyggaren som dämde sjöar och byggde uthus med outtröttlig energi. Och som fick se allt falla samman under svärsonens tid på gården.

Idag finns några få av de gamla fjällgårdarna kvar. Som fritidshus. De flesta av fjällgårdarna i väglöst land har rivits eller förfallit. Här och där i fjällbygden står dock en gammal lada kvar, minnen från en svunnen, slitsam, tid.

Livet liknande det i fjällbygderna i norra Dalarna levdes förmodligen längs hela fjällkedjan under denna period. Bernard Nordhs böcker skildrar detta liv i romanform. I Ödebygdsminnen - Berättelsen om människorna Nord i marken är det på riktigt.

Detta är ett inlägg om en bok som inte går att få tag i längre. Boken är slutsåld på Länsstyrelsen i Dalarna. Trots stor efterfrågan avsåg, sist jag hörde mig för, inte Länsstyreslen i Dalarna att skicka boken till nytryck. Men man kan ju alltid hoppas. Jag gjorde dock en sökning på vilka bibliotek man kan hitta boken på. I stora drag, kommunbiblioteken i Dalarna, kommunbiblioteken i Norrlands inlandstäder samt något av biblioteken i alla de större universitetsstäderna.

Kwela Jamela

På frågan vad jag skulle låna på bilioteket, en gång när jag skulle dit, var svaret. "Låna något bra, låna en Kwela Jamela."

Vi gillar Kwela Jamela. En pigg, glad, busig, liten Sydafrikansk tjej som alltid råkar ut för något. Men det slutar naturligtvis bra ändå. Kwela Jamela lever i en liten storfamilj med mamma, mormor och alla grannar.

Själv reflekterar jag över det befriande i att det finns en så glad och varm bilderbok som skildrar en liten medelklasstjejs vardagsäventyr i dagens moderna urbana Sydafrika. Afrika är inte bara fattigdom och landsbygd. Afrika är så mycket mer.

En annan bok av Niki Daly som vi fastnat för är Peters Pusskalas. Till denna bok skrattas det mycket och högt. Att värja sig från tanters pussar tillhör alla barns självklara rätt!

Mer om Niki Daly, Kwela Jamela och Peter kan ni läsa i en DN-recension här.

De imperfekta av Tom Rachman

Om jag ska sammanfatta den här boken med ett ord så blir det faktiskt tråkig. Inget särskilt gott betyg således. Åter förvånar det mig att en "succé" inte är bättre eller åtminstone intressantare. Åter råkar det vara en bok i min bokklubb som förvånar mig på detta vis. Några särskilda förväntningar hade jag inte på boken, eftersom jag aldrig hört talas om den innan den valdes i bokklubben. Men den lät ju intressant, trots allt, när jag läste på baksidan. Jag undrar om den blivit en succé för att den utspelar sig på en tidning; journalister som läser den, känner igen sig, gillar den, skriver positivt om den?

Boken är en roman men består egentligen av ett antal kortare berättelser, noveller om ett antal -imperfekta- människor som arbetar på engelskspråkig tidning i Rom. Kanske hade det blivit bättre om man fått fördjupa sig i någon eller några av karaktärerna, dvs om boken varit en roman istället. Några karaktärer känner jag trots allt starkare för och skulle gärna vilja veta mer om, tex Arthur Gopal som skriver dödsrunor och Craig Menzies med sin vänstrande fru. Men nu lämnar man ju karaktärerna just som det börjar bli intressant och givande.

Måste dock tillägga att boken tar sig lite mot slutet, när alla karaktärerna på någotvis ändå bildar en helhet och berättelserna på så vis bildar något som mer liknar en roman. Men lite beklagligt att behöva ha tråkigt på vägen dit.

Om systerskap

Till mina systrar

Gudarna ska veta att systerskap inte är något oproblematiskt.
Solidaritet mellan dem som befinner sig långt ner i hierarkin är ingen självklarhet.
När man inte har en självklar plats i världen känner man sig lätt hotad av andra som tycks aspirera på samma plats.
Hur många kvinnor har inte ägnat massor av kraft åt att jämföra sig med andra kvinnor, istället för att kämpa mot det verkliga hotet, den förtryckande strukturen?

