Tacksamhet känner jag för att mina bokklubbsvänner inspirerade mig att läsa
Osebol. Tjockleken avskräckte samt att jag hade fått en bild av att det var ännu en nedtecknad skönlitterär glesbygdsmisär. Men icke. Det är snarare svensk nuhistoria i norra Värmland. Stolthet och vemod. Lite likt hur
Yngve Ryd skildrar samernas liv i
Eld, Snö och Ren och Varg. Dessutom är det en kort bok. Tjock men kort och lättläst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar