Eldens mörker av Annah Nozlin

Eldens mörker är den avslutande delen i Annah Nozlins fantasytrilogi Miras saga. Men i Eldens mörker flätas Miras saga än mer samman med de tidigare utgivna delarna i Ekens dotter. Eldens mörker blir därför nästan mer av en femte del i en längre serie.

Annah Nozlin trivs verkligen i sin sagovärld. Det märks i berättarglädjen och det utlovas fler berättelser om karaktärer som dykt upp i Miras saga.

Eftersom det gått en tid sedan jag läste de tidigare böckerna så minns jag inte alla vändningarna i de tidigare delarna, men känslan av en lång vindlande stig full av äventyr håller i sig även  i denna bok. Det oväntade kan när som helst hända Mira och ibland spinner just den tråden vidare till något avgörande. Miras saga får dock sitt slut i denna bok. Och lite lugn och ro är nog vad Mira behöver och förhoppningsvis får, åtminstone så länge karparna håller sig vid liv.

Boken är ett recensions ex från författaren. Läs mer om Annah Nozlin och hennes böcker i serierna Ekens dotter och Miras saga på www.nozlin.se.

Eldstorm av Nevada Barr

Dags för ännu en Anna Pidgeon deckare, mina favoritdeckare som alla utspelar sig i olika amerikanska nationalparker.

Anna är fortfarande stationerad i Mesa Verde National Park där den förra boken Ond vind utspelade sig men hon har som så många andra NPS-, FS- och BLM- anställda engagerats i bekämpningen av en skogsbrand i Lassen National Park i norra Kalifornien. Anna arbetar som sjukvårdare och säkerhetsansvarig. Anna är dessutom till yrket brottsbekämpande ranger, vilket väl kan likställas med nationalparkernas egen polisstyrka.

Anna och hennes kollega behöver gå för att hämta en skadad brandman när en plötslig ändring i vädret gör att brandmansstyrkan överraskas av en eldstorm. De tar sig till en uttorkad flodbädd och lyckas med nöd och näppe överleva infernot. Men inte alla, någon har mördats med kniv under de kritiska minuterna. Hur är det ens möjligt. Väderomslaget medför dessutom starka vindar, dimma och minusgrader. Branden släcks men farorna är inte över. De fallna träden på tillfartsvägen och den täta dimman omöjliggör en räddningsaktion utifrån. De överlevande är isolerade och en av dem är en mördare. Upplagt för drama. Och det är något med det där när två sorters drama korsas. Både överlevandedramat och själva mordramat. Det blir riktigt bra.

Eldstorm är den sjätte boken om Anna Pidgeon i svensk översättning och den fjärde i serien om Anna Pidgeon. Jag som helst läser böcker i den ordning de skrivs och ges ut på originalspråk hoppas förstås på att den femte boken blir den sjunde på svenska. I så fall bär det av till Cumberland Island National Seashore utanför Georgia kust härnäst. Totalt finns - än så länge - 19 stycken deckare med Anna Pigeon i huvudrollen.

Jag stortrivs med att besöka en massa olika amerikanska nationalparker genom dessa böcker. Det är betryggande att jag har många kvar att läsa och att Nevada Barr fortfarande skriver och ger ut nya böcker i serien.

Läs mer på Nevada Barrs hemsida här, på Hoodoo förlag här och på Böcker emellan här.

Boken är ett recensions ex från Hoodoo förlag.

Svart lördag - Historien om Australiens mest förödande skogsbrand av Adrian Hyland

Det här är en berättelse om den fruktansvärda skogsbrand som rasade utanför Melbourne 2009. Jag har ett vagt minne av just den här branden. Att den var stor och att människor och bebyggelse drabbades hårt. Denna brand utvecklades oerhört snabbt och hotade Melbournes ytterområden. 173 människor i samhällena kring Kinglake omkom innan branden var under kontroll.

Boken är ett recensions ex från Hoodoo förlag som främst ger ut mina favoritdeckare om rangern Anna Pidgeon som utspelar sig i USAs nationalparker. (Läs om den senaste Anna Pidgeon deckaren här.) Att Hoodoo förlag valt att även ge ut den här boken är förståeligt, då avsikten från förlaget är att ge ut böcker som förenar natur och spänning. Och det kan knappast bli mer spänning i naturen än här.

Jag upplever Svart lördag först lite rörig. Det är många öden som följs samtidigt under de kritiska timmarna. Men efter tag förstärker hoppandet just upplevelsen av branden som okontrollerat och skoningslöst flammar upp var som helst utan att bete sig som skogsbränder brukar göra.

Först är vi med under det heta torra lugnet före stormen, sen under de kaotiska kritiska timmarna då branden tycks bryta ut överallt samtidigt och sen under de kolsvarta efterdyningarna bland utbrunna bilar och förkolnade rester av liv.

Adrian Hyland ger också en bild av skogsbrandens historia i Australien och av hur brandbekämpningen är organiserad. Vi får fakta om klimatförändringarna som påverkat Australien och om de extrema väderleksförhållanden som rådde under den aktuella sommaren. Adrian Hyland har intervjuat många överlevande och hittat små och stora hjältar. Han funderar också kring vad det är som gör att vissa människor blir hjältar i extrema situationer.

Vi följer den lokala polisen som utan stöd utifrån försöker få grepp om situationen. Vi följer den frivillig brandkåren som genom att agera på inlärda rutiner och instinkt räddar liv. Vi följer överlevandes kamp att först rädda sin egendom men sen förtvivlat kämpa för sitt och sina barns liv. Och det är berättelserna från just de överlevandes familjerna, instängda i eldhavet i sina hus, som är starkast. För genom dem får läsaren också berättelsen från de som inte klarade sig.

Ond vind av Nevada Barr

Nevada Barrs deckare utspelar sig alla i olika nationalparker i USA. Jag är helt fast i denna serie och läser dem alla i takt med att Hoodoo förlag ger ut dem på svenska. Recensionsex har jag i stort sett slutat med på denna bokblogg som jag numer främst ser som min egen läsdagbok...men...när den brottsbekämpande rangern Anna Pigeon tar anställning i Mesa Verde National Park i södra Colorado kan jag inte motstå att skriva ett längre inlägg och Hoodoo förlag skickade mig vänligen ett recensions ex. Jag har precis som Anna längtat tillbaka till öknen och då särskilt till Mesa Verde.

Mesa Verde ligger på lite högre höjd i utkanten av sydvästra USAs röda öknar. Nationalpark är Mesa Verde sedan 1906 till följd av de klippbostäder som ligger i slutningarna. I 700 år levde människor i närområdet. Någon gång i slutet på 1100-talet byggde och flyttade människorna plötsligt ner i klippboningarna. Något århundrande senare emigrerade man lika plöstligt söderut. Varför är oklart men den troligaste orsaken är tillgången till vatten. Vatten som sipprade ut ur klippväggarna fick människorna att flytta ner. Vatten som slutade sippra ut kan ha varit orsaken till att människorna övergav sina hem. Idag är det ett fascinerande besöksmål ypperligt skyddat och bevarat av USAs National Park Service. Läs mer här: https://www.nps.gov/meve/index.htm

Balcony House

Utsikt från Balcony House

Den mest besökta delen av nationalparken
med ett flertal klippboningar dit besökare är tillåtna.

Förutom sedvanlig personal i parken - rangers, informatörer, administrativ personal - så finns det i Mesa Verde även en brandmansstyrka samt en entreprenör med personal. Entreprenören ska bygga en ny vattenledning till de delar där klippboningarna finnsför att öka tillgängligheten för turister. Dessutom är det mer turister än Anna är van vid från tidigare posteringar. Mesa Verde är nästan urbant enligt Anna. Likväl är det en ganska lugn och bekväm tillvaro tills dess att en kollega återfinns död i en av ruinerna. Onda andar? Girighet? Korruption? Svartsjuka? Anna får återigen samarbeta med FBI för att lösa fallet.

Boken gör mig inte besviken. Jag längtar redan efter nästa i översättning. Om Hoodoo förlag översätter i samma ordning som böckerna ursprungligen gavs ut i så kanske jag kan se fram emot att följa med Anna till Lassen Volcanic National Park i Sierra Nevada nästa gång...

Saharasyndromet av Christian Unge

Jag har ju egentligen slutat med recensionsex. Men när Christian Unge frågar om jag vill läsa och skriva om hans tredje bok om läkaren Martin Roeykens är det självklart att göra ett undantag. Självklart eftersom jag uppskattat hans två tidigare böcker och jag gillar verkligen att läsa böcker med en handling som kretsar kring livet och arbetet i en bistånds- eller hjälporganisation. Och för att jag tycker Läkare utan gränsers arbete är så viktigt.

I Saharasyndromet blir fem hjälparbetare från Läkare utan Gränser, däribland Martin Roeykens, kidnappade av terrorister från sin arbetsplats på ett fältsjukhus i Sierra Leone. Ebolaepidemin rasar som värst i Västafrika. Terroristerna är skoningslösa. Jeeparna med kulsprutor och gisslan åker med hög hastighet rakt norrut. Destination Algeriet. Fuktig djungel. Torr öken. Svettigt. Smutsigt. Klåda. Skräck. Blod.

Hemma i Stockholm finns samtidigt Martins hustru Nadine och deras gemensamma dotter Sasha. Hemma i Stockholm finns även Martins dotter Bella som blir familjens kontakt med SÄPO, UD och Läkare Utan gränser.

Jag konstaterar ganska direkt att Saharasyndromet helt klart i mitt tycke är Christian Unges bästa bok hittills. Det är lite mer stuns i den här boken och kidnappningshistorien gör det självklart spännande från första början. Temat är dessutom tyvärr alltför aktuellt.

Greppet att Martin Roykens förpassats till en biroll, svårt sjuk utan att kunna bidra men likväl vara viktig för handlingen, uppskattar jag. Boken växlar istället mellan två unga, intressanta, kvinnliga huvudrollskaraktärer; Den unga läkaren Mette som kidnappats tillsammans med Martin och på hemmaplan - Martins dotter - journalisten Bella.

Var det här den avslutande delen i en trilogi eller finns det hopp om mer? Boken slutar förvisso när dramat slutar ... men ... hur gick det sen? Om inte Martin Roeykens får vara med i en bok till, så kanske någon annan får? Och får Läkare utan gränser hänga med på ett hörn så läser jag glatt vidare...

Läs gärna min intervju med Christian Unge här som jag gjorde i samband med att jag skrev om Kongospår.

Stum rädsla av Nevada Barr

Stum rädsla är den första av Nevada Barrs deckare om den brottsbekämpande rangerna Anna Pigeon som kommit ut på svenska. Och efter att ha läst Stum rädsla skickar jag ett tack till Hoodoo förlag för satsningen på denna utgivning.

För detta är helt klart läsvärda deckare. Och jag är ju svag för deckare som utspelar sig i lite annorlunda miljöer. Deckare där miljöerna är lika stor eller som oftast för mig större del av läsupplevelsen än själva deckarhistorien. Efter Stum rädsla vet jag att jag kommer vilja läsa fler böcker med Anna Pigeon och hennes kringflackande liv i amerikanska nationalparker. Vargavinter har kommit ut nu i höst. Pumaspår kommer ut till våren.

Om min glädje över detta nationalparkskoncept skrev jag ett inlägg här för ett par veckor sedan.

Anna Pigeon har i Stum rädsla stationerats i Rocky Mountain National Park. Hon har knappt hunnit börja sitt jobb när två av tre försvunna flickor i yngre tonåren dyker upp på en husbilscamping i parken. Den som hittar eller snarare stöter på flickorna är den rullstollsbundna Heath Jarrod. Heath har tidigare varit en riktigt duktig isklättrare men är sedan en klätterolycka rullstolsbunden. Heath har inte förlikat sig med sitt öde utan bearbetar bittert sina upplevelser. Heath och den yngre flickan fattar tycke för varandra och starka band mellan dem knyts de första timmarna efter att flickorna återkommit till civilisationen. Flickorna är svårt traumatiserade och hör hemma i en religiös sekt vars samfund bor i parkens närhet. Flickorna har varit borta länge och försvann i samband med att de var på campingutflykt i parken med sin karismatiske ungdomsledare. Sökandet har pågått intensivt men gått över i en fas där de flesta gett upp. Flickornas uppdykande är upptakten till den här deckarhistorien.

Till min glädje noterade jag även att DN i lördags valde ut Stum rädsla som en av årets bästa böcker. Kul, för det borde väl ge en skjuts för utgivningen av fler av Nevada Barrs böcker på svenska. Jag väntar på att få besöka fler nationalparker.

Boken är ett recensions ex från Hoodoo förlag.

Castra - Det blå stoftets magi av Jenny A Sandgren

Castra - Det blå stoftets magi av Jenny A Sandgren var en bonusbok som Idus förlag skickade mig i somras i samband med ett annat rec ex. Om jag inte tackat ja till en bok innan jag får den från ett förlag så känner jag inte att jag måste läsa den. Men Castraboken insåg jag att jag faktiskt ville läsa. Något verkade nytt och annorlunda, särskilt för mig som inte har så bra koll på böcker där målgruppen är 9-12 år.

Sara är utvald att bli en Castrakrigare och hon hamnar plösligt på Castra istället för på en klassfest. På Castra tränas barn- och ungdomar i hennes ålder till Castrakrigare. Castrakrigarna ska rädda världen från Miss Mod, Mörke Mark och Vanmäktigheten (Fåfänga, girighet och vanmakt) som vill förtrolla människorna och ta över jorden.

Och jag gillar faktiskt Castra- Det blå stoftets magi. Det känns som det är en magi- och fantasybok som fungerar bra för sin målgrupp. Att den hakar tag i stora händelser i Sverige som 9-12 åringar minns - Eurovision i Malmö och Prinsesan Madeleines bröllop - tycker jag är smart.

Däremot kan jag som vuxen läsare tycka att det saknas lite bakom den där Castravärlden som vi får del av. Men jag tycker inte det spelar någon roll. Boken är inte skriven för mig.

Jag hoppas Jenny A Sandgren tänkt sig en fortsättning. I denna bok står kampen mot Miss Mod i fokus. Kanske blir det Mörke Mark härnäst...?

Rocky Mountain National Park

En deckare av Nevada Barr dök upp i brevlådan idag, nämligen Stum rädsla, utgiven på det lilla förlaget Hoodoo förlag.

Vargavinter har kommit ut nu i november på svenska och tidigare i år kom Stum rädsla ut. Jag var mer nyfiken på Stum rädsla än Vargavinter eftersom den utspelar sig i Rocky Mountain National Park i Colorado. Vargavinter utspelar sig i en nationalpark vid Lake Superior i Michigan. Men jag är mer nyfiken på Rocky Mountain National Park.

Det är nämligen så att alla Nevada Barrs deckare med Anna Pigeon i huvudrollen utspelar sig i olika nationalparker i USA. Anna Pigeon är en ranger som jobbar i olika nationalparker.  Det är ett upplägg på en deckarserie som verkligen tilltalar mig, så jag kunde inte motstå ett rec ex för att bekanta mig med Anna Pigeon.

Det är bara att välja och vraka bland USAs nationalparker. Det finns en hel hög bästsäljande deckare av Nevada Barr med Anna Pigeon. På engelska. Hittills har bara ovan nämnda böcker översatts och getts ut på svenska.

Om Stum rädsla kommer jag skriva här på bloggen när jag såsmåningom läst boken.

http://rockymountainnationalpark.com/

Kongospår av Christian Unge

I dagarna kommer Christian Unges uppföljare till Turkanarapporten ut; Kongospår. Jag tyckte riktigt bra om Turkanarapporten och hade därför givetvis förhoppningar på Kongospår. Och förhoppningarna infriades till största del.

Den skicklige kirurgen Martin Roeykens möter en döende belgisk man på ett skift på akuten. Mannen känner igen Martins efternamn. Han har en gång arbetat med Martins farfar i Kongo. Mannen har något att berätta om Martins familjs förflutna och Martin har alltid saknat pusselbiten Afrika i sin historia.

Jag tycker överlag att Kongospår är en mer driven berättelse än Turkanarapporten. I Kongospår är det i princip action från första sidan. Martin blir utsatt och jagad tidigt i handlingen.  Det är en riktigt spännande thriller, där den bångstyrige Martin går sin egen väg lite för mycket och lite för länge och därmed utsätter inte bara sig själv utan även sin familj och dem han möter för livsfara...

Läkare utan gränser har även i Kongospår en viktig roll, även om Martin i denna bok inte är ute på uppdrag så är organisationen viktig och en del i hans identitet. Och han kan i sin jakt på sanningen nyttja sina kontakter både i Burundi och Bryssel.

Men det jag saknar, eftersom jag är svag för Bist lit romanerna, är ofrånkomligt mer närvaro av Afrika i Kongospår. Jag hade hoppats på att en något större del av den nutida handlingen skulle utspela sig i Kongo. En grön svettig veckovistelse i Burundi får vi. Och vi får Afrika genom historiska koloniala spår, Kongopår, från gamla belgiska och svenska synder.

Och till den som inte läst Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad uppmanar jag härmed till läsning. Martins farfars fars Kongo. Grymt om kolonialismens kanske allra värsta plundring och folkmord. Ett mörkt kapitel i mänsklighetens historia.

En tredje del om Martin är på gång och vad jag skrev om Turkanarapporten går att läsa här.

Författaren Christian Unge är själv läkare och har jobbat för Läkare utan gränser. Läs min författarintervju med Christian här. 10 kronor för varje sålt exemplar av Kongospår går till Läkare utan gränser.  Läs mer om Läkare utan gränser på organisationens hemsida här. Läs om hur du blir månadsgivare här. Läs mitt inlägg om Läkare utan gränser här.

Boken är ett recensions ex från författaren.

Här och nu av Eva Ludvigsen

Här och nu handlar om den unga advokaten Ingrid som lämnar hem och jobb i Uppsala för en lång resa och för att söka efter kärleken. Hon finner den inte hemma i Uppsala. Det vet hon vid det här laget. Ingrids resa är oplanerad, hon tar det som det kommer och hon hamnar i Italien, Brasilien och slutligen Montana, USA där hon sökt och fått jobbet som barnflicka.

Jag är svag för böcker, gärna feelgood, som handlar om att vara på resa och om att starta på nytt. Just detta gör Ingrid, så givetvis lockade Här och nu .

På gården i Montana blir Ingrid snabbt en del i den unga familjen, som väntar sitt andra barn och därmed behöver extra hjälp en period. Ingrid dras med i familjens umgänge. På granngården bor Nate. Ingrid och Nate dras direkt till varandra, även om de själva tar tid på sig att erkänna det.

Ingrid söker kärleken på sin resa, finner den och dessutom något mer - en familj och ett sammanhang.

Eva Ludvigsens uppföljare  till Lova, som jag skrev om här, är precis som Lova en feelgood, men det är inte lika enkelt i Här och nu. Lycka och sorg om vartannat och framförallt att livet så mycket handlar om att just leva här och nu  - innan det är försent.

Boken är ett recensions ex från Idus som jag läste under bloggsommarlovet.

Skugga över månen av Annah Nozlin

Första delen av Miras saga börjar i en fängelsehåla och slutar i ett gruvschakt. Däremellan en lång äventyrlig resa med många spännande möten, genom djupa skogar, i ett vintrigt landskap, allt i en klassisk medeltida fantasyvärld.

I Skugga över månen följer vi Mira, en ung flicka som i bokens början säljs på torget till kvinnan Tuhi i staden Kebca. Hos Tuhi hamnar Mira med andra barn och ungdomar som alla arbetar hos Tuhi. Men Mira är annorlunda, inte bara det att prinsen Tan blivit hennes vän under tiden i fängelset, det är också något oroande med hennes ögons färg. Tiden hos Tuhi tar såsmåningom slut och Mira beger sig senare ut på en lång vandring norrut mot Isbergen.

Mycket är oklart kring vad som händer kring Mira. Mira är själv ovetande, om både sin bakgrund och sitt öde. Men hon är i allra högsta grad levande och försöker så gott hon kan påverka sitt liv. Och ödet - eller  är det kanske stjärnorna, - för henne och hennes sällskap norrut. 

Annah Nozlin fortsätter med samma berättarglädje i Skugga över månen som i böckerna om Ekens dotter. Och det är den berättarglädjen, inlevelsen i karktärerna och de detaljerade miljöerna som är bokens styrka. Jag känner att jag är med Mira i det lilla huset i staden - i det som väl närmast kan kallas ett ungdomsfängelse - hemma hos Tuhi och jag känner att jag är med Mira och hennes vänner på den långa vandringen norrut. Och Mirn, gruvstaden i Isbergen tycker jag om. Den vita damen, den klämtande klockan, facklorna i munnen och att hissas ned i de djupa schakten. Här är Annah Nozlin verkligen på hemmaplan. Så är hon också uppväxt ett stenkast från Stora Stöten i Falun.

Jag gillar när Skugga över månen snuddar vid händelser i Ekens dotter. Att berättelserna hänger ihop men ändå inte. Skugga över månen är en helt fristående fortsättning på Ekens dotter. Men vi befinner oss i samma värld. Trädälvor är med även här. Och Irvs fästning  hägrar tryggt någonstans i fjärran.

Skugga över månen är väldigt mycket en del 1. Vi lämnar Mira, och hennes vänner när det är som mest spännande. Miras saga del 2 kommer och i en fortsättning kommer de lösa trådarna kunna knytas ihop. Och jag kan inte låta bli att hoppas jag dessutom får veta mer om vad det är som händer runt i kring i världen, de stora dragen och mer om hur det hela hänger ihop.

Läs om Ekens dotter här. Annah Nozlins hemsida återfinns här.

Boken är ett recensions ex från författaren som jag läste under mitt bloggsommarlov.

En trippel rec ex i sommar

Som jag skrivit tidigare på Böcker emellan så har jag valt att numer läsa färre recensions ex. Jag är lite kluven till det hela, men jag insåg framförallt att mitt utrymme för spontanläsning minskade lite för mycket för att det skulle kännas helt bra. Jag är ju omåttligt förstjust i att spontant plocka på mig böcker på biblioteket och den högen bara växte, för rec ex böckerna tyckte jag ju hela tiden att jag borde läsa först.

Likväl är det då och då verkligen trevligt med recensions ex och rec exläsningen öppnar även upp för böcker jag annars kanske inte skulle läst. Och de läsupplevelserna vill jag inte, och hade jag inte velat, vara utan.

I sommar har jag faktiskt en trippel rec ex jag ser fram emot att läsa. Och de är alla tre av författare som själva ger ut eller själva är med marknadsför sina böcker.

 


Christian Unge är på gång med sin uppföljare till Turkanarapporten: Kongospår

Annah Nozlin kommer ut med sin tredje fantasybok för unga läsare, en fristående fortsättning på böckerna om Ekens dotter: Skugga över månen.

Eva Ludvigsen ville att jag även skulle läsa Här och nu efter att jag gillat att läsa Lova.




Idus förlag som ger ut Eva Ludvigsen skickade med en bonushög med böcker; Biografin Med rullstol i Grönsakshissen av Marie Hav Lundberg, Ungdomsfantasyn Castra - Det blå stoftets magi av Jenny A Sandgren och barnboken Bravo bygger monsterhus av Maja-Stina Andersson. Trevligt, men de får allt vänta ett slag, men tids nog.

Vad gäller annan läsning i sommar så kan jag nämligen meddela att den där spontanhögen från biblioteket är högre än någonsin och att jag ju dessutom siktar på en eller ett par biografier i min äventyrliga biografisommarläsning. Vi får väl se hur det går och hur mycket jag får tid att läsa. Mitt biblioteks förlängda lånetid till mitten av augusti är iallafall tacksam.

Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes

Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes är en bok jag tyckte väldigt mycket om. Jag är verkligen glad att Norstedts frågade mig om jag ville läsa denna bok.

Mitt rec exande har jag avsiktligt minskat på den senaste tiden.  Pojken som läste Jules Verne tror jag att jag förr eller senare skulle läst ändå. Redan när jag läste om boken i DN i våras hade jag på känn att det här var något för mig. Och det var det.

De senaste åren har jag läst mycket spanskt och latinamerikanskt i svensk översättning. Tyvärr översätts alltför lite från det spanska språket. Desto roligare när förlagen vågar och när deras val sammanfaller med det jag vill läsa. Närmast är jag väldigt nyfiken på Maria Duenas I minnets arkiv som kommer ut i sommar. Om min spanska läsning finns ett inlägg här och om min Latinamerikanska läsning finns ett inlägg här.

Efter denna  långa inledning vill jag om Pojken som läste Jules Verne  säga att jag tyckte mycket om boken för i princip allt. Språket, handlingen, persongalleriet, vinklingen på tiden efter spanska inbördeskriget. Det spanska livet skildras, dessa sköra år, från pojken Ninos håll. Nino är son till en civilgardist. Fadern är alltså en av dem som upprätthåller Francos fascistregim. Familjen bor i en liten by i Andalusien, en by som är sargad och splittrad av ett gerillakrig bland de omgivande bergen. Gerillakrigare vars familjer bor i byn. Motståndsledaren Cencerro har funnits i verkligheten. Fadern är likväl en bra människa. Han gör vad han kan för sin familj. De är alla offer för en lång mörk tid i Spaniens historia. Och naturligtvis fortsatte kriget, på olika plan, efter att Franco vann. De röda försvinner inte över en natt. Halva landet sympatiserade med något helt annat. Det försvinner inte. Och sedan ska de leva sida vid sida.

Men boken handlar också om den inre resa Nino gör och den människa han väljer att bli, de där åren från en liten 9-årig pojke till en alltför klok 11-årig pojke. En resa han gör under guidning av sin vän Pepe Portugisen. Pepe är den som lånar honom den första boken av Jules Verne.

En riktigt bra bok som jag känner att jag har svårt att göra rättvisa i mitt inlägg. Handlingen är svårfångad eftersom den är så komplex och så tätt sammanlänkad med den svåra situation Spaniens folk befann sig i efter inbördeskriget. Men ur denna situation utkristalliserar Almudena Grandes denna stora lilla berättelse om Ninos, Pepes och hela byns öde.

Vattenbäraren av Gabriella Ekström

Så har jag då läst Vattenbäraren den tredje och avslutande delen i Gabriella Ekströms cykeltrilogi om elitcyklisten Mathieu Talabardon. 

Överlag tycker jag bättre om Vattenbäraren än Lejontämjaren men De som inte vann är ändå den som jag tycker är bäst av de tre. I De som inte vann ger Tour de France en komplett ram runt berättelsen, medans både Lejontämjaren och Vattenbäraren spretar lite åt olika håll och med i mitt tycke något för många hopp i tid och rum och perspektiv. Samtidigt ger alla dessa hopp i tid och rum och andra cyklisters perspektiv fina ögonblicksbilder i cykelsportens verklighet.

Om ettan står ut i trilogin och om tvåan var seg och lite frusen så är trean dramatisk och varm.

Det har gått åtta år sedan vi lämnade Mathieu i en kraschlandning i ett lerigt och gråkallt Belgien. Nu cyklar han åter i medelhavsmiljö, denna gång Vuelta a Espana. Fruktansvärt hett med brutala klättringar i Pyreneerna.

Mathieu har gift sig och köpt en vingård i södra Frankrike, han har rutin och erfarenhet och till skillnad från vad bokens titel antyder så har han klarat sig riktigt bra. Han är inte bara vattenbärare utan snarare stjärnan i ett hyfsat bra lag. Han har skött sin karriär smart och ständigt bytt upp sig till bättre kontrakt. Men de stora segrarna har uteblivit, en total tredjeplats i Touren ett år, etappsegrar här och där etc. Mathieu är frispråkig med integritet och hans antidopingprofil ger honom – om än inga segrar – så möjligheter till bra kontrakt i de lag som värdesätter det.

Det handlar mer om doping i denna bok än de två tidigare. Det är klart intressant och man får en känsla av att få inside info om hur det fungerar och hur det hanteras av cyklister, ledare, media…

Jag gillar att Mathieu utvecklats som personfrån de två första delarna till den avslutande trean. Han är samme man, beter sig i mångt och mycket lika, men han är klokare och han har andra perspektiv på cyklingen. Han funderar på livet efter karriären trots att han är ganska nöjd med att cykla vidare i tio år till.

Jag tycker om att boken bildar ett lite spännande och trovärdigt om än överraskande avslut. Trilogin i sig bildar en helhet, som inte bara handlar om  cykelrelaterade tävlingstekniska detaljer. Vad händer efter karriären som elitcyklist, eller elitidrottsman i allmänhet för den delen. De är många de där idrottshjältarna vi följer i TV. Men någon gång tar det slut. Tomhet. Eller möjligheter.

Precis som i de andra två delarna är det väldigt mycket jag inte uppfattar. Men jag tycker det är bra så. Jag är ingen cyklist. Gabriella Ekström är det och jag tycker det är en del av charmen med de här böckerna. De är på riktigt, cykelmänniskorna känner igen sig och får en del detaljer och antydningar som de oinsatta inte uppfattar. En del av dem tycker säkert mycket är onödigt förklarat, men det är för oss andra. Vi behöver det och det väcker vårt  intresse för cykelsporten.

När jag läser Gabriella Ekströms böcker, cykeltrilogin om den franske proffscyklisten Mathieu och Kära Sacha om den ryske längdskidåkaren Sacha, så funderar jag mycket över det där med romaner som utspelar sig i idrottens värld. Barn- och ungdomsböcker finnsdet, men nästan inga vuxenromaner. Varför är de så få? Varför skriver inte fler författare böcker som utspelar sig i denna värld? Det finns så mycket dramatik att hämta där. Och med det stora möjligheter. Intresset för idrott är ju enormt. Är  det för att få författare är sport- och idrottsintresserade? Eller handlar det om någon slags fin och ful kultur? Vad jag förstått är biografin om Zlatan en av de mest lästa och mest utlånade böckerna på våra bibliotek de senaste åren. Det vittnar om  att det definitivt finns många som vill läsa om den här världen. En läsekrets som dessutom kanske inte skulle läsa andra, i många fall, tyngre böcker. Och tänker man ungdomar i den läsekretsen blir det plötsligt väldigt viktigt att välskrivna böcker som dessa finns och att de dessutom i förlängningen kan locka till än mer läsning.

Om De som inte vann skrev jag här. Om Lejontämjaren skrev jag här. Om Kära Sacha skrev jag här och om Gabriella Ekström skrev jag här. Alla är de böcker som jag aldrig skulle upptäckt om jag inte, som bokbloggare, blivit tillfrågad av det lilla förlaget SE Förlag om att läsa recensions ex.

Prodigy av Marie Lu

Prodigy är del två i Marie Lu's hypade Legendserie. Legend slutar med att Day och June hoppat på ett tåg österut mot Las Vegas. Prodigy tar vid direkt och de anländer till Las Vegas med syftet att hitta Patrioterna. Väl insyltade med dessa får de genast varsin uppgifter. Patrioterna har nytta av dem. Båda är kändisar. June ska tillbaka in i Republiken för att infiltrera. Day ska synas. Det ska märkas att han jobbar för Patrioterna så att de får folket med sig.

Men inget är svart eller vitt i Legendserien. Vem är vem och vem är ond och vem är god. Och hur mycket bättre är det i de lysande i Kolonierna?

I Prodigy får vi det där jag efterlyste i Legend. Förklaringen. Översvämningar och en förändrad solstrålning. Men detta får vi först när Day och June når Patrioterna och Kolonierna. I första boken i Rebubliken levde de i ovisshet, liksom läsaren. 

Men jag förstår inte vart Anderna tog vägen. Av Sydamerika återstod Brasilien typ. Lågland i sammanhanget. Något mer än översvämning har uppenbarligen hänt med jordskorpan. Jag kan omöjligt låta bli att bry mig och ifrågasätta detta naturvetenskapliga mysterium...

Jag gillar Prodigy. Kanske t.o.m lite mer än Legend. Det finns något delikat och raffinerat i tvivlen kring vem som är ond och god. Prodigy håller måttet som tvåa.

Både Legend och Prodigy är väldigt snabb- och lättlästa. Växelverkan mellan Day och June fungerar  bra som berättarteknik. Men någon sidvändare är det inte, åtminstone inte för mig, men målgruppen är å andra sidan betydligt yngre...

Till hösten kommer trean; Champion. Om Legend skrev jag här.

Boken är ett recensions ex från Modernista.

Och så kom du av Kathleen MacMahon

Och så kom du  av Kathleen MacMahon är en kärleksroman men en lite annorlunda sådan. Den handlar om mycket mer. Romanen utspelar sig precis under bankkrashen. Lehman Brothers har just konkat och Irlands högkonjuktur har precis börjat sin väg mot kraschlandning.