Tänk om vi oftare kunde se förbi det som skiljer oss åt.
Tänk om vi kunde lära oss att lägga all konkurrens åt sidan.
Tänk om vi kunde samla all vår kraft
och vinscha upp det där stenblocket som ligger på botten av världsordningen:
"Män är människor. Kvinnor är kvinnor.”
Och istället lägga dit en vacker liten sten:

Människor är människor.

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?,  Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks,  Erica - en dröm i rosa,   Tvärtemot, ...och dagarna går, Fix Me Up,  TinaO  , Calle Brunell, Bokodyssé,  Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker,  Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter,  Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg,  Kill your darlings, Sandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  ...and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan

Om snabbläsning

Bokbabbel och Bokstävlarna tipsar om vad man kan göra för att hinna läsa mer och snabbare. Kloka råd som att skippa tv & överanvändande av Iphone och öva upp läshastigheten på olika sätt. Men här vill jag vara lite kärringen mot strömmen. Det är så mycket i vår tid som går ut på att man ska vara effektiv och högpresterande, ska inte ens lustläsningen få vara en frizon? En plats för eftertanke? Och även om målet är att maximera läsupplevelserna, uppnår man det genom att trycka i sig så mycket som möjligt på kortast möjliga tid?

Men visst, det här är inte okomplicerat. Det finns ju massor av bra böcker som väntar på att bli lästa! Så visst gäller det att försöka sno åt sig lästid här och där, särskilt när man som jag i bästa fall läser 50 sidor i timmen och dessutom inte fixar att mata på med bok efter bok eftersom jag vill ha tid för att smälta det lästa. Det som känns viktigast tycker jag ändå är att hitta min egen balans, hinna läsa en del bra böcker och känna mig nöjd och fortsatt lässugen trots begränsningar, inre och yttre. Här är några tips till den som vill uppnå detta:

1. Acceptera dig själv som den läsare du är.
2. Välj böcker med omsorg, lite grann enligt klyschan "om du ska läsa en enda bok i år, så..."
3. Om du vill läsa en författare du inte läst något av förut, välj en av de tunnare böckerna. Gå sedan vidare till de tjocka om du vill ha mer.
4. Avsätt särskilda kvällar som läsarkvällar. Sammanhängande lästid ger så mycket mer än att dutta här och där.
5. Läs om en bra bok, hellre än att du läser en bok bara för att den är hypad just nu.
6. Om en bok är dålig, plåga dig inte med att läsa ut den.
7. Sluta med eller minska ner på ditt facebookande/twittrande/tv-tittande.
8. Läs när du läser, och omvänt, var närvarande när du gör andra saker istället för att tänka på böcker.
9. Skolka från läsningen då och då!

Mats kamp av Mats Jonsson

Serietecknaren Mats Jonsson lär ha som stående projekt att skildra sitt liv i serieform och har nu kommit fram till tiden som småbarnsfar, i albumet Mats kamp. Jag har inte läst de tidigare böckerna (Hey Princess och Pojken i skogen) men kan gott och väl tänka mig att göra det framöver.

Mats kamp - en blinkning till Knausgårds Min kamp, skulle jag tro - är en nästan sanslöst ärlig berättelse, fjärran från lättköpta komiska poänger om livspusslet. Grabbighet ser man inte heller mycket av och Mats Jonsson drar sig inte för att berätta om egna svagheter och klavertramp. Det är så väl berättat att jag faktiskt sträckläste boken (delvis som olydighetsläsning; jag kommer inte att hinna läsa klart boken vi läser i cirkeln). Det spelar ingen roll att jag som läsare inte känner igen mig i allt och inte heller begriper alla bakåtblickar mot Jonssons röjiga 90-tal med indiepopvågen etc. Det jag kan störa mig på är själva teckningarna som känns lite väl platta och naivistiska. Det är väl en smaksak, men jag kommer inte ifrån känslan av att Mats Jonssons kvaliteter som serietecknare främst ligger i hans sätt att lägga upp en berättelse.

Den som befinner sig i Uppsala nu på lördag 10 mars kan för övrigt höra Mats Jonsson berätta om sitt serietecknande, som avslutning på stadsbibliotekets utställning "Seriealbum, enrutingar och illustrerade romaner".

Tematrio - den svenska bilderboken

Lyrans Noblesser föreslår som tematrio denna vecka Den svenska bilderboken. Det blev alltför oemotståndligt för mig att inte haka på.

När jag ska välja bilderböcker fastnar jag för de tre av de mest sönderälskade och sönderlästa serierna. Det är flera år sen jag slutade låna någon endaste av dessa böcker, eftersom jag är så less på att läsa just dessa. Men de hittar alltid ner i bibliotekshögen ändå.För jag är ju inte ensam som väljer. Skulle kunna välja en helt annan tematrio för tre enskilda böcker. Men det blir de tre serierna. För de är ju bra. De får illustreras av de tre böckerna i serierna jag läst allra flest gånger...









Progressiva och genusmedvetna? Mulle Meck: Nja? Snurran: Ja (jag hävdar att Snurran är en hon, barnen hävdar Snurran är en han) Halvan: Ja (allt som oftast är det en kvinnlig polis eller flygkapten som Halvan hänger med)

Astrid Tradionella? Nja?

Hur vill jag framställa Sverige? Varför inte?

Norrlands svårmod av Therese Söderlind

Norrlands svårmod är ett mörkt familjedrama som utspelar sig i den lilla byn Ringarkläppen, någonstans i de djupa norrländska skogarna innanför Höga Kusten.

För Anna trasslar det i dåtid, mellantid och nutid. Jag tycker det är lite väl mycket trassel. Både nutidens och mellantidens trassel känns lite mycket och för detaljerat. Förmodligen är syftet att vi ska förstå den trasighet som finns hos Anna, orsakad av trassligheten i dåtid.

För mig är dramat i dåtid fullt tillräckligt i denna bok. Det är starkt, spännande och gripande. Det håller i sig själv. Växlingarna till nutid är förstås nödvändiga för att berättelsen ska bli bra. Men mellantiden? Trots att jag vacklar vad jag tycker om boken medan jag läser den, så är känslan, när jag läst ut sista sidan, att det här var en rätt bra bok ändå. Jag kommer minnas Ringarkläppen.

För det är som sagt framförallt dramat i dåtiden som jag tycker är bra i den här boken. Och då framförallt skildringen av familjen och familjens liv i Ringarkläppen året före, de allra sista dagarna före och veckorna efter, den ödesdigra älgjaktsdagen för 17 år sedan. Den 7-åriga Annas trygga, kärleksfulla men stökiga tillvaro faller samman på några veckor. Familjen slits sönder innifrån, när äldste brodern Charlie försvinner. Också skildringen av besöken i Ringarkläppen 17 år senare, när dramat får sin upplösning, är riktigt bra.

Miljöer och människor är väl skildrade i denna norrländska glesbygd, då och nu. Jag ser gården framför mig. Jag vandrar i skogen. Jag känner avståndet in till närmsta större byhåla. Och vid Annas återkomst till Ringarkläppen, tillåts även jag plötsligt se att utsikten sträcker sig ända ut mot Höga Kusten från övervåningen.

Mannen från Albanien av Magnus Montelius

För att kunna låna Magnus bok fick jag ställa mig i kö. Eftersom det var fler i kön efter mig fick jag kort lånetid. Roligt för Magnus att hans bok är popuär, tråkigt för mig då jag var blev tvungen att forcera läsandet. Hur jag fick nys om Magnus Montelius bok, Mannen från Albanien - en roman om ett förräderi, går att läsa här.

Att forcera läsandet av Mannen från Albanien visar sig tämligen snabbt inte vara något problem. Boken har bra flyt och driv. Jag kommer ständigt på mig själv med att jag verkligen vill veta hur det kommer att gå och vad som egentligen hänt, i bokens berättelse, men även i landet Albanien.