Addie, 39, är en arbetslös arkitekt. Hon tillbringar sina dagar med att gå ut med hunden och med att simma, i pool eller i havet. I bokens början tar hon hand om sin far i föräldrahemmet. Han har lyckats bryta båda handlederna.

Bruno, 49, fick gå ut från Lehman Brothers med sina tillhörigheter i en papplåda. Han lämnar New York för Irland för att söka sina rötter. Och han tänker inte återvända till USA om inte Obama vinner.

Boken handlar inte bara och Addie och Brunos möte utan också om Addies syster och far. Addies familj är  avlägsna släktingar till Bruno vilket är anledningen att de träffas.

Boken är både glad och sorgsen. Lite vemodig när den är glad och lite hoppingivande när den är sorgsen.  Jag gillar hur man lite successivt får lära känna personerna i boken. Det är finstämt och jag förstår att boken blivit mycket omtyckt och att det är en bok som toppat försäljningslistor på Irland.

Det jag känner när jag läser boken är att Kathleen MacMahon vill för mycket med sin bok. Jag kan inte riktigt förklara varför, men det händer så stora saker i familjemedlemmarnas liv att det egentligen är fyra huvudrollsinnehavare, fyra perspektiv och fyra historier som berättas - även om Addie är den centrala gestalten. Kan det ha att göra med att det är en debutroman. Att inte våga tro att det räcker med mindre? 

Boken är ett recensions ex från Bazar.

Lejontämjaren av Gabriella Ekström

Jag fortsätter min läsning av Gabriella Ekströms cykeltrilogi om den franske proffscyklisten Mathieu.

Mathieu är lika snygg  i Lejontämjaren som i första delen i trilogin De som inte vann. (Om De som inte vann skrev jag här.) Men i Lejontämjaren han är ensam. Han har flyttat till Belgien där han cyklar för ett belgiskt lag med sikte på den belgiska cykeltävlingen Ronde Van Vlaanderens. Men det är som sagt ensamt. Det är kallt och underlaget de cyklar på dåligt. Mathieu kan inte förlika sig med kullerstenarna som tycks vara själva essensen i Ronde Van Vlaanderens. Men framförallt är Mathieu vilsen i Belgien. Han känner sig inte omtyckt av lagkamraterna, han har inget liv utanför cyklingen och han längtar efter sol och värme, sitt eget språk och den latinska kulturen...

Men Mathieu, som den snygging han är och van att få den han vill ha, hittar naturligtvis en kvinna i Belgien. Hans faller handlöst för den gudomligt vackra Elisande. Oturligt nog är hon exfru till en av hans konkurrenter inom cykelcirkusen. Och med det blir det drama.

Jag kan inte säga att jag tyckte lika bra om Lejontämjaren som De som inte vann. Lejontämjaren är lite segare, särskilt i början. I De som inte vann är hela boken uppbyggd kring Tour de France. När touren är slut, är även boken slut. Lejontämjaren spretar mer och Mathieus liv utanför själva cykeltävlingen - i denna bok Ronde Van Flaanderens - får mer plats. Jag saknar dock tävlingsmomentet, spänningen och dramtiken som var den röda tråden i den första boken. Den där känslan av att följa tävlingen live. I Lejontämjaren har jag svårare att hitta tråden när handlingen hoppar mellan dåtid och de olika kilometerpasseringarna i Ronde Van Flaanderens.

Tredje delen, som kom ut 2013, väntar nu på att bli läst. Jag känner mig dock lite avvakttande... Titeln i sig tyder ju på att det inte gått så bra för Mathieu: Vattenbäraren. Med två lästa cykelromaner så förstår jag att Vattenbärare inte är vad man eftersträvar att bli som proffscyklist... Och jag hejar ju förstås på Mathieu!

Boken är ett recensions ex från SE förlag. 

Lady Almina och verklighetens Downton Abbey av Lady Fiona Carnarvon

Boken om Lady Almina av Lady Fiona Carnarvon lockade mig endast delvis pga Verklighetens Downton Abbey. Jag tycker om att läsa om den här tiden. Delvis handlar det om min fascination av samtiden i det koloniala Brittiska Imperiet men i detta fall främst för skildringen av förändringarnas tid för det gamla Englands överklass på sina gods och herresäten. Den tid som ju också Downton Abbey utspelar sig under. Dessutom gillar jag historiska biografier. När jag läste att Earl Carnarvon - Lady Alminas man - var den som upptäckte Tutankhamons grav tillsammans med Howard Carter i Egypten så fick jag svårt att motstå den här boken.

Att Highclere Castle är förebilden för Downton Abbey och det slott som TV-serien spelas in på är förstås en anledning för Lady Fiona att skriva boken. Likaså att Lady Almina är en förebild för Cora Crawley in TV-serien. Men jag tycker boken hade varit nog så intressant och fullt tillräcklig ändå. Men det är uppenbart att utan Downton Abbey hade boken aldrig nått ut, förmodligen aldrig blivit publicerad och kanske inte ens blivit skriven.

Att ha sett Downton Abbey medför att det är enklare att föreställa sig slottet framför sig, kanske framförallt tjänstefolkets miljöer som nere i köket tex. Men det underlättar också när man vill föreställa sig de olika skeendena i livet på slottet, tex de stora middagarna eller när de unga männen ger sig ut i det stora kriget.