Mysteriet med mannen från Albanien löser sig ganska tidigt i boken, medan mysteriet med förräderiet vindlar vidare i handlingen till de allra sista sidorna. Det handlar om 60-talets svenska studentvänster, rödvinsfester i Vasastan, rekrytering av Sovjetiska spioner, åsiktregistrering, Kalla kriget, spända relationer mellan Sovjet, Kina och Albanien. Mitt i allt detta, fast 25 år senare, nystar journalisterna Tobias Meijtens och Natalie Petrini fram historien om förräderiet. Allt är skickligt beskrivet och det märks att Magnus har koll på det han skildrar.

Jag är glad att Tobias Meijtens och hans privatliv inte får mer plats än det får. Han är trovärdig och det räcker så. Mycket är inte alltid mer. Dessutom gillar jag att han är ett relativt öppet kort som kan utvecklas i den mest oväntade riktning, om han skulle få komma med i fler böcker.

Det är en riktigt bra bok och jag är förstås imponerad! Mina förhoppningar är förstås att, om vi nu får följa Tobias Meijtens i vidare äventyr, så sker det med kopplingar till något eller några av alla de andra regioner och länder Magnus bott och arbetat i... Men framförallt ser jag fram emot Magnus fortsatta författarskap med nyfikenhet och förväntan.

Handlingen av Sara Mannheimer

Sara Mannheimer debuterade 2008 med romanen Reglerna och förra året kom Handlingen. Det verkar klokt att förlaget nu gett ut båda böckerna i en och samma pocket, eftersom de har vissa likheter, och jag hoppas att satsningen får riktigt många läsare att stifta bekantskap med detta synnerligen spännande författarskap. 

I Handlingen möter man en kvinna som strävar efter att få ordning och kontroll över sin tillvaro. När hon inte står och märker varor i affären eller stryker förbi "kufarna på bänken" befinner hon sig i Hemmet, där hon bor med sin pojkvän. Allt som oftast dras hon mot Lagrutan (köket), där hon hålls med disktrasan i högsta hugg. Men det är egentligen det respektingivande Rummet med Ryggarna (biblioteket) som hon vill ta i besittning. Att närma sig och tillägna sig den bokliga bildningen är dock inte det lättaste, visar det sig. Och det underlättar inte saken att hon valt ett närmast ogenomträngligt litteraturteoretiskt verk av Roland Barthes som sin "Begynnelsebok".

Det är en ganska dråplig berättelse, även om här också finns en sorg (över ett missfall - ett uteblivet skapande?). Det är samtidigt en oerhört betydelsediger text och det mesta kan läsas på ett symboliskt plan. Olika förhållningssätt ställs mot varandra: intellektualism kontra handens arbete, ordning kontra kaos, teori kontra dikt, verklighet kontra fiktion och så vidare. Hela tiden strävar berättarjaget efter att nå fram till ett klart förhållningssätt, en trygg hamn, nöjdhet, tillfredsställelse. Men tvivlet lurar ständigt runt hörnet. Det "Äntligen!" som utropas på första sidan förbyts snart i ängslan: "Trots att jag är i det närmaste euforisk över att vara här kommer frågan gång på gång till mig: Hur vet jag att detta är ett riktigt Hus, ett riktigt Hem? (---) Är det tillbörligt att tro på väggar av nedbrytbara material, tro på målarfärg, glasull och spackel? Är det inte sådant man använder för att täcka över, för att skyla själva - katastrofen." Hon är också väl medveten om sitt eviga tvivlande och katastroftänkande, och betraktar sorgset missfallet som "en följd av vårt oförlåtliga tvivel".

Kanske är hjärtat i Hemmet i själva verket det rum som kallas Mellanrummet - en hall eller en korridor - eftersom det är där hon hamnar när hon inte förmår välja väg. Här finns berättelsens tyngdpunkt, även om balansen är minst sagt skör: "Mellanrummet måste få finnas, måste få upprättelse. Jag känner det nu, nästan med en hätsk iver. Jag vill inte, nej, jag vill inte ha ett Hem, ett liv, ett samhälle, en kultur som glänser som en slaviskt putsad diskbänk, jag vill ha dimma, asymmetrisk skit, jag vill snubbla, ändå, jag vet inte om jag uthärdar att stå här på abstraktionens sumpiga nästan-kanske-snart-eller-inte-knarrande tiljor."

Som kanske kan anas av citaten ovan är Mannheimers prosa mycket säregen. Här finns en poetisk musikalitet och ett högstämt allvar, men texten präglas av en härligt halsbrytande lekfullhet, genom ideliga stilbrott och blandning med samtidsreferenser, ordlekar, upprepningar, (o)frivilligt komiska metaforer och nyord (ofta fantastiska sådana, som ”förtäringsfebrilitet”). Det krävs en mycket skicklig penna för att det här ska fungera och inte falla samman i pekoral eller bli pretentiöst. Det är imponerande, och jag blir alldeles lycklig över att det går att skriva så som Sara Mannheimer gör.

Det finns mycket mer att säga om denna bok, men jag nöjer mig så. Provläs gärna ett stycke!

Eld och Snö av Yngve Ryd

I dessa sportlovs- och vinterfjällstider kommer här ett kort inlägg om två helt fantastiska böcker.

Eld: Flammor och glöd -samisk eldkonst och Snö: Renskötaren Johan Rassa berättar.

Jag har inte läst ut någon av böckerna. Det var flera år sedan jag började. Och det känns som om jag aldrig kommer att läsa klart dem heller. För när jag når slutet kommer jag bara börja om igen.

För mig kommer dessa böcker vara ständigt pågående läsupplevelser. Det finns inte en chans att jag kommer kunna ta till mig all denna kunskap, utportionerad i små korta snuttar, sida upp och sida ner. Inte heller kommer jag kunna minnas allt jag läser. Så det kommer att gå utmärkt att börja om från början igen när jag väl nått slutet. Och jag bara njuter. Helt och fullt. Jag är på fjället när jag läser.

Av Yngve Ryd finns även utgiven Ren och Varg: Samer berättar och Timmerhästens bok. Säkerligen lika fina, men jag har inte börjat läsa i dem. Än.

Bokcirkel på bibliotek

I helgen fick jag veta att mitt bibliotek kommer starta en bokcirkel. Intresset är stort och de funderar som bäst på hur de ska lägga upp det hela. Vilken form det blir är ännu ej klart. Tydligen kommer deltagarna själva kunna påverka bokcirkelns upplägg.

Jag anmälde genast mitt intresse. Mina förhoppningar är enkla och följande; att vidga vyerna och läsa mer utanför, det som jag förstått kallas, min komfortzon ...

Men vilken form är bäst på ett biblioteks bokcirkel funderar jag. Även jag kommer ju kunna vara med och påverka. Det enda jag spontant är skeptisk till är någon form av facebookvariant.

Family living - den ostädade sanningen

I enkätsvaren förut skrev jag att jag undviker roliga och lättsamma böcker.
Det stämmer förstås inte, och jag har redan brutit mot den "regeln". Jag kunde inte motstå att bläddra mig igenom Family living, som är tecknaren Lotta Sjöbergs nya bok efter Bebisbekännelser.

Det här är livspusselporr på hög nivå och det finns knappt en enda sida jag inte känner igen mig i. Lotta Sjöberg har sinne för detaljer, det är fyndigt och snyggt tecknat. Boken har rätt mycket karaktär av vitsiga enrutingar som samlats på hög, vilket gör att den passar bäst som blädderverk. Perfekt toaläsning, om man vill vara krass. Eller presentbok.

Kanske förmedlar den här boken en lite för gullig bild av den traditionella kärnfamiljen, trots allt, mitt bland alla dammråttor. Men ideal eller inte, jag tror många familjer i praktiken har det ungefär så här. En bild jag fastnar för är den där mamman önskar att hon kunde klona sig i ett antal olika provrör för att klara av allt. En som gör allt det tråkiga hushållsarbetet, en som alltid har tid för barnen, en som tränar, en som sköter karriären, en som är kåt, en som har kvar vännerna, etc etc. Men en viktig klon saknas. Det är den där föräldern som hinner ha fritidsintressen. Som att blogga till exempel.