Det är en lättläst och snabbläst biografi om den unga oäkta arvtagerskan Almina Wombwell som gifter in sig i familjen Carnarvon och blir grevinna. Pengarna hon för med sig i äktenskapet medför att den femte earlen av Carnarvorn kan fortsätta leva sitt bekymmerslösa överklassliv och att Highclere Castle kan renoveras och moderniseras. Under 1:a världskriget erbjuder Lady Almina Highclere Castle som krigssjukhus. Den driftiga Lady Almina får äntligen en riktig och vettig uppgift i livet och hennes administrativa och organisatoriska kunskaper kommer till sin rätt.

1:a världskriget och dess fasor får stor plats i boken och det är givande läsning då det levandegör en fruktansvärd tid i Europas och världens historia. 1:a världskriget är inte bortglömt, men 2:a världskrigets  överskuggar  det krig som ligger längre bort i tiden för oss.

Tutankhamons begravningsmask
från wiki

Efter kriget återvänder Earl Carnarvon till Egypten och utgrävningarna i Konungarnas dal. Paret Carnarvon har nu tillbringat många vintrar i Egypten och Earl Carnarvon har finansierat utgrävningar år efter år samt deltagit i det dagliga arbetet med vännen Howard Carter. 1922 upptäcks den fantastiska graven och det hela blir en världsensation. Earl Carnarvon dör tragiskt till följd av en blodförgiftning några månader senare. Lady Fiona säkrar tillsammans med Howard Carter Tutankhamons skatter till eftervärlden.

Författarinnan Lady Fiona Carnarvaron är gift med den åttonde earlen av Carnarvaron och bor på Highclere Castle idag.

Boken är ett recensions ex från Massolit.

Mathieu cyklar vidare

Förra veckan skrev jag om Gabriella Ekströms fascinerande cykelroman De som inte vann. Läs om De som inte vann här. Igår damp de båda efterföljande delarna i trilogin ner i brevlådan från SE förlag. För trots mitt relativa ointresse för cykel så känner jag mig riktigt lockad att läsa vidare om Mathieu och cykelvärlden. Böckerna ligger nu i tryggt förvar i att läsa högen. Visst är de snygga?

De som inte vann har jag för övrigt lånat ut till någon mycket mer cykelintresserad än jag. Efter någon dag frågade jag hur det gick. Och jo då. Mathieu hade fullföljt etapp två av Tour de France och det lät på ett ungefär så här:

Den är rätt bra...Helt klart kul att läsa från insidan...Man känner igen sig...Blir sugen på att cykla racer igen...Det känns lite som att det går för fort fram i boken. Man vill läsa mer om vad de tänker under själva loppet. Men de kanske inte hinner tänka mer för de är så trötta...Ser fram emot när de kommer till bergen. Det är där det händer...mm mm

Ett gott betyg således.

De som inte vann av Gabriella Ekström

När jag blev tillfrågad av SE förlag att läsa Vattenbäraren, som är tredje delen i Gabriella Ekströms cykeltrilogi om den franske proffscyklisten Mathieu Talabardon, var jag något avvakttande. Framförallt då jag - trots att jag som jag upplever det har mängder av cykelintresserade i min närhet - faktiskt inte är ett dugg intresserad av cykel.

Jag läste förra året Gabriella Ekströms roman Kära Sacha som utspelar sig i längdskidåkningens värld med mycket stort nöje. Men till skillnad från cykel så intresserar längdskidåkning mig. Men eftersom jag gillade Kära Sacha så ville jag ändå ge den där cykelboken en chans...

Att läsa del tre i en serie först går dock inte, så istället för att läsa Vattenbäraren bad jag om den första delen i trilogin,dvs De som inte vann. 20 etapper senare har jag tagit mig i mål efter en fullföljd Tour de France. I De som inte vann följer vi  Mathieu som redan som förstaårsproffs fått chansen att cykla Tour de France

Jag konstaterar att jag vet mycket mer om landsvägscykling nu. Och när jag nästa gång på ett Sportnytt ser en stor klunga cyklister rulla in över mållinjen på ett cykellopp i en del i en Tour eller ett Giro så förstår jag att det är oerhört mycket som händer som inte syns alls för den oinsatte. Taktik och rävspel och bara en sån sak som att alla inte kör för att vinna.

De som inte vann är lättläst och underhållande och det är givande läsning även för mig som är totalt oinsatt i cykelsporten. Men lite sportintresserad bör man nog ändå vara. Det är trots allt en tävling som skildras och personporträtten är inte alltför djupa utanför det som rör själva cyklingen.

Att läsa boken blir för mig som att följa med LIVE på Tour de France. Allt ur rookien Mathieus perspektiv. Jag kommer på mig själv med att vilja plocka upp boken och läsa vidare just för att jag vill veta hur det går i tävlingen. Hur ska Mahieu och hans lagkompisar klara nästa etapp i bergen? Och det är svårt att inte låta sig charmas av den snygge fransmannen. För ung, snygg, lovande, kaxig, stark och solbränd är han, Mathieu.

Första delen i Gagriella Ekströms cykeltrilogi heter De som inte vann, andra delen heter Lejontämjaren och tredje delen som kom ut 2013 heter Vattenbäraren.  Alla är utgivna på SE förlag.

Utöver cykel- och åtminstone lite sportintresserade vuxna läsare kan jag faktiskt tänka mig att Gabriella Ekströms böcker kan vara böcker att sätta i händerna på yngre sportintresserade manliga - mer eller mindre - motvilliga romanläsare. Så många böcker som förhoppningsvis tilltalar just den subgruppen finns faktiskt inte, så det är lovvärt med både cykeltrilogin och Kära Sacha.

Läs min författarintervju inför min läsning av Kära Sacha här. Läs om Kära Sacha här.

Vinnare i det första Tour de France 1903...(från wiki)